Så lyder den enkla vägbeskrivningen från familjen vi är på väg att träffa här i en liten stad i norra Tyskland. Och den visar sig fungera ganska bra. Från tågstationen i centrum går det att ta rygg på fotgängare som talar ukrainska, ryska, arabiska, kurdiska, farsi, dari och andra språk, som allihop är på väg till samma destination.

Den lokala flyktingförläggningen är inrymd i några stora betongbyggnader i ett industriområde. Här bor alla människorna i siffermärkta rum i slitna korridorer. Det luktar av rengöringsmedel.

– Vi fick bara med oss det du ser här, lite kläder och några andra småsaker. Allt annat har vi behövt lämna kvar hemma i Sverige, säger Norouz Rostami.

Han visar det lilla korridorsrummet han delar med sin fru Nasrin, sönerna Shadroz och Yosef som är födda 2003 och 2004, och de nioåriga tvillingarna Hiwa och Shiwa. Där ryms några våningssängar, ett litet bord och två stolar, ingenting annat.

”Vad hade vi för val?”

Familjen Rostami har redan gått igenom det här en gång tidigare. De kom till Sverige som asylsökande 2015 och tillbringade först en tid i ett asylboende i Skinnskattebergs kommun, innan de kunde flytta till Arboga. Där har de stannat kvar. De äldre sönerna har gått i grundskola och gymnasiet. Hiwa och Shiwa har levt hela sina liv i Sverige, fram tills i mitten av januari när familjen flydde utomlands. 

– Migrationsverket ringde mig och frågade varför vi åkte till Tyskland, vi kommer ju bara att skickas tillbaka till Sverige om ett tag, sa de. Men vad hade vi för val, svarade jag. Vi kan inte återvända till Iran och ni vill skicka oss dit, säger Norouz Rostami.

När de sökte asyl 2015 angav de problem med den iranska regimen som skäl. Men efter det, för några år sedan, började familjen också närma sig kristendomen. 2021 blev de döpta i en lokal församling i Arboga. 

Att lämna islam för en annan religion är formellt ett brott i Iran, vilket ökar risken för övergrepp vid återkomst dit. Men det är inte något Migrationsverket tagit hänsyn till, och i fjol mottog familjen ett avslag på sin allra sista överklagan. Beslutet står fast, att de inte anses ha asylskäl och att de ska utvisas till Iran. 

Nasrin är orolig och plockar med några plastburkar som hon förvarar mat i ute på fönsterblecket, i brist på ett kylskåp. Hon säger att hon saknar sitt kök och familjens lägenhet. 

– Mamma är stressad, det här har fått hela familjen att må dåligt, säger Yosef. Bortsett från alla problem man kan få med polisen i Iran så tänker vi också på hur människor där kan bete sig, att de kommer ta din arm och vilja ta med dig till moskén. Vad tror du kommer hända om vi måste återvända dit som kristna? 

Inte tillräckligt genuint

Efter besöket i flyktingförläggningen åker Dagens ETC med familjen till en kyrka i den tyska staden, där de fått namn och nummer till en kontaktperson. Tyskarna i församlingen kan bara bristfällig engelska, men de lyckas komma överens om att familjen Rostami ska hämtas upp med bil från förläggningen varje söndag, för att kunna delta i gudstjänsten. Både Norouz och Nasrin börjar gråta när de och barnen blir bjudna på fika av kyrkan.

Det svenska utvisningsbeskedet grundar sig i att Migrationsverket bedömer att familjen Rostami saknar tillräckligt djupa kunskaper om kristendomen, och därför inte är att betrakta som genuint kristna. Därför riskerar de inte heller övergrepp i Iran och saknar skyddsskäl. 

Under de senaste åren har det dykt upp en rad andra exempel på kristna konvertiter som mottagit likadana beslut om utvisning till Iran, efter sådana bedömningar om att de i princip ljuger om att de tagit till sig en ny tro. 

Märklig situation

Sedan familjen Rostami konverterade har de varit aktiva i den svenska frikyrkan. Mycket aktiva, enligt pastor Andreas Rosdal vid Örtagårdskyrkan i Arboga. Han berättar för Dagens ETC att familjen troget har deltagit i gudstjänster, i söndagsskolan och bibelstudier som medlemmar i hans församling.

– De har varit med i en mindre gemenskap som träffas i hemmen för att läsa bibeln och be tillsammans. De har även tagit del av bibelundervisning på farsi via pingstkyrkans integrationsarbete. Som jag förstått det så berättar de frimodigt om sin tro för människor i sin omgivning och är öppna med sin tro på sociala medier. Jag ser på dem som genuint kristna och troende.

