BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men behövs en klar och heltäckande definition? Borde vi inte lägga kraften på annan granskning än hur termen användes? Ofta förekommer den som skällsord utan innebörd. Istället för att enbart identifiera vilka rörelser som hotar demokratin, också granska om det demokratiska regelverket är en tillräckligt effektiv väktare av demokratin?
Nyhetsrapporteringen har visat grupper vilka utrustade med käppar, järnrör och andra tillhyggen, har angripit människor med utländskt utseende. Lynchmobbar har de beskrivits som, fascister, nazister eller kort och gott högerextremister. Ibland heter det att de är identitetssökande människor som finner sig tillrätta i en våldskultur, kanske störda i sin relation till omvärld och medmänniskor. Stundom buntas de ihop till en brunsvart röra och icke sällan heter det: SD närstående grupperingar.
Folklig radikalism
Begreppet fasces har ett tidigt ursprung. Symbolen, risknippet med yxan, användes redan i antikens Rom och bars av rättstjänare, liktorer, och ämbetsmän med full ämbetsmakt. På 1890-talet användes ordet bland kampgrupper inom de sicilianska lantarbetarnas Fasci rivoluzionari och gav ett sken av en sorts folklig radikalism.
1919 i Milano grundade Benito Mussolini Fasci di Combattimento, en av flera grupper som hade börjat använda symbolen fasci. Det fanns ingen ideologisk grund, inget program eller någon teori. I sitt tal proklamerade Benito Mussolini heller inget traktat eller handlingslinje förutom att rörelsen skulle vara en arbetarrörelse på nationalistisk grund. Benito Mussolini hade själv, 35 år, inte någon politisk position vid den tiden.
En kort tid därefter påbörjades ett försök att utarbeta en plattform. Rörelsen skulle arbeta för att förena nationalism, republikanism, antiklerikalism; kvinnlig rösträtt och sociala reformer. Men de blev fort oeniga om linjerna och övergav det mesta. De var emot allt vad dogmer och ideologier hette.
Vi ser alltså, som nämndes tidigare, denna gåtfulla organisation som inom sig rymmer motsatta element. Den är både auktoritär och rebellisk. Den vill ha en stark stat men arbetar tvärsemot; den är samtidigt en sak och dess motsats.
1920-talets början präglades av social och politisk kris med strejker och fabriksockupationer. De fascistiska squadre d´azione, stormavdelningarna, terroriserade vänsterpolitiker, strejkande arbetare och etniska minoriteter; ett mönster i offentligt framträdande som också uppträdde i Tyskland, organiserat av det några år gamla nazistpartiet: terrorn som politiskt vapen.
Fascismens oklara struktur hindrade den inte från att vinna gillande utanför Italien. Den började utvecklas till en av 1900-talets stora politiska rörelser. Kampen mot kommunismen stod i förgrunden. I mitten av 1920-talet fanns en mängd sammanslutningar i Europa, men dessa övertog inte alla idéer från den italienska förlagan. De omfattade delar av den, lämnade andra. Några grupper ville över huvud taget inte kallas fascistiska.
I Tyskland inspirerades Adolf Hitler av händelserna i Italien. När nazisterna organiserade sig uppfattades den som en fascistisk rörelse som trots vissa likheter ändå var lika svår att definiera som den italienska fascismen. Men en stor skillnad var en radikal rasism, främst antisemitism samt en utarbetad rasbiologi. En ny kultur skulle växa fram grundad på den ”ariska” rasen. Ambitionen att avla fram den nya supermänniskan, vilken skulle härska över andra lägre stående människor, vann anklang även i Sverige. År 1921 inrättades Sveriges rasbiologiska institut i Uppsala med Herman Lundborg som chef. Hans arbete uppskattades i Tyskland och 1936 promoverades han till hedersdoktor vid universitetet i Heidelberg.
Herbert Tingsten har i sin Från parlamentarism till diktatur (1930) och Nazismens och fascismens idéer (1936, första utgåvan med titeln Den nationella diktaturen)* framhållit i sina analyser att fascismen kan definieras som rörelser vilka vänder sig mot demokratin. Fascismens statsform är diktaturen, det vill säga att statsmakten samlas hos en person eller ett parti som undertrycker alla oppositionella riktningar och genom ett eget uppbyggt rättssystem tryggar sin maktställning. Diktaturen upphäver medborgerliga fri- och rättigheter som anses hota staten och organiserar en propaganda som avser att skapa en villig underkastelse.
Herbert Tingsten påpekar att de fascistiska och nazistiska rörelserna uppstod inom demokratin och dess regelverk.
