Men genom Lisa Bjurwalds erfarenhet som journalist och författare som skrivit både böcker och texter om utsatta kvinnor och trafficking, vet hon att båda dessa tilldelade rollbeskrivningar kan rymmas i varje individ.
– Du kan både vara livrädd för att bli våldtagen och för vad som ska hända med dig och dina barn, men också vara jättestark och göra vad som helst för att skydda din familj. Den kvinnliga styrkan och den kvinnliga upplevelsen är det centrala i den här boken. Jag kände att en beskrivning av kvinnor som hjälplösa offer var väldigt fördomsfull och förenklad. Det är intressant att offervinkeln i sig nästan fungerar avhumaniserande, säger hon.
Flyktens trauma fortsätter
Det blev starten på en lång serie resor i Europa – till Ukraina, men också Polen, Baltikum –och möten med kvinnor, vars berättelser i mångt och mycket liknade varandra.
– Jag har ansträngt mig för att det ska vara de, så kallade, vanliga kvinnorna och deras livshistoria. Vad gör du när kriget kommer, vad packar du? Mitt fokus har varit att skriva fram en kvinnlig ukrainsk erfarenhet som många delar. Och det förvånade. Man kan få höra en helt identisk historia från två olika människor. Hur man blir helt tagen på sängen, inte vet var det finns skyddsrum, hur man stannar och slåss, hur man försöker fly och slänger in barnen i bilen och hur man sedan fastnar på vägen och det tar flera dagar att bara komma några kilometer. Men sedan, i motsats till en felaktig mediebild av att livet ordnar sig så fort den fysiska faran är över, lever med mardrömmar, barn med sömnstörningar och hur man tappar hår i flera månader. Flyktens trauma, trots att man kanske inte ens sett några bomber falla.
”Under all kritik”
Lisa Bjurwald, som också är fristående kolumnist i ETC Nyhetsmagasin, tar knappt andningspauser, trots att hon är på språng när Dagens ETC pratar med henne. Med hennes ordström strömmar också övergångställens signaler och fågelkvitter genom luren. Fågelkvittret, anmärker hon, är dessvärre artificiellt och kommer från högtalare i en butik hon gått in i. En sekund senare är hon på gatan igen och tillbaka i allvaret och frågan om de problem som möter ukrainska kvinnor som flytt till Sverige.
– Levnadsförhållandena på svenska flyktingförläggningar är ofta under all kritik. Det kan vara trångt, otryggt, gemensamma duschar med män. Kommer du från sådana här erfarenheter ska du inte behöver uppleva det. Jag har inte hört det diskuteras på hög politisk nivå hur de ukrainska flyktingarna har det i Sverige, där behöver det göras mer och proaktivt erbjudas exempelvis psykologisk hjälp med traumastöd.
Hur ska vi hantera en nation som medvetet och systematiskt begår krigsbrott mot civila?
Men vad som mest behövs från inte bara Sverige utan Europas länder är att göra upp med ”en naiv bild av nationen Ryssland”, säger hon.
– Jag hoppas att boken ger en pusselbit i Europas historia och Europas förhållande till Ryssland. Vi i Sverige har inte utsatts för Rysslands grymhet i närtid, men miljoner européer har en mer realistisk syn på vad Ryssland är kapabelt till. Det är en nation som är en återfallsförbrytare, där demokrati och mänskliga rättigheter inte får fäste och kommer fortsätta utgöra ett hot under överskådlig tid. Hur ska vi hantera en nation som medvetet och systematiskt begår krigsbrott mot civila? Jag sitter inte på någon magisk lösning, men man kan berätta vad som händer offren för ett sådant anfallskrig. Tvångsadoptionerna är en annan sak som också är sorgligt underbevakat i svenska medier om man tänker på hur öppet de sker och vilka brott mot mänskligheten de är, säger hon.
Under arbetet med boken, blev du någonsin utsatt för påverkansförsök från någon av sidorna i kriget?
– Nej, absolut inte och jag har valt alla jag intervjuat själv. Men jag har gett ut en bok om ryska fångläger och då har det kommit lite påhopp i sociala medier. Ryska troll är extremt aktiva och ukrainska manifestationer fotas. De har koll på allt antiryskt, men de är inte så dumma att de låter det märkas.
När det gäller titeln på boken, resonerade du något kring slagordets inte helt oproblematiska historiska fascistiska användning under 1930-talet?
– Nej. Den har blivit helt neutraliserad nu. Sedan invasionen har den blivit en internationell hälsningsfras som används av höger som vänster. Titeln kom av en ukrainsk transperson som var här för en prideparad och ser en annan ukrainsk kvinna med en hbtq-flagga och de ropade till varandra: Slava Ukraini! Men i min första bok, ”God dag kampsyster,” om extremhögerns kvinnor tog vi däremot titeln från nazistkvinnors hälsning till varandra, säger hon.