Andreas Rosdal är medveten om att det finns fall där människor har utnyttjat konvertitstatusen för att få stanna. De kanske inte har varit äkta i sin tro. Och han begriper att situationer som dessa är svåra för Migrationsverket att bedöma i. 

Samtidigt håller han med om att det är en lite märklig situation, att en statlig myndighet ska kunna avgöra vem som har en religiös tro eller inte. 

– Vem ska avgöra vad som finns i en människas hjärta? Jag kan inte själv, som pastor, bedöma den här familjen på annat sätt än jag bedömer någon annan. Sen är vi ju inte alla lika verbala och kan ha svårare att sätta ord på saker. Men som kristen behöver du kunna ta till dig grundarna och bekänna dem. Och på de grundarna har vi döpt Norouz och Nasrin och deras söner, som definitivt är äkta i sin bekännelse, säger Andreas Rosdal.

Mäter fel saker

Migrationsverket har fått stark kritik under de senaste åren för sin behandling av kristna asylsökande konvertiter från såväl Iran som Afghanistan, som mottagit utvisningsbesked. Kritiker menar att myndigheten snarare bedömer konvertiternas intellektuella förmåga att uttrycka sig, än deras genuina religiösa tro. 

Rebecka Paulusson, presskommunikatör vid myndigheten, svarar skriftligen till Dagens ETC att man inte håller med om den kritiken. 

– Däremot är att utreda och fatta beslut i ärenden där en person åberopar sin tillhörighet till en viss religion både svårt och komplext. Det viktigaste i bedömningen av ärendet är personens egen berättelse. I Migrationsverkets rättsliga ställningstagande finns en metod för hur anställda ska utreda ärenden där religion åberopas.

Familjen Rostamis juridiska biträde Gabriel Donner von Bonsdorff menar att det finns ett strukturellt problem i Migrationsverkets handläggningar av dessa asylärenden som gör att man misslyckas med att pröva asylärenden av det här slaget objektivt och opartiskt. Det gör att myndigheten även har svårt för att ta in olika perspektiv. 

– De väljer själva vilka frågor de vill behandla. Om jag till exempel påminner om att det i Iran är straffbart att vända islam ryggen, och åberopar just apostasin som en grund för asyl, då får den berörda i realiteten ingen prövning i den frågan. Fokus stannar enbart på kristendomen, säger han till Dagens ETC.

Dras över samma kam

Bedömningen av kristendomen hos asylsökande är även den väldigt trångsynt, enligt Gabriel Donner von Bonsdorff. Migrationsverkets bedömning är att familjen skulle ha en för låg utbildningsnivå för att ha varit kapabla att anamma en ny religion. Det här tycks grunda sig i det faktum att Norouz i det närmaste är analfabet. Men hans två vuxna söner har genomgått en svensk gymnasieutbildning. 

– Alla dras över en och samma kam eftersom pappan saknar utbildning. Men Norouz söners presentation var på en rätt hög nivå, där de var inne på olika bibeltexter och vad de innebar för just dem. Men det lade man ingen vikt vid från Migrationsverkets sida, säger Gabriel Donner von Bonsdorff.

Han ser dock att familjen Rostami inte löper någon större risk att skickas till Iran, eftersom de nu lyckats ta sig från Sverige till Tyskland. 

– Nej, inte så länge man informerar om förhållandena i den svenska asylprocessen. En stor del av alla konvertiter som får avslag i Sverige söker sig idag vidare i Europa, eftersom det börjar bli allmänt bekant att andra länder inte skickar tillbaka dem, oberoende av Dublinförordningen. Det beror på att andra länder finner den svenska processen mot konvertiter inte särskilt rättssäker. Vi är alltså underkända.

Det kan bland annat nämnas att den svenska hanteringen av konvertiter inte respekterar Europakonventionen, som är tvingande lag i Europa. Vidare har både UNHCR i Geneve och Europadomstolen underkänt Migrationsöverdomstolens sätt att hantera konvertiter, då de inte anses få en reell chans till prövning i vår högsta instans.

Priset: sämre rykte

Samtidigt som Sveriges regering å ena sidan fördömer Irans teokratiska styre och hyllar de som är dess motståndare och inte följer strömmen, så beslutar alltså Migrationsverket att Sverige ska kasta ut människor till samma system – även de som vänt sig mot systemet och därmed riskerar övergrepp. 

Det går inte ihop. Men Gabriel Donner von Bonsdorff fruktar att det vi ser är konsekvenser av en förändrad politik, och att antalet beslut om utvisningar för konvertiter bara kommer att växa.

– Jag vet inte om det är en inofficiell policy att man tvingat fram en sådan här situation i Sverige, eller inte. Men det verkar tillfredsställa politikerna att folk får asyl i andra europeiska länder istället för i Sverige. Samtidigt som det är till priset av att vi som rättsstat får allt sämre rykte.