Krävde total makt över staten
Adolf Hitler hade i början, poängterar Herbert Tingsten, proklamerat att nazismen representerade en ny världsåskådning och därför krävde total makt av staten, men i övrigt fanns ingen klar ideologi. I Min kamp från 1925 framhåller Adolf Hitler endast två programpunkter: nationalism och antisemitism. I övrigt är allt oklart och fragmentariskt. Adolf Hitler menade att detta räckte, gav tillräcklig kraft och att detta som program måste bevaras orubbat, i alla fall tills segern vunnits. Det viktigaste var att Min kamp samt Adolf Hitlers skrifter och tal, vilka allteftersom de levererades, skulle utgöra handlingsprogram.
I boken Från vanmakt till världsmakt,** (svensk översättning 1942) finns Adolf Hitlers tal publicerade där han beskriver Tyskland och dess framtid under hans och rörelsens ledning. I sin regeringsförklaring inför riksdagen den 23 mars 1933 talar han om riksdagshusbranden som ett kommunistiskt dåd och hur det är den högsta uppgift att utplåna denna politiska rörelse och skapa en verklig folkgemenskap; en ny författning som förenar folkets vilja med auktoriteten hos en verklig ledning samt att: "Den teoretiska likheten inför lagen får ej leda till att de, som av princip förakta lagarna, i likhetens namn tolereras." Både politisk sanering och moralisk sanering av folkorganismen utlovas; om heroismen som lidelsefullt reser sig och att blod och ras åter skall bli en källa för den konstnärliga intuitionen. Han betonar det tyska folkets önskan att leva i fred med världen. Även fullmaktslagen annonseras, dock inte menat att avskaffa riksdagen, men: "Riksregeringen anser det för omöjligt att riksdagen fortfarande sammanträder under nuvarande tillstånd av djupgående upphetsning."
I ett tal den 17 maj 1933 är Adolf Hitler inne på Europas stater och deras gränser: "Gränser som i sin brist på logik och rimlighet för evigt bära fröet till nya konflikter inom sig." Han utvecklar tankar om en territoriell nyreglering av Europa under hänsynstagande till de verkliga folkgränserna och menar att hade detta skett efter kriget skulle det ha blivit en tryggare fred.
Professor Kevin Passmore frågar sig i Vad är fascism? (2015), hur man skall kunna göra reda för en ideologi som tilltalar både skinheads och intellektuella, predikar revolution men samtidigt lierar sig med de konservativa, manar återgång till traditionerna och ändå fascineras av teknik, förespråkar både våld och ordning.
Det är skillnader mellan Herbert Tingstens och Kevin Passmores analyser. Naturligtvis sammanfaller åtskilligt, det måste tilläggas. Herbert Tingsten skriver sitt arbete när det hela pågår, Kevin Passmore har tillgång till historiens backspegel. Men bådas arbete har sina förtjänster när det gäller att försöka analysera rörelser och riktningar i den politiska kartan.
Ett vanligt sätt att hantera problemet med att förklara fascismen är enligt Kevin Passmore, att uppställa en precis definition som sammanfattar fascismens viktigaste kännetecken och som kan användas för att klargöra om en rörelse är fascistisk eller inte. Detta oberoende av om rörelsen själv använder beteckningen eller kanske till och med frenetiskt tillbakavisar detta.
De vanligaste begreppen som används i en dylik analys är: diktatur, ett starkt karismatiskt ledarskap, antiintellektualism, ultranationalism, rasism, enpartivälde, paramilitarism, korporativism, antisocialism och antikommunism, antiliberalism, en våldsförhärligande ideologisk totalitarism, antikapitalism, antiparlamentarism.
Hur ska de definieras?
Hur många av dessa begrepp skall en rörelse omfatta för att definieras som fascistisk eller nazistisk? En, tre eller alla? (Occams rakkniv kommer i tankarna.) Och går det att på detta sätt fastställa vad och vilket? Det glider hela tiden undan. Nationalism kunde i Italien ställas mot regionalism, korporativism fanns det olika uppfattningar om. Rasism likaså. Visserligen förföljdes etniska minoriteter i Italien, men antisemitismen var inte partidoktrin som i Tyskland.
Hur skall vi kunna bekämpa fascismen om den inte går att få grepp om? frågar sig Kevin Passmore. Gör alla motstridigheter och inkonsekvenser den helt ansiktslös? Det finns snart sagt lika många definitioner av fascism som det finns fascismteoretiker. Detta leder till, menar han, att varje definition godtyckligt betecknar vissa aspekter av fascismen som primära och andra som sekundära.
