När pappan öppnar dörren och kommer in i rummet vet Cissela inte att hon snart ska få det första slaget. 

– Han kom in flera gånger och kollade om jag hade somnat, för det hände ju att jag gjorde det. Men inte den här gången. Jag satt där på säng­kanten och han kramade mig bakifrån. Jag kände att han kramade hårdare och hårdare, sedan slog det över till att han började puttas, och sedan fick jag en örfil. Han slog mig medan vår dotter låg där och sov i sängen bredvid, säger hon.

Hon vet inte vad det är som utlöser våldet den här gången, men hon tror att han inte kan hantera att Cissela ger någon annan uppmärksamhet. Att han blir avundsjuk och svartsjuk på dottern. 

Efter den där första örfilen går han ut ur rummet, och dagen efter är han ångerfull.

– Han grät och sa att om han någonsin gjorde så igen så måste jag lämna honom.

Sedan dröjer det innan nästa slag kommer. Cissela tänker först att örfilen är en engångshändelse. Hon har svårt att tro någonting annat. Fram tills att Cissela blev gravid har de levt tillsammans i tio år utan minsta tecken på psykiskt eller fysiskt våld. Men i efterhand kan hon se att relationen inte var sund.

– Under de åren vi hade tillsammans innan vi fick barn, så var han nummer ett. Jag planerade mitt schema efter hur han jobbade och hur han ville att jag skulle vara hemma. Det fanns bara han. Om han frågade om vi skulle gå ut och hitta på något, samtidigt som en vän frågade, då vann alltid han. ­Hundra gånger av hundra, säger hon.

– Jag såg det som att han ville spendera mycket tid med mig och missade alla varningstecken. Han var min bästa kompis på alla sätt, men om jag hade klivit ur mig själv och sett förhållandet utifrån så hade jag sett att det inte var sunt. Vi var absolut sams, men premissen var att han fick göra vad han vill och att jag skulle ta emot honom med öppna ­armar, utan omsvep varje gång. Och det gjorde jag.

Utkastad på landsvägen

Det visar sig att hon har fel. Örfilen är ingen engångshändelse och när andra slaget väl kommer eskalerar det snabbt. Det är fotbollssparkar i huvudet, brutna revben, utslagna tänder, skendränkningar i badkaret, njurar förstörda av ”upprepat trubbigt våld” som det står i journalen. Cissela äter i dag uppemot tio mediciner för njursvikt och går på kontroller flera gånger i veckan.

– Den första läkaren som tittade på det sa att jag har den typen av skador som de normalt ser på patienter som varit med om en bilolycka. Det är den typen av ärrbildningar och förstörd vävnad det handlar om.

Trots det är de fysiska skadorna inte det värsta, säger hon. 

– Det jobbigaste är egentligen inte att man har fått stryk. Utan att allt det här som är den mänskliga delen hos en är förstörd. Att man ska känna kärlek och tycka om att umgås. Det är jättetråkigt att det är förstört. Det var inte så längesedan min dotter frågade mig ”mamma, varför gråter du aldrig?”. Jag svarade att jag inte har någonting att gråta över. Hon svarade ”jaha, jag trodde att dina tårar var slut”.

– Det kanske stämmer. Man blir hård som sten. Tyvärr. Allting blir så svart och vitt efter en sådan här sak. Det finns inte utrymme för krusiduller. Antingen litar jag på dig eller inte.

Video: Cissela berättar själv – ”De sa till mig att jag inte lever om ett halvår, om jag är kvar.”

Till sist är Cissela livrädd för både sin och dotterns säkerhet. Hon tar dottern med sig till jobbet och låter henne sova i vilorummet när hon jobbar natt, trots att pappan är hemma. 

Men hon vågar inte lämna honom – hon är rädd för vad som ska hända när hon gör slut.

Tills det en dag spårar ur. Han blir arg för att Cissela varit för länge på toa och kastar ut henne ur huset. Hon har ingen telefon med sig och går längs landsvägen mot närmsta affär för att ringa polisen. Men han ­kommer efter och hon blir puttad ut i vägen där ­trafiken dundrar förbi. 

Där ute på landsvägen, med trafiken ­susande kring öronen och dottern tätt intill, inser Cissela att hon kommer att bli dödad om hon inte flyr.

– Han höll mig hårt i håret och sa, ­”kommer polisen så håller du käften, för du vet att jag är hemma om två dagar. Måste jag åka med polisen nu, så är det sista gången jag gör det”.

Någon har ringt polisen och hennes man blir liksom många gånger tidigare gripen. Men vid det här laget hade Cissela lärt sig att han med största sannolikhet snart kommer att vara tillbaka, ännu argare. Om misstankarna mot en gärningsman inte är tillräckliga för att häkta honom måste polisen släppa honom efter tre dygn. 

– Jag visste inte om han skulle komma om två dagar eller en timme. Jag tänkte att jag måste gå nu. Om han hade lyckats kasta mig lite längre ut i vägen så hade jag blivit påkörd av en lastbil. Så nära var det den här gången. 

Dagen därpå hämtar hon dottern på förskolan.

– Vi tog det vi hade på oss och det vi kunde få med oss i en påse. Resten lämnade vi. Både polisen och socialtjänsten sa att går du inte nu så överlever du inte. Handläggaren på socialtjänsten sa att det här var det värsta hon sett under sina 25 år.

