Fem punkter där SvD:s ledarskribent har fel

Allt du behöver veta inför valrörelsen, så lyder rubriken till Per Gudmundsons ledare i Svenska Dagbladet. Istället för att omintetgöra myter med fakta skapar han en falsk chimär av siffror som inte stödjer hans tes. Under Alliansens tid vid makten har försämringar skett på flera områden: långtidsarbetslösheten har bitit sig fast, skattesänkningar har gynnat de rika, klyftorna har ökat och resurserna till det offentliga har minskat.

1. Jobben

Gudmundson inleder med att påstå att Alliansens jobbpolitik har varit en framgång och särskilt kritisk är han mot påståendet att långtidsarbetslösheten skulle ha bitit sig fast. Han jämför den svenska arbetsmarknaden med situationen i övriga Europa och pekar på de svenska framgångarna. Problemet är bara att antalet långtidsarbetslösa idag uppgår till cirka 30 procent av antalet arbetslösa, vilket är ungefär samma nivå som varit sedan finanskrisen. Denna nivå är långt över de nivåer som rådde vid regeringsskiftet 2006. Med andra ord är läget på den svenska arbetsmarknaden problematiskt oavsett hur situationen ser ut i övriga Europa.

2. Skatte-sänkningarna

Per Gudmundson kommenterar det vanliga påståendet att skattesänkningarna bara gynnar de rika. Genom att hänvisa till olika rapporter försöker han visa att så inte är fallet. I dessa rapporter framgår emellertid endast att jobbskatteavdraget borde gynna låginkomsttagare. Men studier på vilka effekter som jobbskatte­avdraget de facto har haft visar på att jobb­skatte­avdraget framför allt gynnat de med högre inkomster. Samtidigt har människor som är sjuka, arbetslösa eller pensionärer fått det sämre under Alliansens tid vid makten, något som bekräftats av Finanspolitiska rådet.

3. Klyftorna

De ekonomiska klyftorna har inte ökat sedan 2006, hävdar Gudmundsson. Han grundar detta påstående på att den så kallade Ginikoefficienten varit konstant under de senaste åtta åren. Giniko­efficienten är dock bara ett av många mått på ojämlikheten i samhället. Exempelvis har den relativa fattigdomen har ökat med flera procentenheter under samma tid. Ett talande exempel är att Finans­politiska rådet till och med skrivit rakt ut att klyftorna har ökat.

4. Konjunkturen

Analysen av Gudmundsons påståenden visar ett antal brister i hans analys. Utvecklingen i Sverige under de senaste åtta har inte visat sig vara lika ljus som han först framställde den. Men kanske finns det ändå skäl till optimism? Resurserna till välfärden har nått nya rekordnivåer tack vare att allt fler arbetar, menar Gudmundson. Skattesänkningarnas effekter på sysselsättningen är emellertid en svår fråga. Det är däremot inte utvecklingen av storleken på det offentligas resurser. I faktiska siffror har storleken på de offentliga intäkterna nått nya höjder, men det intressanta är hur mycket resurser som faktiskt finns per person att ta del av välfärdstjänster. Om man justerar skatteintäkterna för inflationen och befolkningsutvecklingen har de faktiskt sjunkit sedan 2006. Sålunda finns det inte ens på det här området finns anledning att vara nöjd med utvecklingen.

5. Vinsterna i välfärden

Till sist kommer frågan om vinster i välfärden. Ett vanligt påstående är att välfärdsbolagens pengar går till skatteparadis istället för till medborgarna. Här pekar Gudmundson på att utdelningarna och vinst­nivåerna hos vårdföretagen är ganska låga. Kanske går våra skattepengar faktiskt tillbaka till medborgarna ändå? Problemet här är att enkla nyckeltal inte visar hela sanningen. Det är vanligt förekommande bland de större koncernerna att använda lån och räntor inom koncernerna för att påverka den redovisade vinsten och på så vis minimera bolagsskatten. Med andra ord finns det problem med att skattepengar går någon annanstans än till verksamheten.

Fotnot: Texten är omarbetad version av ett inlägg på bloggen Vi har räknat på det här.