Chimen Asadi var en av de första som gick ut för att göra något konkret. Hon berättar om den första dagen på en höst som kom att förändra mycket av hennes liv.
– Det var den 8 september. Jag såg på Facebook att det kom folk hit som behövde hjälp och bestämde mig för att gå ner till Centralstationen. Vi var ett tiotal personer där. Då visste vi inte ens om polisen skulle ta flyktingarna och om vi gjorde något olagligt, så vi smög runt i början. Men polisen hade inga sådana direktiv, så vi började ställa upp bord och folk kom med mat, kaffe, kläder och annat. Många som kunde prata arabiska, farsi eller andra språk kom dit. Och vi gick till perrong 19 där tågen kom in från Malmö.
Beslutet att gå ner till Centralen och hjälpa till var spontant, men samtidigt något som hade legat i bakhuvudet länge.
– Jag hade känt en otrolig uppgivenhet, men nu kunde man äntligen göra något konkret, hjälpa till. Jag tror att många kände likadant. Att man ville vara aktiv, inte bara skänka pengar till någon organisation.
Dagen därpå gick Chimen Asadi tillbaka till Centralen. Och dagen därefter igen. Hon fortsatte att gå dit nästan dagligen i veckor framöver. På kort tid blev de ett sammansvetsat gäng som lärde känna varandra väl.
– Med tiden blev det ett kärngäng som var mer verksamma och tog ansvar, började hantera pengar, köpte tågbiljetter, organiserade arbetet, styrde upp transporter till boenden, hade kontakt med polisen, var tolkansvariga och fixade med mattältet som till slut blev så stort att vi fick hela uteplatsen framför Centralen.
Efter ungefär en veckas arbete satte de sig på ett fik i närheten av Centralstationen.
– Det var då vi bestämde att vi skulle gå under parollen Refugees Welcome Stockholm, berättar Chimen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Snabbt 10 000 medlemmar
På bara några veckor hade Facebook-sidan passerat 10 000 medlemmar och RWS hade bildat förening med styrelse på sju personer, där Chimen Asadi var en. Samtidigt hade de också under ett par intensiva veckor drivit transitboende i klubblokalen Nobelberget där flera tusen människor på flykt hade fått sovplats, mat, kläder, juridisk hjälp, sjukvård och social medmänsklighet.
– Många av oss droppade jobb och skola. Engagemanget var ju enormt då och fram till jul ungefär.
Hon lyfter fram sammanhållningen som skapades som ett av många positiva minnen från hösten.
– När jag kom dit kände jag inte en enda människa, nästan ingen gjorde det, men det blev en otrolig community. Jag har sällan varit med om någon annan situation där man har träffat folk från så många olika förhållanden, samhällsklasser, kulturer, unga och gamla. Det kändes som att folk hade längtat efter att få hjälpa till. Alla möten, både med de som var på flykt och de historier man fick höra av dem, och med alla som hjälpte till som blev ens bästa vänner. Och att det blev så stort, att vi kunde vara med och skapa opinion.
Samtidigt var det mycket som var tungt.
– Uppgivenheten. Många möten med familjer har etsat sig fast och påverkat en mycket. Att se en bild på nyheterna och sedan ta emot samma familj på centralen. Att det man såg i media var på riktigt.
Passade arbetssituation
Samtidigt som Chimen Asadi stod på Centralen bestämde sig Jörgen Bergmark för att åka till ett mindre boende i Botkyrka.
– Jag såg genom en kompis i sociala medier att det behövdes volontärer och det passade ganska bra med min arbetssituation just då, berättar han.
Det var första gången på 30 års tid som Jörgen engagerade sig konkret.
– Varje gång jag har gett mig in i ett politiskt sammanhang så har jag känt att man bara har fastnat i möten. Man kommer aldrig till skott. Det var skillnaden här. Aktivism är så konkret. Vare sig det handlar om att städa toaletter eller hitta på aktioner så går det snabbt. Organisationerna är ofta väldigt platta och ledtiden är kort.
Han körde bil fram och tillbaka till Centralen eller Arlanda. Städade, tvättade, bäddade sängar, lagade mat, bokade tågbiljetter. Och på nattpassen blev det ofta mer tid för social samvaro.
Precis som Chimen Asadi berättar Jörgen Bergmark om hur tungt det var att se mångas förväntningar på livet i Sverige. Han berättar om stressen och pressen på volontärerna.
– Folk började bli trötta. Det var svårt att få tag i volontärer. Det skapade en press att vara där mycket. Schemat för volontärer låg alltid uppe på mitt skrivbord på datorn. Det var en ständig oro.
”Kunde inte stå emot det”
En som verkligen märkte av stressen var Nabila Abdul Fattah. Hon har varit aktivist ”hela sitt vuxna liv och längre än så”, och blev snabbt involverad som volontärsamordnare för flera boenden i Botkyrka kommun.
– Jag förstår inte riktigt hur jag kom in i det. Men det kändes som att jag inte kunde stå emot det. Människorna som flydde kom från mina områden, pratade mitt språk, hade delvis min religion. Jag såg mig själv bland dem som flydde. Jag kunde ha stått bland dem, varit dem, säger hon.
– Jag har mest varit aktivist inom den autonoma rörelsen. Det som var skillnaden här var att det var så många som aldrig tidigare hade engagerat sig, som inte hade aktivismen naturligt, men som helt plötsligt stod och hjälpte till dag och natt.
