– De som har väntat längst har väntat i ett och ett halvt år. Vi har försökt jobba bort kön genom att jobba extra på kvällstid och på helger med utredningar. Men det räcker inte till, säger Ylva Rosén, som är verksamhetschef på Bup.

”Det är en flaskhals”

I ett konferensrum på universitetssjukhuset i Örebro är hela bordsytan täckt av papper som visar barn- och ungdomspsykiatrins organisationsflöden. På en whiteboardtavla i rummet ritar verksamhetschefen Ylva Rosén pedagogiskt upp på hur det går till när någon söker hjälp på kliniken. Om en läkare lätt kan ställa en diagnos kommer behandlingen ofta igång inom en rimlig tid. Men när ett barn behöver utredas för neuropsykiatrisk problematik tar det stopp. 

– Det är en flaskhals. Kön ökar hela tiden, säger Ylva Rosén. 

Kliniken gör redan nu fler utredningar varje år. 2013 gjordes 517 utredningar, 2015 var siffran uppe i 573. Men eftersom behovet av utredningar hela tiden ökar så minskar inte kön. Numera behöver nästan hälften av alla nya -patienter en sådan här utredning. 

– Organisationen är inte anpassad efter det här. Och vi saknar delvis rätt personal. Vi skulle till exempel behöva fler sjuksköterskor på kliniken. Eftersom barn med adhd ibland medicineras i dag, krävs det att man följer behandlingen noggrant med blodtryckstester bland annat. 

Ska försöka effektivisera arbetet

Det pressade läget gör att kliniken nu ska försöka införa Lean. Ett verksamhetskoncept som många företag använder sig av för att effektivisera produktionen. Och pappren på bordet visar var tidstjuvarna och flaskhalsarna finns. Men även om kliniken ändrar arbetssätt kommer det att ta tid innan de köande barnen får hjälp.

– Det är delvis en organisationsfråga, den försöker vi lösa. Men det behövs också fler läkare, psykologer och sjuksköterskor och det är personer som är nästan omöjliga att rekrytera, säger hon. 

Negativa konsekvenser med kötid

När Ylva Rosén läser brevet om tioåringen blir hon tagen av innehållet, men hon kan inte se någon annan utväg än att han får vänta. 

– Det är klart att man skulle kunna ge stöd till familjen redan medan de väntar, men risken är att det tar bort resurser från att beta av kön. Målet just nu är i stället att kön ska bli betydligt kortare i framtiden, säger hon. 

Men hon medger att väntetiden kan få negativa konsekvenser för både föräldrar och barn. Att vänta på en diagnos kan för många barn innebära sämre skolresultat, konflikter med andra barn och att barnets psykiska hälsa påverkas negativt.

– Det som är bra med en diagnos är att det ger ökad kunskap och kan ge en ökad förståelse från omgivningen. Det kan ha stor betydelse för både barn och föräldrar, säger Ylva Rosén.

”Kan ha avgörande betydelse”

När barnen väl har en diagnos kan det bli aktuellt med exempelvis medicinering om det är ett barn med adhd. Och för barn med autism kan en diagnos förändra -vardagen för både barn och -föräldrar.

– Handlar det om autism kan en diagnos ha en avgörande betydelse. Då kan det bli aktuellt med hjälp från habiliteringen med rehabiliterande insatser och stöd till föräldrar och syskon. Och föräldrarna är berättigade till stöd från kommunen enligt LSS. 

Han fyller 10 år om en vecka och kön för att få hjälp hos Bup är ett år!

Jag orkar egentligen inte skriva det här. Jag är rätt slut som mamma och skulle helst vilja sova nu halv nio på kvällen, men jag tänker på alla andra ensamstående mammor som befinner sig i min situation och tvingar mig därför att sitta vid datorn en stund. Mammor som aldrig kommer till tals för att de har så totalt fullt upp med att klara vardagen innan de stupar i säng klockan åtta varje kväll om de inte jobbar natt dessutom.

Min son har under en längre tid visat symtom på en enorm känslighet. Han har svårt med koncentrationen, svårt att kontrollera sitt humör, svårt med intryck, en enorm känslighet för ljud, ljus, kläder som skaver, mat som är annorlunda och han har jättejättesvårt för plötsliga förändringar. Han tolkar ofta intryck och det sociala samspelet annorlunda än sin omgivning vilket gör att han ofta missförstår, känner sig annorlunda och blir ledsen som följd.

Sedan en tid mår han sämre och sämre trots att skolan verkligen har försökt att göra anpassningar för att skapa ”fysiska och psykiska marginaler” runt honom. Han är numera ofta aggressiv. Han slår mig och vägrar gå till skolan. Han är depressiv, utagerande, och det är jättesvårt att få iväg honom till skolan varje dag. Han har blivit tillbakadragen och han har hoppat av sina fritidsaktiviteter.

Jag har under hela min sons skoltid haft hjälp av skolans kurator och specialpedagog men för några månader sedan larmade jag skolans elevhälsoteam eftersom han uttryckte allvarliga självmordstankar. De rådde mig att kontakta Bup, där vi fick en första tid efter några veckor. 

Men nu menar Bup att min son får komma på neuropsykiatrisk utredning tidigast om ett år!

Det är ju helt absurt – ett år! Det är möjligt att han har adhd eller någon form av autism. Men innan jag får besked om vilken diagnos han eventuellt har famlar jag efter lösningar i alla vardagssituationer varje dag.

Jag har haft hjälp av Socialtjänstens Familjeenhet under ett års tid, men trots att även de tror att min son har någon form av neuropsykologiskt dilemma får vi inte mer hjälp nu, utan måste vänta.

Nu ber jag om hjälp. Alla ni som har mer expertis och ork än jag att ta reda på varför man i den här situationen måste vänta så länge?  Vad beror det på?  Varför har inte Bup mer resurser/kapacitet och hur kan vi tillsammans frigöra tillräckligt med resurser för barnens skull?

Jag ber er journalister, experter och barnrättskämpar om hjälp för min sons skull. Om Barnkonventionen var lag i Sverige skulle förmodligen den här frågan prioriteras på ett helt annat sätt. Det handlar om barnens liv. Nu ska jag sova för jag måste orka i morgon också.

/Anonym mamma