Gravljus utanför dörren

Allt går snabbt när de väl lämnar. De bor ett kort tag på kvinnojour. Cissela och dottern får skyddade personuppgifter. Han får kontaktförbud. De bor tillfälligt hos hennes bror, sedan får de en lägenhet i en ny stad.

– Det är genom kontakter och inte soc. Vi hade tur och hamnade i en stad där mamma kände folk, säger hon.

Men det dröjer inte länge innan de måste bryta upp igen. Cissela minns inte om hon hade varit och handlat eller hämtat dottern på förskolan, men när de kommer hem ser hon att någon har ställt två gravljus och en krans utanför dörren. 

För Cissela kan det bara betyda en sak. Han har hittat dem.

Om och om igen händer saker som gör att de måste flytta. Folktandvården skickar av misstag dotterns kallelse hem till pappan. Socialtjänsten upptäcker att en anställd, en anhörig till Cisselas exman, varit inne och läst i hennes akt. 

– Då får man ju återigen lämna allting. Du har inte tid att packa dina grejer och beställa flyttfirma. Nej, du tar de grejer som du kan bära och så drar du. Det spelar ingen roll hur många gånger du bygger upp din lägenhet och ditt liv, för när det händer är allt ödelagt igen.

Ännu en ny stad. Cisselas dotter sitter i fönstret och tittar ut på barnen som leker. Det är sjunde flytten på mindre än två år. Cissela frågar varför dottern inte går ut. 

– Jag trodde först att hon var blyg. Men det kom fram att hon inte tyckte att det var någon idé att gå ut och skaffa nya kompisar, för vi skulle ju ändå flytta snart. Och det är klart, vid två tillfällen har  jag kommit och hämtat henne och sagt ”nu drar vi”. Hon har inte fått säga hej då till bästa kompisen, eller göra färdigt projektet de håller på med i skolan.

Cissela polisanmäler sin man flera gånger, men det är bara vid två tillfällen som anmälan leder till åtal och fällande dom. 2017 döms han för att ha misshandlat Cissela i deras gemensamma lägenhet och i slutet av 2020 döms han för olaga hot mot henne. Hon anmäler honom också för att ha hotat och slagit dottern, men anmälan läggs ned. Parallellt med allting pågår en vårdnadstvist som slutar med att Cissela får ensam vårdnad om dottern. Pappan har varken umgänges- eller kontakträtt.

”Någon kommer inte överleva”

Efter att hon lämnat honom anmäler hon ­honom för fler fall av misshandel mot ­henne. I utredningen ingår händelsen vid landsvägen tillsammans med tolv andra tillfällen då hon utsatts för grovt våld som hade gett flera års fängelse om han dömts. 

Men i slutskedet av utredningen väljer åklagaren att lägga ner ärendet. Cissela har lämnat in bilder på alla skador, men det räcker inte för ett åtal. Det skäl som Cissela får höra är att hon i förhören misslyckats med att koppla ihop rätt bild med rätt misshandelstillfälle i några av fallen. 

– De sa inte att de trodde att jag ljög. Men de såg det som ord mot ord. Det kan jag tycka är ganska löjligt. Det är datumet för när några av bilderna är tagna som jag inte kan redovisa, men ni ser ju att det har hänt.

Hon vet att hon inte är den enda han varit våldsam mot. Han lämnar henne en tid innan dottern föds och de lever separerade under dotterns första år. Under den tiden är han tillsammans med en annan kvinna, som sedan anmäler honom för misshandel. Cissela är övertygad om att de två inte är de enda som kommer att råka illa ut.

– Förr eller senare träffar han på någon annan. Någon syster, dotter eller mamma, som inte kommer att överleva. Då kommer myndigheterna att säga att de inte visste att det var så illa. Men jag har ju sagt det i flera år nu. Hon innan mig överlevde, som tur var. Jag överlevde, som tur var. Men det är bara en tidsfråga innan nästa inte gör det. Jag tycker att det är ett jävla slöseri av liv när myndigheterna har vetat så länge, och ändå skiter i vilket.

Hon tror att det är svårt att ändra det våldsamma beteendet. Hennes exman nekar till att ha utsatt både henne och dottern för våld.

– Problemet är att många inte inser att de har problem. Jag tror inte att det går att bota eller ändra på de här männen. Inte när de har passerat den gränsen som han har gjort.

Vad borde samhället göra då?

– När det kommer till sådana här fall bör de skrota allt vad samhällstjänst heter. Slår du din fru och dina barn ska det inte finnas någonting annat än fängelse på straffskalan. Oavsett om det bara blir i tre månader.

Dottern mår bättre

Nutid. Det har gått två och ett halvt år sedan Cisselas dotter satt i fönstret i den då nya lägenheten. Så här länge har de aldrig bott på ett och samma ställe sedan flykten. Hon märker att dottern mår bättre. Till vintern fyller hon nio år.

– För två år sedan var hon slickad mot mig, verkligen. Jag fick inte stänga dörren när jag skulle duscha. Nu har vi kommit så långt att hon faktiskt går på skoldisko utan mig.

Själv har Cissela också börjat rota sig. Men samtidigt finns vetskapen där. När som helst kan hon bli röjd. Och då är det bråttom iväg igen. 

– Om han hittar mig så är det sista gången. Därför ska vi se till att det inte blir så, tänker jag.