Nabila berättar om sina blandade känslor för allt som hände den hösten.
– Visst var det positivt med allt engagemang och man hade den här peppen. Men samtidigt visste vi ju att det inte kommer att hålla för alltid. Det var jättesvårt att vara nöjd i stunden. Det kändes som att vi knappt höll båten över vattenytan. Ingenting var organiserat.
Den obefintliga organiseringen var både en nackdel och en fördel.
– Det positiva var att vi var där före alla andra. Vi tog emot människor som behövde akut hjälp och vi kunde göra det snabbt. Det negativa var att det inte fanns någon kontroll.
Under hösten började Nabila känna sig stressad. Hon berättar att hon hade tre jobb samtidigt.
– Egentligen hade det börjat långt tidigare. Jag jobbade 145 procent, är tvåbarnsmorsa och skulle vara volontärsamordnare samtidigt. Jag började få utslag och tappa hår.
Hon gick till läkaren och blev sjukskriven för utmattningssyndrom.
– Det kändes fördjävligt, som att jag var lat. Jag hade mycket skuldkänslor för alla mina vänner som var kvar på boendet.
Hon sammanfattar det som hände förra hösten.
– Det var en speciell period. Jag har aldrig sett något liknande, i den omfattningen.
Noomi Weinryb, forskare inom organisationsteori vid Uppsala universitet och Södertörns högskola, har samlat data från ett 90-tal olika Facebookgrupper, tusentals sidor, för att studera hur engagemanget bland flyktingvolontärerna såg ut under förra hösten och förstå hur civilsamhället gick från att vara granskare till att bli aktör.
– Jag tror att det som hände var att sociala medier fick en typ av bärkraft i organiseringen som har varit väldigt ovanligt i Sverige tidigare. De blev ett verkligt verktyg för organisering av service. Det som var speciellt var att det inte var en protest, utan att det handlade mycket om att ta över den offentliga förvaltningens roll och utföra servicefunktioner, säger hon.
En organisering som för med sig många olika utmaningar, menar hon.
– Samtidigt möjliggjorde det en snabbhet. Etablerade organisationer innebär ofta tröghet. De har en hierarki, gränser och en beslutad ordning. Har man inte det så kan man ju göra lite vad som helst. Det kan ju vara bra i en akut krissituation. Samtidigt går det ju ut över en massa andra funktioner som vi förväntar oss av en organisation, säger hon.
Ett år senare har nu flera av dessa lösa nätverk blivit etablerade organisationer, bildat föreningar eller stiftelser.
– Det kommer att bli intressant att se vad detta leder till på sikt. Om man ersätter redan befintliga organisationer, försöker återuppfinna hjulet eller hittar egna nischer att verka inom, säger Noomi Weinryb.
Situationen inte längre akut
Var det stora engagemanget från svenska folket under förra hösten bara en parentes i tiden? Hur ska samhället kanalisera engagemang mer långsiktigt? Det är frågor som inte går att besvara enkelt. Men en del av svaret ligger kanske i att det var en situation, som för oss i Sverige, inte längre är akut efter att gränserna stängdes och politiken hårdnade under vintern.
– En speciell situation förra hösten var transitflyktingarna. Det var ett akut behov som inte finns längre för att man har stängt gränsen, säger Noomi Weinryb och fortsätter med att ställa några frågor:
– Var går gränsen för myndigheternas ansvar? Har civilsamhället utfört något som förvaltningen egentligen skulle göra? Många organisationer och myndigheter försöker lära sig av hösten 2015 och förbereda sig inför framtiden. Det finns ju färre transitflyktingar och färre asylsökande, men det finns andra behov i dag.
Vad har då hänt ett år senare? Chimen Asadi sitter fortfarande i styrelsen för Refugees Welcome Stockholm.
– Vi jobbar mer på ett strategiskt plan i dag. Med Rosa stationen, vårt integrationsprojekt, och mer långsiktigt med kommunikation. Jag tror att många har tappat engagemanget eftersom människor har blivit statistik och då börjar många blunda igen, säger hon och ser tillbaka på förra hösten med perspektiv.
– Ibland är det svårt att förstå vad det var som hände i höstas, vad alla vi gjorde. Att våra rosa västar hänger på Nordiska museet i dag. Det var ett historiskt ögonblick som vi var med om.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Inte välgörenhet”
Nabila Abdul Fattah menar att det fanns ett större syfte.
– Det var något viktigare än att bara hjälpa till. Det var inte välgörenhet. Vi ville öppna gränserna. Det var en politisk ståndpunkt, säger hon.
Jörgen Bergmark är aktiv i tre olika nya nätverk, som alla har kommit ur den grupp som var flyktingvolontärer i Botkyrka i höstas. Han tror att det viktigaste för att behålla volontärers engagemang är känslan av samhörighet.
– Men också att vi delar en ideologisk grund. Men det är klart att utan varandra så skulle vi ha tappat det. Gemenskapen gör att man orkar fortsätta. Och att världen fortfarande ser ut som den gör, och förvärras. Vi måste se bakgrunden till situationen och analysera den politiskt. Att den här insatsen bara ett symptom på något annat. Om man inte ser sammanhanget kan det bli svårt att upprätthålla engagemanget. Det blir lättare om det finns både delmål och större mål, eller åtminstone en analys om varför vi måste fortsätta. Men jag har full förståelse för dem som gjorde det här bara av sitt hjärta. Och då tar det ju slut någonstans. Hjärtat räcker inte.