En dag i slutet av februari skrev min lillebror till mig. Han ville att jag skulle ringa till vår pappa. Han sa att det var viktigt, så jag ringde direkt. Pappa berättade att han var på Huddinge sjukhus och att de inte visste säkert än vad som var fel, men det var något med levern. Pappa lät glad. Han pratade om maten och att de tog väl hand om honom, men de var rökfascister. Han sa att han skulle bli frisk.
Från min barndom lyser några minnen just nu starkare än andra. Ett jag ofta återkommer till är att hänga med pappa i hans garage och se på när han irriterat försökte laga någon av alla de bilar vi haft, eller mecka entusiastiskt med en gammal moppe i klubbhuset som han hade tillsammans med några barndomspolare. Där satte vi också tillsammans ihop min första moped, som var större än jag själv. Det skulle bara vara originaldelar och jag fick lära mig att det viktiga var att leva upp till våra gemensamt satta värderingar, och att hitta likasinnade snarare än att anpassa sig till sin omgivning. Vi såg varandra som vi var.
Pappa skulle bli frisk
Jag hörde vad pappa sa när vi pratade i februari, men inombords tog känslan över att jag måste åka dit. Jag började planera en resa ner till Stockholm kommande helg. Tre dagar efter att jag fått veta att pappa var sjuk ringde min farbror mig. Han sa att jag måste komma ner, på en gång. Jag åkte, och väl nere mötte jag en pappa som fortfarande skulle bli frisk. Nu visste vi att det var levercirros. Den var långt gången och omöjlig att behandla. Transplantation var det alternativ som diskuterades, och dagarna som följde kom nya besked om vartannat. De upptäckte cancer i levern och det pratades om cellgifter men sedan hittades metastaser och plötsligt var hela buken full. De fortsatte prata om behandlingar tills en dag när en läkare sa att pappa var för sjuk i sin levercirros för att kunna överleva cellgifter, och cancern förhindrade en transplantation. Fem månader fick jag höra att han hade kvar att leva.
Jag har tänkt mycket på lägenheten där vi bodde från att jag var tolv år. I våra fönster trängdes plastblommor under en spetsgardin som inte längre var vit. Köksbänken fylldes av tomburkar och röken efter pappas cigaretter brände alltid i mina ögon precis när jag kom dit. Här åt vi mest formfranska med falukorv och ibland glass. Vissa kvällar tömde pappa en påse med jordnötter och en med grillchips i en bunke. Jag älskade de kvällarna. Till det drack han öl och jag cola medan vi såg på amerikanska krigsfilmer.
Avbrutna barndomar
Första året vi bodde där köpte pappa ett X-box till oss i julklapp. Det enda spelet jag kan minnas att vi hade var Hitman och vi spelade ofta tillsammans.
Min pappa var inte som andra föräldrar, men han var ofta kärleksfull. Som riddare iklädd öl-förpackningar lärde han mig klockan när jag var fem och det han inte kunde förklara för mig visade han.
I mars förlorade jag min pappa för alltid. Fem månader byttes ut mot tre, tre månader byttes mot några veckor och snart handlade det om dagar. Jag fick se honom tyna bort. Pappa, som alltid kunnat fixa allt, kunde inte lösa det här.
Från när jag var liten minns jag honom som lång, stark och lycklig. Under solen i södra Spanien var vi fria. Han lärde mig om olivträden och havet, visade mig källor i bergen där vattnet var lika friskt som kallt. Han bar mig när jag inte orkade gå. Men det var länge sedan. Under mina tonår var han hemlös och efter det återhämtade han sig aldrig riktigt.
Bland de ord som ofta ekar i mitt huvud finns barndom. Pappas blev avbruten när han fortfarande var liten. Hans mamma kämpade med att ta hand om sina söner och sin tungt alkoholiserade man. Min farfar dog till slut hemlös och ensam av dubbelsidig lunginflammation på en parkbänk i Katarina på söder. Efter sig lämnade han tre söner att själva hitta sin väg i livet. Pappas äldsta bror hade sedan länge tagit över fostrandet av bröderna. De fick alla bli vuxna fort.
Min farmor dog när jag var liten. Jag minns henne knappt, men pappa har berättat att hon var den snällaste människan i hela världen. Hemma hos dem stod kaffet alltid på. Jag minns att hon gömde bullar och trekantiga tetror med festis åt mig att leta efter. Min mamma tyckte mycket om min farmor.
