BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det inbördeskrig som bröt ut efter självständighetsförklaringen skapade en djup splittring i det finska samhället och sår som inte skulle läkas. Krigsutbrottet kom efter en desperat arbetarrörelses fruktlösa kamp för att erhålla skäliga arbetsvillkor och en godtagbar levnadsstandard i det djupt orättvisa Finland. Kriget kallades för ”frihetskrig” av den segrande sidan. Det är först i dag som det går att ifrågasätta det. Det är inte lätt att i ljuset av den falska historieskrivningen förstå vad de röda ville åstadkomma. Borgare har i ett sekel framhärdat att de röda ville förenas med Ryssland. De utmålade sig själva som hjältemodiga befriare och sade att det var mot ”ryssen” som man stred. Men sanningen är en annan: det var den egna arbetarklassen som man mördade under och i synnerhet efter kriget.
Jari Prosi, vice ordförande i Finska klubben i Umeå, kommer från en släkt av självägande bönder. Han menar att kriget aldrig var något man pratade om och säger att han inte vet om de egna mor- eller farföräldrarna var inblandade.
– Så tyst har det varit om saken. Det är ett mörkt kapitel som vi inte pratar om i finska samhället. Det är ingenting man är stolt över, säger Jari.
När Finland blev ryskt 1809 behöll landet både det svenska och finska språket och den finska överklassen hade det fortsatt gott ställt. Men från Tsarryssland kom förryskningssträvanden, allt eftersom sekelskiftet närmade sig. Finländarna protesterade. Parallellt pågick en förfinskningsprocess i syfte att stöta bort det svenska språket. Både borgare och arbetare sökte självständighet från Ryssland, däri låg inga klassmotsättningar. Först när Lenin tog makten i Ryssland blev det möjligt att skapa ett självständigt Finland. Lenins oktoberrevolution var inte populär hos västmakterna, som försökte invadera Ryssland utan att lyckas.
Arbetarrörelsen i Finland inspirerades av utvecklingen i Ryssland medan borgarna var bekymrade. Tänk om arbetarklassen skulle framföra krav på jämlikhet? De vita samarbetade militärt och ekonomiskt med Tyskland mot en fruktad finsk revolution. I Tyskland utbildades fallskärmsjägare för att sättas i strid i Finland. Borgarna upprättade skyddskårer som tog lagen i egna händer. Röda garden bildades som reaktion på det och konflikten trappades upp. I Finland rådde hungersnöd. Arbetarnas val var reformer eller revolution, man valde det senare. Inbördeskriget startade den 27 januari 1918 genom att de vita skyddskårerna av en slump tillgrep våld samma dag som de röda proklamerade revolution.
Överklassen såg sin chans. Nationalromantiker drömde om att återerövra Finland. En av dem var Olof Palme d.ä, som i likhet med andra borgerligt sinnade anslöt sig till den svenska brigaden. David Palme, författare, har bott hela sitt liv i borgerlig miljö, men är detta till trots mycket vänstersinnad och tar avstånd från förfaderns val.
– Min farfarsfar var svekoman – alltså svenskvänlig, och snarare brun än blå. Med facit i hand när vi ser vad den storgermanska ideologin ledde till, så är det motbjudande. Med mycket stor sannolikhet hade han blivit nazist om han fortsatt leva, säger David Palme.
Vad de vita ville uppnå är lätt att förstå. Få ur överklassen har genom tiderna accepterat att bli av med privilegier man under generationer har vant sig vid utan strid. Gamla privilegier, delvis härstammande från Tsarryssland, skulle försvaras. Svekomanerna drömde sig tillbaka till 1808 och upplevde inbördeskriget som en kamp för Sverige. Kriget pågick under fyra månader våren 1918. Militärt var de röda outbildade och Ryssland lade sig inte i Finlands ”interna angelägenheter”. Den svenska samhällseliten stödde den vita sidan med ekonomi och manskap. De röda stod mot en övermäktig fiende uppbackat av ett effektivt tyskt militärmaskineri. De vita vann en förkrossande seger.
– De röda hade kunnat vinna om de hade haft bättre ledare. Kanske hade saker och ting blivit annorlunda då, säger David Palme.
I krigets slutskede inleddes en omfattande vit terror med massavrättningar, tortyr och hämndaktioner mot sympatisörer till de röda. Folk dödades på löpande band efter summariska rättegångar. När den första avrättningsyran hade lagt sig inrättades arbetsläger i syfte att förinta så många som möjligt. I databasen ”krigsdödade i Finland” ses att närmare 30 000 av de nära 37 000 krigsdöda tillhörde den röda förlorande sidan. Av dessa stupade drygt 6 000 i strid. Resterande mördades; närmare 8 000 blev skjutna, ett par tusen försvann och runt 12 000 människor svältes ihjäl i fångläger. De finska lägren inspirerades av engelsmännens läger från boerkriget och skulle i sin tur inspirera till Hitlers utrotningsläger. I lägren svalt människor till döds och dog i sjukdomsepidemier. Anhöriga till de röda som hade mördats tilläts aldrig sörja, inga minnesstenar fick resas vid massgravarna.
Finland blev Tysklands samarbetsstat. Fascismen växte sig stark och fick yttringar som Lapporörelsen, en fascistisk rörelse som förföljde och mördade ”oliktänkande” under 1930-talet när Hitler hade tagit makten, påhejad av samma svenska överklass som hade bistått de vita under kriget. Sanningen om arbetarrörelsens kamp för bättre villkor skulle fortsättningsvis förtigas.
Inbördeskriget handlade om andra saker än frihet. Det handlade om ett samhälle där en korrupt elit utnyttjade en arbetarklass och där skuld och straff föll på dem som hade det sämst. I Finland 1917 var det ”den finske arbetaren”. I Sverige 2017 är det ”utlänningar”.
Kan denna historia relateras till Sverige i dag?
– Nej. Skillnaderna var betydligt större då mellan de rika och fabriksarbetarna, säger Jari Prosi, vice ordförande i Finska klubben i Umeå.
Kan Lappu-rörelsen liknas vid fascistiska strömningar i Sverige, 2017?
– Nej, det tycker jag inte.
Har Finland gjort upp med sitt förflutna?
– Såren måste sägas vara läkta. Det blev enighet mellan de röda och vita under andra världskriget.
För undertecknad framstår det underligt att tro att något som fortfarande är tabu är läkt. Finland speglar vad Sverige har blivit. På många sätt befinner vi oss där igen, vid vägskälet, med klassklyftor, korruption och växande högerpopulism. Vi har anledning att blicka bakåt och lära av en negativ samhällsutveckling med första och tredje klassens människor för att undvika fler världskrig.
