Jag har nu i närmare ett års tid försökt förstå den sittande regeringens agerande i frågan om värdlandsavtalet med Nato. Ty att teckna ett sådant avtal är helt logiskt om man anser att vi ska gå med i Nato, men i annat fall obegripligt. Jag har därför med ljus och lykta sökt i propositionen efter argument jag kan köpa. För jag accepterar att demokratiska beslut inte går i den riktning jag önskar, bara jag förstår varför de fattas. Men det är tyvärr svårt i detta fall.
Det första argument är att man är rädd att Nato ska uppfatta det som komplicerat att samarbeta med Sverige. Att det ska ta för lång tid. Man tycks ha glömt att demokrati tar tid. Något som förövrigt präglat hela denna process. Hur kan det till exempel komma sig att försvarsmakten, flera månader innan riksdagen ska rösta, påannonserar en övning där man ska öva just värdlandsstöd?
Ett andra argument är att Nato är den centrala aktören i all internationell krishantering. Ja, att Nato på senare år har försökt spela den rollen har nog inte undgått någon, men att inte någonstans reflektera över om denna roll varit och är lyckad, är anmärkningsvärt. Särskilt med tanke på insatserna i Libyen och Afghanistan.
Det tyngsta argumentet verkar dock vara att vi inte behöver använda avtalet om vi inte vill eftersom det är regeringen som bjuder in. Tyvärr spär detta bara på den känsla av arrogans som genomsyrat hela hanteringen. För här agerar försvarsministern som att hans ansvar inte sträcker sig längre än hans egen tid vid makten. Eller så tror han att S makt är evig? Men vi vet alla att regeringar kommer att och bör skifta och det är just därför det är viktigt att långtgående avtal är glasklara. Dessutom är det inte särskilt trovärdigt att kämpa så hårt för ett avtal man inte avser använda.
Att man utöver detta medvetet vilseleder oss medborgare på de känsligaste punkterna i avtalet är rent stötande. Vad gäller kärnvapen sägs att det inte finns något i detta avtal som strider mot svensk lag. Nej, men problemet är att vi inte har någon lag mot kärnvapen. Och vad gäller Natobaser på svensk mark förväntas vi stilla vår oro med den juridiskt undermåliga formuleringen att ”det får anses nästan uteslutet att permanenta högkvarter upprättats här”.
Jag kan bara kommentera med att citera Rachel Carson som i Tyst vår skriver: ”Vi måste få slut på dessa falska försäkringar på att fakta som annars skulle fastna i halsen på oss dras över med socker för att slinka ner lättare.”
Tyvärr har jag alltså ännu inte funnit ett enda trovärdigt argument för värdlandsavtalet. Och det som stannar kvar efter att ha läst det mesta som anförts i frågan är en känsla att det egentligen bara handlar om en längtan efter att få leka med de stora grabbarna. Och tyvärr är väl det en drivkraft som historien visar oss inte ska underskattas.
Men än finns det tid att bromsa! Och vore jag socialdemokratisk försvarsminister och menade allvar med mitt nej till ett svenskt Natomedlemskap skulle jag börja fundera på om det inte nu är dags att lyssna på rörelsen. För att vara minister i en regering är att temporärt ha fått sig makten anförtrodd. Och det enda rimliga vore nu, när dessutom tre tunga S-distrikt rest sig mot avtalet, att bordlägga ärendet och skapa utrymme för den konsekvensanalys som regeringsformen egentligen kräver. Och framförallt möjliggöra för det folkbildningsarbete som hela Natofrågan skulle behöva för att inte utelämnas till de tongivande mediekoncerner som idag äger problemformuleringsinitiativet.
Stina Oscarson är debattör. Gav nyligen ut boken Sverige, Nato och säkerheten: betänkande av Natoutredningen.