Även min barndom blev avbruten. Jag tror mitt huvud hunnit med, jag är vuxen, erfaren och stark. Men mitt hjärta kunde inte fortsätta. Jag fick inte det jag behövde och i min bröstkorg är jag fortfarande tolv år gammal. Jag är och förblir ett barn som längtar efter och saknar bekräftelsen från mina föräldrar.
Ett 08-nummer på displayen
Snart flyttades min pappa till ett vilohem. Där gavs han ”kvalitativ vård i livets slutskede”. Han var nöjd, sa att maten var god. Han hade inte lika ont längre och han fick röka fritt. Jag kunde inte sluta tänka att jag ville ha lite mer tid med honom. De andra sa att det var bra för honom att få somna snart, innan det blev värre. Men jag var inte beredd att släppa taget.
Pappa fick mer och mer morfin och en dag sa han att han inte hade ont alls längre. Det gjorde mig glad, men jag sörjde för mig själv att han sov allt mer. Snart blev han förvirrad, fick svårare att röra sig och gav ifrån sig olika märkliga ljud som jag aldrig hört förut. Jag satt intill honom. Det hände att jag åkte dit sent på kvällen och satt där på natten när han sov. Jag ville bara vara där han var.
Pappa blev gammal på några dagar. Det syntes på honom, märktes när han pratade. Jag fick hjälpa honom hitta sina saker, byta hans blöja, hålla hans vatten. Det gick för fort. Jag märkte när jag var där att han hade så mycket kvar att berätta för mig, men han kunde inte samla sina tankar nog för att berätta sammanhängande.
Plötsligt en fredag var han pigg. Inte lika förvirrad och betydligt starkare. Min bror och jag var där och jag var så glad för den stunden. Mamma och jag satt den fredagskvällen och tittade på tv. Pappa hade varit glad och jag längtade efter att åka ut dit morgonen efter. Kanske kunde vi gå ut i solen en stund. Jag sa till mamma att jag var nöjd, att det var okej nu.
Ett 08-nummer ringde till min telefon vid tio-tiden den kvällen och tanken passerade snabbt att det kunde vara vilohemmet. Jag blev kall men slog bort tanken. Pappa hade haft en bra dag. Dessutom skulle de ringa till min bonusmamma, inte till mig.
Sköterskan berättade att min pappa hade blivit plötsligt sämre under eftermiddagen och att han på kvällen hade blivit okontaktbar. Hon sa att de var osäkra på om han skulle överleva natten. Vi åkte direkt.
Hela natten vakade vi, min bonusmamma, min lillebror och jag. Vi pratade om minnen, om vem pappa var och om all kärlek han gav. Pappa andades märkligt, jag upplevde det dramatiskt men jag förstod inte hur det skulle bli. Han drog hastiga, plötsliga andetag och hade långa andningsuppehåll. Sköterskan sa hela tiden att det inte var långt kvar.
När det ljusnade den där lördagen då min pappa skulle dö blev hans andning annorlunda. Jag hade redan tänkt att han sov. Jag tänkte tusen gånger den där natten att han kunde vakna. Han vaknade också, men inte som jag hade hoppats. Han vaknade som i att han försökte kommunicera men inte kunde. Han vaknade som i att jag kunde känna och höra hans ångest, men vi kunde inte prata om det. Han kunde inte ens blinka. Vid ett tillfälle kunde jag se att han följde mig med blicken. En gång. Jag satt vid honom, jag sjöng och jag höll hans hand. Jag gav honom ögondroppar så att hans ögon inte blev uttorkade och jag blinkade dem åt honom. Jag gav honom vatten med en liten svamp på en pinne för att han inte skulle vara onödigt torr i munnen.
När pappas händer blev kalla
Sakta, sakta dog min pappas kropp. Först gav hans lever upp, och sedan njurarna. En doft jag aldrig kan glömma la sig över honom. Den går inte att beskriva. Det första som blev kallt var hans fötter. Jag tänkte på ett ljud min pappa alltid gjorde med sina tår. Ett ljud som stört mig i hela mitt liv, som jag saknar nu.
När pappas händer blev kalla var hans fötter redan vita. Till och med hans näsa hade blivit askgrå och iskall. Sköterskorna fortsatte säga att han inte hade lång stund kvar men pappa gav inte upp. Jag grät vid hans sida. Jag kände hans ångest när jag gjorde det men jag kunde inte hjälpa det.
Jag klappade och sjöng för honom och sa att allt var okej. Jag sa att allt var sagt, att vi älskar honom och att vi vet att han älskar oss. Jag ville att han skulle veta.
Kroppen fortsatte att ge upp men pappa slutade inte kämpa. Han ville inte dö, och även fast han vid den stunden måste vetat att han ändå skulle det, så var det som att han väntade på något, eller kanske någon. Han var inte redo.
