Det fick många att reagera. Bland annat skrev Expos Bilan Osman en debattartikel i Expressen där hon lyfter hur sjukdomen drabbar olika beroende på klass.

Även Rashid Musa, tidigare ordförande för Sveriges unga muslimer, är kritisk.

– Det jag reagerade mest på var att man hävdade att offren var dåligt informerade och pratade om deras bristande kunskaper i svenska språket. Trots att man inte kände till någonting alls om deras kunskaper eller hur de blivit smittade. Det är häpnadsväckande, säger han.

– Man antar, utifrån deras etniska tillhörighet, att man vet varför de har blivit smittade. Men vi vet ingenting om deras sjukdomshistorik eller levnadsvanor. Det enda vi vet är att människor som bor i den här stadsdelen ofta har en sämre levnadsstandard och ekonomi. 

Bodde i Järvaområdet

Fem av de avlidna svensksomalierna bodde i Järvaområdet i västra Stockholm. 

– Men det här gäller inte bara Järva, utan lika mycket de som är hemlösa eller de ensamstående mammor som knappt klarar ekonomin, till exempel.

Debatten borde istället handla om den ojämlika folkhälsan, menar Rashid Musa. 

– Folkhälsan är en klassfråga. Och eftersom underklassen inte är vit idag så är det också en fråga om demografi, om hudfärg och ursprung. Det skiljer 18 år i livslängd mellan Danderyd och Vårby gård. Folk som har det sämre ställt har ofta sämre hälsa. Det är inte pandemin i sig som dödar utan de bakomliggande sjukdomarna som folk har. 

Forskningen är ense om att socioekonomisk status är en viktig faktor till vilka som drabbas av sjukdomar, menar Bo Burström, professor och överläkare på Karolinska institutet, som forskar om global folkhälsa.

– För just coronaviruset har man inte gjort några studier så att man kan dra några slutsatser än, men för andra sjukdomar spelar sociala faktorer in. Sådant som levnads- och arbetsvillkor. Det gäller både hur man riskerar att utsättas för smittan, men också i att man har flera bakomliggande sjukdomar, säger han.

Det gäller flera av de sjukdomar som visat sig vara vanligast förekommande för de som dött av covid-19, som diabetes typ 2, kol, hjärt- och kärlsjukdomar och högt blodtryck. 

– Det är vanligare bland grupper med lägre socioekonomisk status. Det visar flera studier ganska otvetydigt.

Han var själv med och tog fram rapporterna om förväntad livslängd mellan olika stadsdelar i Stockholm 2010 och 2014.

– Vi har en stor skillnad i förväntad livslängd mellan låg- och högutbildade. Det skiljer 6,8 år mellan utsatta områden som Rinkeby, Tensta, Rågsved och norra Botkyrka jämfört med områden som Danderyd. Siffran om 18 års skillnad gäller för en högutbildad i Danderyd jämfört med en lågutbildad i Vårby gård.

”Exponeringen blir större”

Bo Burström lyfter också arbetsperspektivet. 

– Jag själv sitter hemma och jobbar nu, men det är det ju inte alla som kan göra. Framför allt inte i de lägre socioekomiska grupperna, folk som kör buss, städar eller jobbar inom sjukvården. Då blir ju exponeringen större. 

Att myndigheterna nu har gått ut med bättre information på en rad olika språk är positivt, menar Rashid Musa, men räcker inte. 

– Man ska inte förringa informationens betydelse i kriser. Men jag tror att alla har förstått. Det enda man har pratat om de senaste veckorna är ju corona, vare sig det är svensk, arabisk eller somalisk tv. 

Han efterfrågar istället riktade satsningar på folkhälsan till utsatta grupper. 

– Det räcker inte med bara informationskampanjer, vi måste tänka mer långsiktigt. Man gör ju riktade satsningar för andra grupper, som för att få ungdomar att röka mindre eller pensionärer att röra på sig mer. Jag tror att problemet är att myndigheterna inte speglar sina medborgare och då glöms sårbara grupper bort.