– Det är dags att lämna perioden av nedtrappade löneökningar och göra en uppväxling jämfört med de senaste tio årens avtalsperioder, sade IF Metalls ordförande Marie Nilsson på facken inom industrins presskonferens på fredagen. 

Runt om i landet har facken inom industrins förtroendevalda har gett uttryck för den besvikelse de redan var beredda på. Med fackliga krav på 4,4 procent per ett år och en inflation på runt tio procent var frågan inte hur bra löneökningarna skulle bli, utan hur lite dåliga. 

Den hållningen har Tomas Larsson, ordförande för IF Metall-avdelningen Gruvfyran som hade ställt krav på förbundet att kräva mellan 15 och 20 procent. I gruvorna sätts nu fokus på att få till högre nivåer i de lokala avtalen. 

– Efter de krav som var satta så är det ett bra avtal. Sedan är det självklart, kraven skulle ha varit högre. Nu gäller det att satsa på det lokala och se om vi kan spetsa upp det lite där. Det är ett golv som satts, säger Tomas Larsson.

”Tufft år i år”

När Dagens ETC pratade med IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä efter att facket sagt nej till medlarnas tidigare förslag, listade han vad som saknades. Förutom högre nivåer krävdes låglönesatsning, pensionsavsättningar och att det andra året kunde sägas upp för att facket skulle säga ja. Medan det allmänna avtalsvärdet ökade från 6,7 till 7,4 procent, ökade pensionsavsättningar infördes på mellan 0,2 och 0,4 procent kom med, blev det kompromiss på resten. Låglönesatsningen som ger chans på lite högre löneökning för den som tjänar under 28 211 kronor och som arbetsgivarna kraftigt motsatte sig, blir bara aktuell det andra året. Kravet på att det andra året skulle kunna sägas upp för att ge möjlighet att förhandla om lönerna om inflationen inte går ned, släpptes. 

– Det kommer fortsätta att vara ett tufft år i år, men utsikterna för nästa år tyder på att vi kan komma tillbaka till reallöneökningar, säger Veli-Pekka Säikkälä i ett pressmeddelande.

Enligt GS-fackes ordförande Per-Olof Sjöö har facken dock kunnat hålla emot arbetsgivarnas krav på exempelvis mer makt över arbetstider och scheman.

– Vi har lyckats hålla arbetsgivarnas alla krav på försämringar borta ur avtalen, säger GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö till Dagens Arbete.

Skillnaderna ökar

Nivåerna i industriavtalet har sedan 1998 satt det så kallade märket som alla efterföljande avtal har att följa med mindre korrigeringar. Knappt var bläcket i industriavtalets underskrifter torrt förrän Handeln satte pennan på sitt avtal, vars nivåer enligt tradition anges i kronor. Enligt fackens synsätt ska 1100 kronors potentiella löneökningar första året för en heltidsanställning nu utgöra det andra märket för låglönebranscher. Det är en hållning som aldrig formellt accepterats av arbetsgivarna. Det matchades inte heller av avtal mellan parterna i hotell- och restaurangbranschen som landade på motsvarande 1067 kronors löneökning första året och 964 kronor det andra. 

Lägstalönerna höjs hos Handeln med 1225 kronor per månad och hos Hotell- och restaurang med 1200 kronor. I jämförelse med industriavtalets höjning med 1350 kronor innebär det att skillnaden ökar mellan de branscher som redan har högre respektive lägre lönenivåer. 

Men även om flera avtal redan nu är klara, väntar många ännu, varav flera i branscher med traditionellt högre facklig stridbarhet. En av dem är Byggnadsbranschen där Dagens ETC tidigare pratat med Kent ”Renen” Johansson, ordförande för Byggnads i Haninge utanför Stockholm.

Redan innan industriavtalet tecknades var han besviken över fackens krav som han själv ansåg borde varit det dubbla. När tidningen nu återkommer har han ingen av den förståelse som gruvordföranden ger uttryck för. Istället känner han sig förrådd av industrifacken.

– Det är katastrof. Det är lönesänkarna som varit framme. Man skulle kunna tycka att det räcker att bara ha arbetsgivarna mot sig, men nu är det facket också, säger han.

”Kamp om makten”

När nu Byggnads går in i slutspurten på sina avtalsförhandlingar med motparten hoppas han att det egna facket kan hålla fast vid den ursprungliga hållningen om ett ettårigt avtal.

– Det är en kamp om makten den här avtalsrörelsen. Vi har släppt lönerna nu, men arbetsgivarna är inte nöjda med det. Vi har fortfarande mycket att kämpa för. Jag hoppas det blir strejk. Bara då kan vi flytta fram positionerna. Allt annat än strejk är att kompromissa bort något, säger han. 

Men han har inte bara arbetsgivarna emot sig. Vid en strejk träder automatiskt medlare från statliga Medlingsinstitutet in och därifrån är budskapet klart. Myndigheten ska inte bara se till att lönenivån i industriavtalet följs.

– Det är definitivt en del av märket att det är tvåårigt, och att det inte är uppsägningsbart. Det är en viktig del av märket. I medlingar kommer det definitivt att vara jätteviktigt, säger Irene Wennemo, generaldirektör för Medlingsinstitutet, till Arbetet.

Än mindre förståelse från både arbetsgivare och medlingsinstitut förväntas möta Transport som valt att ställa sig utanför LO:s samordning kring industrifackens krav. Istället kräver de 5,5 procent.