Hur beskrivs rörelsen i till exempel Svensk Uppslagsbok (SU) från år 1932? Det är först en ganska kort och summarisk beskrivning, utan analys och definition: "Nationalistisk riktning i det nutida Italien, vars offentliga liv för närvarande helt behärskas av denna rörelses banerförare, främst Benito Mussolini. Fascismen strävar efter att ge Italien en ’plats i solen’ och att åstadkomma en fullständig nyorientering beträffande landets inre politiska och sociala förhållanden."
Sedan följer en beskrivning av partisymbolen och partiets utveckling fram till 1929. Nog så intressant men – ingen analys. Det redogörs även för andra inslag i politiken. SU skriver: "Den så kallade korporativa lagstiftningen, där fascismen åstadkommit en nyorientering på det ekonomiska och sociala området, är av utomordentligt intresse."
SU skriver vidare: "Liksom bolsjevismen med vilken den har vissa beröringspunkter, måste fascismen karakteriseras såsom en antidemokratisk riktning, om man fattar uttrycket demokrati i dess hävdvunna betydelse."
I Nationalencyklopedin (NE) framträder fascismen i helt annan dager. NE redogör initierat för fascismens idéer och ideologi och en del sammanfaller med Kevin Passmores analys. Men NE går inte på djupet och heller inte in på det undflyende och svårfångade i fascismens ideologi som Kevin Passmore lyfter fram. NE avslutar med att hänvisa till Ernst Nolte som beskrivs som en av de främsta kännarna av fascismen. Artikeln avslutas: "Ernst Nolte har framhållit vissa strukturella likheter mellan fascismen, nazismen och stalinismen och sett dem som olika uttryck för en och samma tidsbestämda företeelse, totalitarismen. Varken denna eller någon annan fascismteori kan dock sägas ha blivit allmänt accepterad. Av lätt insedda skäl har både problemformuleringar och lösningsförsök inom fascismforskningen i ovanligt hög grad kommit att påverkas av forskarnas politiska preferenser."
Ordet totalitarism hade som vetenskaplig term sin storhetstid efter andra världskriget och in på 1960-talet. Det var samhällsdebattörer av borgerligt snitt som använde det för att i negativ anda förbinda kommunism och andra vänsterrörelser med fascism.
Men åter till Herbert Tingsten. Här beskriver han Benito Mussolinis formuleringar i olika skrifter om fascismens idé: "I knappast något annat ideologiskt aktstycke framträder godtyckligheterna och inkonsekvenserna i den fascistiska ideologin så klart och så oförmedlat som i denna skrift. Benito Mussolini framstår som en antirationalist icke blott i den meningen att han principiellt förkunnar ett slags relativistisk aktivism, utan också såtillvida som han synes helt ointresserad av logik och sammanhang. Det ligger nära till hands att betrakta hans skrifter uteslutande som ett psykologiskt och möjligen också litterärt intressant temperamentsutbrott, men den har åberopats av politiker och vetenskapsmän i en stor del av Europa som ett koncentrat av politisk visdom."
Nej – i strävan att finna en definition, går vi lätt vilse. Och frågan är om det egentligen är nödvändigt, kanske till och med motverkar sitt syfte.
Nazismen har till skillnad från fascismen, trots sin oklara struktur och frånvaro av ett konkret partiprogram, ändå några utmärkande drag: kampen mot kommunismen, en radikal rasism och anti-semitism, förakt för demokratin, samt odlandet av myten om det tyska folket där ett genomgående tema är folkgemenskap och varje tysks plikt; ett romantiskt skimmer över den tyske arbetaren, tyska folket och fosterlandet. Adolf Hitler talade inte sällan med en nostalgisk retorik, om den tid då partiet bestod av sju personer och då redan två principer slogs fast. Som i ett tal hösten 1934: "Det skulle vara ett verkligt världsåskådningsparti och det ville därför utan kompromisser vara den enda makten i Tyskland. Det är vår önskan och vilja, att denna stat och detta rike skall bestå under de kommande årtusendena."
I en diktatur sker allt mycket snabbt. Hösten 1935 hade statsskicket omformats totalt. Dels genom Leipzigöverenskommelsen, dels genom Nürnberglagarna. En av dessa lagar var riksborgarlagen som införde en ny tysk medborgarrätt med två nya begrepp: statsanhörig och riksborgare. Statsanhörig var den som var bosatt i Tyskland och lydde under tysk lag, utan att tillhöra en annan stat. Riksborgare däremot kunde endast en person av tyskt eller "stambefryndat" blod bli. Med "stambefryndat" blod menades "arisk". Riksborgarrätt kunde inte erhållas av "jude, zigenare, japan, eller neger". En annan Nürnberglag var "Lagen till skydd för det tyska blodet och den tyska äran." Adolf Hitlers kommentar om raslagarna: "Det är ett försök att lagligt reglera ett problem, men att om det ännu en gång misslyckas, måste det på laglig väg överlämnas till det nationalsocialistiska partiet för slutgiltig lösning."
