BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Som nybliven pensionär i Västra hamnen bläddrade hon igenom information kring vilka aktiviteter som vände sig till den grupp hon nu hade kommit att tillhöra. Men utbudet föll henne inte alls i smaken.

– Jag tänkte ska jag behöva börja spela bingo nu? Eller gå på en kurs om Malmös historia? Men det var inget som lockade mig. Tvärtom kändes allt som fanns för pensionärer så väldigt ålderdomligt på något sätt, säger hon.

Hon drog då i stället igång en egen seniorgrupp på närliggande kulturhuset Stapeln.

– Vi gjöt i betong och gjorde smycken av gamla cykeldäck. Det är sådant som intresserar mig mer.

Trivs med många barn i huset

Monica Ståle, som tidigare har arbetat som lärare, var 71 år när hon för ett par år sedan beslöt sig för att flytta till Sofielunds kollektivhus. Där är hon nu husets äldsta invånare och delar i mångt och mycket vardag med ett stort antal vuxna i alla åldrar och över 20 barn.

– Jag har min egen lägenhet och här kan man välja hur social man vill vara. Den som vill sitta och trycka hemma hos sig själv kan göra det, säger hon.

För Monica Ståle är det däremot uppiggande att ha så många omkring sig.

– Jag som har jobbat i skolan trivs med att det är många barn i huset.

Du funderade inte på att flytta in i ett kollektiv där du i stället hade varit omgiven av människor i din egen ålder?

– Aldrig i livet. Jag vill mycket hellre vara på en plats där jag omges av människor som befinner sig i livets alla skeden. Jag inbillar mig att det hade blivit för stillsamt annars.

Matlag turas om att laga mat till alla

I kollektivhuset är hon som alla med i ett av de matlag som turas om med att laga mat till alla som vill komma och äta i den gemensamma matsalen tre gånger i veckan. Hon har dessutom gått med i tre av de arbetslag som finns i huset.

– Det är absolut inget krav på att man ska gå med i så många grupper. Men för mig var det ett bra sätt att lära känna de andra som bodde här. Eftersom jag inte längre jobbar så har jag ju dessutom gott om tid, säger hon.

En bra plats att åldras på

Hennes egen lägenhet är en av husets minsta, en etta med kök på 36 kvadratmeter. Med tillgång till husets alla gemensamma utrymmen, som består av både rum för umgänge, verkstäder samt en gård och en stor takterass, så behöver hon inte mer plats.

– Den enda gång det kan kännas trångt är när barn och barnbarn kommer. Vi kan ju vara i något av de gemensam rummen då, men mina barnbarn föredrar att sitta inne hos mig och hänga. Jag har dessutom en kolonistuga, där vi umgås en hel del.

Om du tänker framåt. Hur länge tror du att du vill bo kvar här?

– Så länge hälsan inte sätter stopp för det. Jag tror att det är en bra plats att åldras på. Alla som bor här känner ju varandra. Det är en stor trygghet.