En sista kram
När han tog sitt sista andetag var jag inte där. Jag satt med min lillebror i vilohemmets vinterträdgård. Min bror ville inte längre sitta intill och se pappa lida. Jag hade upplevt så starkt att pappa försökte säga att jag skulle hämta Ylva, hans före detta fru. Hon hade suttit med min lillebror i det halvcirkelformade rummet med stora fönster där vi satt nu. Jag hade letat länge efter henne och när jag väl hittat henne försökte jag förklara att jag inte visste varför men att jag kände mig övertygad om att hon måste gå in till pappa. Hon gjorde som jag bad, kanske mest som stöd för mig. Hon berättade senare att när hon väl kom in till pappa hade hon upplevt det som att han dragit en djup suck när hon tog hans hand, och sedan bara somnat in. Somnat bort. Min bror och jag väntade, och när hon kom tillbaka till oss efter bara några minuter så kom hon med beskedet jag redan visste att jag skulle få. Jag bara kramade henne och grät att jag hade vetat det, jag visste att han ville ha henne intill sig när han släppte taget.
Efter att han somnat in fick vi sitta en stund hos honom. Jag visste att hans kropp skulle bli stel snart och jag var tvungen att ta chansen på att lyfta honom till mig och krama honom hårt. Varje gång jag hade kramat honom de sista gångerna hade jag varit försiktig för att inte göra det jobbigt för honom. Nu ville jag krama honom på riktigt.
När jag gick därifrån senare den kvällen, efter att han dött, var det enda jag kunde se framför mig när jag blundade hans grumliga ögon som sakta blev mer och mer fjärran, hans vita näsa och såriga läppar. Jag kunde inte sluta tänka på hans smala kropp som hade försvunnit framför mina ögon eller svetten som samlades i groparna kring hans nyckelben. Lukten som legat över honom följde med mig och varje gång jag blev ensam hörde jag hans ångest, som rop på hjälp. Det kändes som att jag aldrig skulle få minnas något annat än de där sista timmarna med honom. Jag kunde inte sova.
Olika förutsättningar
Och sakta kommer mina minnen tillbaka. Sorgen sköljer över mig som vågor som sliter mig längre ut till havs. Jag försöker skynda in mellan vågorna och jag tror jag kommer närmare land.
Jag kom till slut till den där känslan då jag kunde låta honom somna ifrån mig utan att jag kände att han övergav mig. Det vart till slut återigen värre att se honom kämpa än att förlora honom.
Min pappa har betytt mycket i mitt liv, och förblir en stor del av vem jag blivit. Han har lärt mig såväl tillit som att inte lita på någon. Han har lärt mig att ingenting kommer gratis men att allt går att fixa. Jag trodde att ingenting någonsin var för sent, men jag vet bättre nu.
I livet har vi olika förutsättningar. Min pappa var var vilse innan han hade lämnat sitt hem. Han har vandrat på många stigar och jag visste sedan jag var liten att alla människor inte är lika. Min pappa begravdes i en enkel kista av furu. Vi hade inte ens råd att välja en vitmålad kista.
Min pappa dog för ung, och våra liv gav oss inte den tid tillsammans som vi borde fått. Känslan av orättvisa och saknad ligger kvar, kanske för att stanna, men min pappa behöver varken kämpa eller slitas mer.
2020 – Fem år senare
Fem år har gått sedan jag förlorade min pappa. Det händer fortfarande att jag tror för en sekund att jag ska ta upp telefonen och ringa till honom, innan jag minns. Han är borta. Känslan slår inte omkull mig längre, den vilar i mig och delar plats med allt det vackra jag fick av min pappa. Nu minns jag hans skratt, hur han strök sina fingrar mot min panna och hur han kramade mig. Jag minns alla då så irriterande ticks. Hans smackande, de torra tårna som gneds mot varandra, hans ständiga fifflande med saker. Jag minns hans envishet och hans glädje.
För de som förlorar sina anhöriga nu, till covid-19, finns inte chansen att få sitta intill, vården får ta över.
Döden är lika orättvis som livet. Vi får bära våra saknade med oss, ibland är det lätt, ibland väldigt tungt. Min idag sju år gamla dotter sa när hennes morfar gått bort att han bor i våra hjärtan nu. Jag tänker på det när jag bär min pappa med mig genom livet. Han finns i våra minnen, genom allt han lärt oss och i vilka vi blivit av att ha honom intill. Genom den närvaron finns han alltid kvar hos oss. •
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
