Enligt Myndigheten för psykologiskt försvar handlar det om en hotkampanj mot Sverige och svenska myndigheter. En organiserad kampanj som vill framställa Sverige som en fasciststat. En kampanj som måste tas på allvar, enligt Mikael Tofvesson, myndighetens operativa chef.

 – Det har varit hot om våldshandlingar hela vägen upp till terrorism, jämförelser med Charlie Hebdo och att det ska flyta blod. Både mot myndig­heter, civilsamhälle och ­journalister, säger han till DN.

Ryktesspridning

Ryktena som sprids om muslimska barn är uppenbart desinformation, men har samtidigt inte uppstått ur ingenting. Även i Sverige finns en utbredd misstro mot socialtjänsten bland vissa grupper. Så har det varit länge, säger Bodil Frey, verksamhetsledare i föreningen Tidigt föräldrastöd, som jobbar för att stärka föräldrar i nord­östra Göteborg. 

– Bland en del finns en väldigt stor rädsla för socialtjänsten. Det kan starta med att en familj har fått ett barn omhändertaget. Sedan sprids det rykten mellan familjer, där det sällan framgår varför ett barn blir omhändertaget. Istället blir det en bild av att nästan vem som helst kan drabbas, säger hon.

Enligt Zeinab Ltaif är det heller inte ogrundat. Hon menar att socialtjänsten missbrukar sin roll och har länge kämpat för att uppmärksamma frågan. I höstas drog hon igång organisationen ”Mina rättigheter” och startade en Facebookgrupp, där diskussionen de senaste veckorna varit intensiv. Gruppen har idag drygt 20 000 medlemmar. Hon har också arrangerat flera demonstrationer. Under söndagen arrangerades ännu en – enligt Dagens Nyheter beräknas någonstans mellan 400 och 500 personer ha deltagit.

– Tanken var att stötta de familjer som blivit utsatta för de här tjänstefelen. Det finns inte så mycket stöd för familjer som har fått sina barn tvångsom­händertagna idag. Jag tänkte också att det behövs ett ställe där man kan dela erfarenheter med varandra, säger hon.

”Handlar inte om religion”

Att frågan som Zeinab Ltaif driver nu har plockats upp av utländsk media tycker hon är bra. Men inte att det framstår som att just muslimska familjer utsätts. Och inte heller att det riktas hat och hot mot Sverige.

– Det är jättetråkigt och ­något som vi verkligen tar avstånd från. Det här handlar inte om religion. Vi tycker att barn omhändertas på alldeles för lösa grunder, men det är inte samma som att Sverige kid­nappar ­massa muslimska barn.

I Facebookgruppen verkar de flesta vara överens om att barn kidnappas. En av bilderna som lagts ut föreställer en flicka med munkavle, där det står ”Stop kidnapping”. 

Skulle du säga att socialen kidnappar barn? 

– I de fallen där socialen går in och omhändertar barn på felaktiga grunder, trots att barnen inte vill, kan jag inte kalla det ett omhändertagande. Föräldrarna uttrycker det som att de kidnappas, och så upplever barnen det också. Det kan jag inte ta ifrån dem.

Hur ser du på ert ansvar för den bild av Sverige och socialen som sprids utomlands?

– Jag kan inte ta ansvar för att media utomlands börjar prata med de här familjerna, att de får berätta sin historia. Vi har kämpat länge för att svensk media ska rapportera, men ingen har gjort det förrän nu. Många familjer känner sig tystade. Nu är många desperata att få berätta sin historia, säger hon.

Zeinab Ltaif har engagerat sig i flera fall i nordöstra Göteborg där hon menar att socialtjänsten har gjort fel. Hon är starkt kritisk till deras arbetssätt, även om hon tycker att det också finns de som gör sitt jobb. Men ur Zeinab Ltaifs perspektiv är bristerna alldeles för stora. 

– Vi pratar om familjers öden här, hela barns liv, ändå hålls till exempel barnsamtal med socionomer som inte kan något om barnpsykologi. Jämför med poliser, det är inte vilka poliser som helst som håller barn­förhör. Utredningarna görs alldeles för dåligt, trots att de spelar nästan all roll sedan när rätten ska ta beslut om ett tvångsomhändertagande.

Brister i utredningar

För Ing-Marie Larsson, avdelningschef på socialförvaltningen i nordost, är kritiken inte ny. Samtidigt känner hon sig trygg med att socialtjänsten i Göteborg gör det de ska utifrån socialtjänstlagen.

– Vi utgår alltid utifrån barnets behov. När vi får in en anmälan så utreder vi barnets behov och föräldrarnas förmåga. Men det klart att var och en kan ha olika uppfattningar om det. Då finns ju också en tillsynsmyndighet, Ivo, som man kan anmäla till. Alla myndighetsbeslut är dessutom överklagningsbara, säger hon.

I höstas fick socialtjänsten i nordost kritik från Ivo. Bland annat handlade det om brister i utredningsarbetet när det gäller delaktighet och kommunicering, och att barn placerats i familje­hem som inte är godkända. Men är bristerna samma som att barn kidnappas? Det tycker inte Bodil Frey. Däremot kan hon se att det finns ett glapp som måste överbryggas. 

– Kommunikationen är oerhört viktig, hur en familjs första kontakt med socialtjänsten blir. Många är ju rädda redan från början. Helst vill man att socialtjänsten ska gå in tidigt, men då måste man också våga släppa in dem, säger hon.

Risk för missförstånd

Även forskningen pekar på att det finns ett glapp. Birgitta Persdotter, lektor i socialt arbete vid Karlstad universitet, menar att föräldrar med utländsk bakgrund oftare tackar nej till frivilliga insatser än vad svenska föräldrar gör, sannolikt just för att de känner en större osäkerhet.

– Det gäller särskilt vårdnadshavare till pojkar med utom­europeisk bakgrund, vilket kan innebära att pojkarna antingen inte får några insatser alls eller att problematiken är så allvarlig att barnet behöver omhändertas enligt LVU. Socialtjänsten når inte fram i samarbetet och med frivilliga insatser, de får inte förtroendet så att de kan gå in med stöd i ett tidigare skede, säger hon.

Ett skäl till det är enligt Birgitta Persdotter att social­tjänsten inte alltid har de resurser som krävs för att skapa förtroende. 

– Kommunikationen och språket är jätteviktigt. Det är helt avgörande att det finns tolk med rätt kompetens i varje samtal och möte med någon som inte kan svenska. Risken är annars att en mängd missförstånd uppstår, säger hon.

En granskning som Sveriges Radio har gjort visar att av de 7 900 barn som tvångsomhändertogs 2019, hade drygt 3 000 utländsk bakgrund. Sett till andel av befolkningen är risken alltså större för barn med utländsk bakgrund att tvångsomhändertas. Birgitta Pers­dotter tror att förklaringarna är flera: socialtjänsten kommer in för sent, bristande förtroende, föräldrar som säger nej till frivilliga insatser, kulturella skillnader i synen på barn och föräldraskap.

– Barns behov och rättigheter måste in i integrationspolitiken mycket tydligare än idag, och dessutom behöver socialtjänsten stärkas.