Medan fallet da Costa nu beskrivs som ett justitiemord och gigantiskt rättshaveri framhärdar feministiska profiler i att läkarna ändå inte ska anses vara skuldfria. De menar att en ”manskör” har ryckt ut till läkarnas försvar.
– Det har blivit en positionsstrid. Skulle de gå med på att säga att de har fel blir det som att hela feminismen är fel, säger genusvetaren Rebecca Selberg.
Efter SVT-dokumentären ”Det svenska styckmordet” har en ny debatt kring fallet da Costa blossat upp med krav på upprättelse för de två läkarna, medialt döpta till Allmänläkaren och Obducenten. Miljöpartiet kräver exempelvis att regeringen tillsätter en kommission som ska granska en ”rättsskandal av gigantiska proportioner”.
Men delar av den feministiska rörelsen vill inte acceptera att allt tyder på att läkarna varken är skyldiga till mordet på eller styckningen av Catrine da Costa.
– Det har blivit en positionsstrid. Den feministiska positionen är att de är skyldiga och den antifeministiska positionen är att de är oskyldiga. Skulle de gå med på att säga att de har fel blir det som att hela feminismen är fel, säger Rebecca Selberg, som är docent i sociologi och genusvetenskap vid Lunds universitet.
”Himpathy” för läkarna
I tidningen Parabol skriver sociologerna Linnéa Bruno och Catrin Lundström att ”manskören sjunger allsång” och nu visar sympati, eller ”himpathy”, för läkarna. De listar flera av de manliga skribenter som påtalat rättsskandalen och nämner bland annat Dagens ETC:s Teodor Stig-Matz. Men de nämner inte att feministikonen Nina Björk skrivit en artikel i Dagens Nyheter om att det är ”livsfarligt när en grupp med samma politiska mål inte lämnar utrymme för att ifrågasätta vissa fakta”.
Bruno och Lundström slår sedan fast att det är ”enligt Kammarrätten ställt bortom allt rimligt tvivel att de hade styckat hennes (da Costas) kropp” och att myndigheter uppfattat att ”fallet var riktigt bedömt”.
”Stordåd” att legitimationerna rök
Teet Härm och Thomas Allgén skulle enligt polisens utredning ha styckmördat Catrine da Costa 1984. Men bevisningen visade sig vara obefintlig och stora delar av fallet byggdes på uppgifter från Allgéns frireligiösa exfru om att hennes då 16 månader gamla dotter skulle ha bevittnat de två läkarna utföra styckmordet under ritualliknande former.
Läkarna friades för mordet 1988 men i domskälen slogs det fast att de begått styckningen och läkarna blev därför senare av med sina legitimationer.
När organisationen Roks på sin hemsida listar ”stordåd genom åren” beskrivs namninsamlingen mot att läkarna ska få behålla sina legitimationer som en av dem.
Rebecca Selberg tycker att den positioneringen är väldigt problematisk.
– Det är en feg halvbackning att bara prata om deras legitimationer. Ska vi ha ett samhälle där en folkdomstol gör att människor förlorar jobbet?
Även Linnéa Bruno och Catrin Lundström framhåller i sin text att läkarna faktiskt ”bara” blev av med sina legitimationer.
– Det här att de blev av med sina legitimationer, att de inte har möjlighet att utöva sitt yrke, är ju en del av den här rättsskandalen. De blev av med sina legitimationer på precis samma extremt tveksamma grunder som de i domskälet blev anklagade för att ha styckat kroppen, säger Rebecca Selberg.
Jenny Westerstrand, som fram till 2024 var ordförande för Roks, skrev i december vad hon själv kallar för ett ”öppet brev” på Facebook till Aftonbladets krimreporter Oisin Cantwell. Hon menar också att det var korrekt att ta ifrån läkarna legitimationerna. Hon skriver dessutom att en ettåring mycket väl skulle kunnat ha bevittnat händelsen. Hon påtalar också att det är ”mangrant män som störtat upp och ut med sitt fördömande av detta fall”.
”Oerhört reaktionära krafter”
Jenny Westerstrand vill inte ställa upp på en intervju men har kommenterat Dagens ETC:s tidigare artikel om ”Det svenska styckmordet” på Facebook med:
”Mördades och styckades en kvinna? Varför är incest eller ens satanism något extremt i jämförelse med det? Vad är det som kan vara normalt och ohysteriskt runt ett sexualsadistiskt brott?”
Under tidigt 80-tal sköljde moralpaniken över många områden. Det handlade om rituella övergrepp med satanistiska förtecken, skriverier om incest och en debatt om skräckfilmernas påverkan.
– Jag tycker det är jättetydligt att feministerna hamnade i lag med de oerhört reaktionära krafter när det gäller de här två läkarna, säger Rebecca Selberg.
Att många idag inte vill öppna för att de var ute och cyklade i fallet da Costa handlar om att de inte vill göra det feministiska projektet en otjänst, enligt Selberg.
– Det feministiska politiken är viktig för den skapar ett mer rättssäkert samhälle. Samtidigt kan man med radikalfeministiska teorier och feministisk politik också skapa rättsskandaler och justitiemord. Det är ett ganska komplicerat argument att göra och i dagens debatt finns inte mycket utrymme för komplicerade argument.
Formats av Olssons bok
En stor påverkan på fallet hade utredaren Hanna Olsson som 1990 skrev boken ”Catrine och rättvisan” där hon hävdade att rättsväsendet skyddade de två misstänkta läkarna.
Rebecca Selberg menar att ”Catrine och rättvisan” och Nina Björks ”Under det rosa täcket” blev som två portalverk för feminismen. Hon läste själv Olssons bok som tonåring.
– Den var ett haveri på många sätt men den gjorde att man fick en annan syn på folk som säljer sex. Den gav en helt annan bild av normer kring kvinnlighet och hur skadliga de är för samhället och det ska man inte ta ifrån boken. Men däremot ska man lära sig att det blir oerhört destruktivt att suggerera fram det patriarkala våldet som en anklagelse mot två specifika personer.
Hon menar att det är fel att den feministiska rörelsen riktar sin vrede över ett strukturellt problem mot enskilda individer.
– Vi måste vara jätteförsiktiga när det handlar om att mobilisera mot enskilda människor och fråga oss: Behövs det verkligen? Det kanske blir tråkigare och trögare att mobilisera kring principer men det kan göra att vi inte vandrar alldeles fel och blir medlöpare till något som vi inte har överblick över.
”Så leds över gubbsen”
Idag är Hanna Olsson bok bortplockad från bibliotek och bokaffärer men bokens arv verkar fortfarande influera delar av den feministiska rörelsen.
Ida Östensson, som bland annat grundade Fatta-rörelsen, skriver på Facebook om fallet att hon är ”så glad över Hannas å alla medsystrars kamp”. Och: ”Så leds över gubbsen å rättsväsendet.”
Varken Jenny Westerstrand eller Ida Östensson vill prata med Dagens ETC. Östensson meddelar att hon är på semester men skickar en länk till ett Instagram-inlägg med en bild där hon syns hålla Hanna Olssons bok.
Dagens ETC får en intervju på telefon med Catrin Lundström men när undertecknad börjar ställa frågor om skuldfrågan väljer hon att avsluta samtalet med orden:
– Synd att Dagens ETC har så märklig inställning till det här fallet. Ni borde gräva och prata med jurister som var med på den tiden.
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.