Sara–Elvira Kuhmunen, 23, ordförande för samiska ungdomsförbundet

För mig som tillhör ett minoritetsfolk, ett urfolk, är det ganska självklart att vara feminist i och med att man har haft ett förtryck mot sitt folk. Men jag kan inte svara på när jag blev feminist, det är någonting jag alltid har varit. 

Hemifrån har jag fått med mig att vi syskon alltid har behandlats lika. Jag alltid haft ett val att kunna arbeta med renskötsel oavsett om jag varit född som kvinna eller man. Jag kan inte svara för hur det varit för andra, men just i min uppväxt har det inte varit någon skillnad. 

Samiska kvinnor har varit i framkant när det kommer till att kämpa för våra rättigheter. Elsa Laula (1977-1931, reds anm) såg till att lyfta frågan om feminism och frihet tidigt, det är på grund av henne som vi firar vår nationaldag den sjätte februari. Hon är en förebild när det gäller samisk politik och samiska frågor och har visat mig att man kan lyckas med någonting stort. Hon hade viljan att förändra och kämpa för land och vatten som är något som även min generation kämpar med.

Jag har aldrig fått frågan om jag är feminist, men jag skulle säga att jag är det. Just för att jag ser att det är viktigt att det ska vara jämlikt mellan kvinnor och män. Jag tror också att det är mer självklart när man tillhör en minoritet, att man ser vad som händer när det inte är ett samhälle som bygger på jämlikhet och jämställdhet. Det är ingen fråga jag diskuterar med vänner, men för mig är det en självklarhet.

Feminism kanske är så naturligt i dagens generation att man inte ens tänker på det. Samtidigt är det fortfarande mycket kvar att göra. 

Bernardita Núñez, 66, generalsekreterare Terrafem

Jag hade en mamma som agerade feministiskt. Hon kallade sig aldrig feminist men hon gjorde hela tiden saker som handlade om kvinnors rättigheter. Som barn tyckte jag många gånger att det var jobbigt. Men idag kan jag säga att det var tack vare henne som jag blev feminist.

Mamma kämpade för att kvinnor i arbetarklassen i Chile skulle ha rätt att utbilda sig och att ensamstående mammor skulle ha rätt att ha semester på samma villkor som män. Jag var 8-9 år och jag kommer ihåg att jag satt på en stol bredvid henne när hon försökte övertyga kyrkans styrelse om att kvinnor borde få låna kyrkans semesterstugor. Jag tänkte att jag aldrig skulle jobba med kvinnors rättigheter. Men jag tror att jag tog med mig hennes självständighet och i dag har jag varit med i Terrafem i 25 år för att bekämpa våld mot kvinnor. 

Det är klart att jag numera har fått en teoretisk kunskap om feminism men jag tror att min grund baserar sig i det praktiska som mamma arbetade med. Att jag såg att mycket av det som händer inom olika områden är orättvist mot kvinnor, helt enkelt. 

Jag minns inte när jag kallade mig för feminist första gången, runt 35 år kanske. Jag kommer från Chile och det innebär att man är formad i en kultur och en tid där det var viktigt att kämpa för alla människors rätt. Då skulle detta med kvinnors rättigheter ordna sig av sig självt. Kvinnor i Chile kämpade jättehårt mot diktaturen, men när demokratin kom insåg vi att det inte var kvinnor som hade den främsta rollen i den demokratin.

Amanda Sokolnicki, 35, politisk redaktör Dagens Nyheter

För mig var det inget givet ögonblick. När mitt politiska intresse började bubbla i tonåren var feminismen en självklar del. Som tonåring var vissa saker svåra att landa i och en del saker var lätta, just feminism var så självklar och blev en grundbult i mitt politiska intresse.

Mina förebilder var personer i min närhet som visade att idéerna om vem som kan göra vad just var idéer. Människor som gjorde det de ville och lyckades med det.

Inte minst i det lilla, i vardagen.