Det fanns en förödande konsekvens i detta världsåskådningsparti.
Vårt land är i kris, heter det. Och fler länder. Europa är i kris. Men de som befinner sig i kris är de som står och stampar utanför de stängda gränserna. Som drunknar på Medelhavet. Som antingen bombas eller svälter ihjäl i Syrien.
Ett land i kris har en helt annan tyngd än enskilda människor i kris. Sverige behöver en flyktingpaus, påstås det. Smaka på den meningen.
Det finns forskning som hävdar att ett land i kris blir mottaglig för högerextrema rörelser. Särskilt när även andra samhällsförändringar sker och sker snabbt. Folkgemenskap och traditioner upplevs vara hotade, seder och bruk urholkas, allt genom inflytande av främmande kulturer. Till dessa rädda och missnöjda människor levereras löften om att återskapa vad som varit. Orsakerna förklaras, ansvariga pekas ut, och fram träder den lösning folket behöver.
Budskapet är oftast starkt färgat av den trygghet och gemenskap som framställs ha gått förlorad. Själva känslan i budskapet, den nostalgiska retoriken, gör genomslaget så starkt. Tillbaka till det som kändes tryggt och vant. En rörelse som talar varmt om det förlorade folkhemmet, det vi minns med värme långt från exotism och mångkultur. Reminiscenser av Karusellen och Hylands hörna, skolklasser med lukt av ylle och fotbollslag där alla var vita, hette Johansson och Karlsson och var snälla, ingen på stan talade arabiska, inga mörkhyade pojkar som klappade svenska flickor i folkträngseln.
Så träder lösningen fram. Med idéer av nästan religiöst slag, en utopi, en återupplivning av ett homogent Sverige grundat på folkhemsgemenskap.
Allt känns bekant.
Sårbar demokratin
I denna framställning har stort utrymme ägnats åt definition och analys, faktorer och begrepp. Kanske för stort, så att vi tappar greppet om dagens extremhöger genom att vi närsynt eftersöker vad som är nazism eller fascism i den och inte. En högerextrem rörelse, med endast något fåtal av fascismens eller nazismens drag, är ändå farlig för demokratin; det måste värderas vilka hot mot demokratin rörelsen utgör med det tankegods den bär på.
Vi måste även skärpa den ideologiska vaksamheten gentemot organisationer som verkar inom det demokratiska regelverket och vilka strömningar som där kan uppstå. Demokratin är sårbar, den är ingen säker garant. Grupperingar som verkar inom detta regelverk kan även hota demokratiska och humanitära värden. Nazisterna utnyttjade det demokratiska regelverket för att avskaffa demokratin.
Hur stark är dagens politiska system som demokratins väktare?
På bara några månader gick vi i Sverige från öppna både hjärtan och gränser till stängda gränser, obligatoriska ID-kontroller och avvisningar. Och många länder i Europa genomförde samma politik. Alla partier utom ett svängde 180 grader och plötsligt var SD:s linje politiskt korrekt. Och skruven vrids nu ytterligare när SD vill inskränka möjligheten för utlandsfödda att få svenskt medborgarskap.
I varje stund, vid varje beslut
Men kampen skall inte bara föras på den politiska arenan. Vi har alla dem som arbetar inom offentlig förvaltning. De har även sitt ansvar. I sin myndighetsutövning påverkas de hela tiden av det omgivande samhället. I varje stund, vid varje beslut. Portalparagrafen i Regeringsformen ger klara besked av hur den offentliga makten i samhället skall utövas. Demokratin urholkas om inte varje tjänsteman, i kommuner, länsstyrelse, statliga verk och i övrigt de offentliga verksamheterna, tar sin del i arbetet att försvara de demokratiska värdena i sin ämbetsutövning. I Regeringsformen uttrycks det på ett kristallklart sätt att den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det allmänna skall verka för att demokratins idéer är vägledande inom samhällets alla områden samt verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och att barns rätt tas tillvara; att motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet; att domstolar och andra förvaltningsmyndigheter beaktar i sin verksamhet allas likhet inför lagen samt arbetar sakligt och opartiskt.
Kanske borde vi även värdera ämbetsutövarnas betydelse som demokratins väktare.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