Så småningom blev det också en väldigt tydlig väg in i liberalismen för mig. Feminism handlar för vissa om kvinnor, men grundbulten för mig är att människor inte ska vara bundna av sitt kön och det är en så självklar liberala grundplåt att människor ska ha möjlighet att påverka sitt liv. 

Vissa menar att feminism är överflödig för en liberal. Jag tänker precis tvärtom. Är man liberal in i grunden så är feminismen en självklarhet. För mig är det också en självklarhet att kalla mig feminist, men jag struntar i om andra vill kalla sig feminister eller inte. Insikten om att människor ska få styra sina liv är det viktiga. Tycker folk att begreppet står i vägen, låt dem slippa det. Men låt oss inte slippa de här liberala idéerna.

Margareta Winberg, 76 år, S-politiker

Jag tillhörde dem som inte kallade sig feminist ganska länge. Jag blev ordförande i s-kvinnor 1990 och nja, jag ville inte kalla mig det. Ordet var så belastat för mig med saker som jag inte stod för riktigt. Manshat, det ville jag inte stå för. Men sedan funderade jag och slog upp ordet i ordboken och såg att feminism var att se orättvisorna mellan könen och vilja göra någonting åt det. Om man ställde sig bakom det kunde man kalla sig feminist. Jag stirrade på de där orden och insåg att jag har alltid varit feminist. 

När jag fick ordet beskrivet på det viset var det inte så märkvärdigt och inget svårt beslut alls att fatta. Jag började kalla mig feminist och försökte också få andra som tyckte som jag att också göra det. Jag minns särskilt en debatt med Gudrun Schyman i Kungsträdgården när hon var ordförande för Västerpartiet. Hon var inte feminist då och vi hade en jätteintensiv debatt om detta. Jag kommer inte ihåg hennes argument emot, men det var en väldigt ihärdig debatt. Senare blev hon också feminist. Hon kanske också slog upp ordet, inte vet jag. 

På 80-talet var det väldigt ovanligt att kalla sig feminist om man var socialdemokrat. Mitt parti har alltid hävdat jämlikhet och det har handlat om klass och inte så mycket kön. Klass har alltid kommit först. Men det blev så småningom en förändring i partiet och feminism blev accepterat både som begrepp och som politik.

Gudrun Schyman, 75, talesperson för partiet Klimatalliansen

Jag var inte uttalad feminist när jag blev vald till partiledare för Vänsterpartiet 1993. Då hade jag säkert inte blivit vald heller för det var ju fortfarande kontroversiellt. Men sedan började jag jobba med frågor som handlade om kvinnors arbetsvillkor, om löner och anställningar. Jag åkte runt och gjorde besök på arbetsplatser, ofta i offentlig sektor, och såg och hörde kvinnor. 

Jag fick också medarbetare så småningom som var mer skolade, som hade läst kvinnovetenskap och sådana saker. Deras kunskaper ihop med mina erfarenheter, också från mitt egen liv och min mammas liv, alltihop det där gick ihop i att jag förstod att jag var feminist. 

Då började jag också driva frågan i Vänsterpartiet. Att vi skulle skriva in feminismen i partiprogrammet. Det fanns ett motstånd, men det kom upp på en kongress och vi som ville ha in feminismen i programmet vann.

Sen accelererade frågan i partiet. I valet 2002 ville jag ha en huvudparoll som skulle vara "vi ser världen med kvinnors ögon" och det visade sig vara jättekontroversiellt. Jag fick inte igenom det fast jag var partiledare, och det var den frågan som sen gjorde att jag lämnade partiet 2004. Jag tyckte det var fegt helt enkelt. 

Jag lämnade vänsterpartiet och gick ut på gatan och vi byggde Feministiskt initiativ. Det var trögt i början med sedan blev det världens fart och inför valet 2014 skulle alla vara feminister. 

Om jag minns debatten med Margareta Winberg i Kungsträdgården? Nej. Men hon minns säkert rätt. Jag vet ju att jag inte var feminist.