– Flera av kvinnorna jag intervjuade hade aldrig träffat en kvinna som inte könsstympats innan de kom till Sverige, och därför aldrig ens övervägt det alternativet. Och de blev först förvånade över att kvinnor som inte könsstympats ändå var friska och mådde bra. Och kunde cykla!, berättar Sofia Strid.
Kvinnor som könsstympas kan nämligen inte cykla, det gör för ont.
– De har ofta problem med underlivet, som ständiga smärtor och återkommande infektioner.
Männen bestämmer
I undersökningen intervjuades 60 personer, en grupp med män och två grupper med kvinnor, en med äldre kvinnor som är första generationens invandrare och en med yngre som är andra generationens invandrare.
– De yngre kvinnorna vill inte att deras döttrar ska könsstympas.
De äldre ansåg däremot ofta att det var säkrast att flickorna könsstympas, trots att de själva könsstympats och lider av komplikationer som ingreppet orsakat.
– Framför allt de äldre männen oroade sig för att flickor som inte könsstympas ska förbli ogifta. Några av dem tyckte att det var säkrast att ”skära lite grann”.
Kvinnliga släktingar ligger på
Flickor blir ofta pressade av äldre kvinnliga släktingar som mormor och farmor att genomgå könsstympning, men det är mannen i familjen som fattar beslutet.
– Traditionen upprätthålls av och för män och handlar om synen på kvinnan, det är ett sätt att kontrollera kvinnors sexualitet. Ofta hänvisas till religiösa skäl, men enligt koranen är det förbjudet att skada sin egen kropp, säger Sofia Strid.
Sofia Strids undersökning är en del av en europeisk studie som gjorts på uppdrag av EU och presenterats för EU-kommissionen. I studien ingår även intervjuer med migranter i Irland och Portugal som gjorts av inhemska forskare.
– Vi tog även fram en metod för att mäta hur många flickor som är i riskzonen. Metoden ska användas i alla EU-länder. Syftet är att alla ska räkna på samma sätt så att vi får jämförbara i siffror, det är inte så stor mening att göra europeiska jämförelser om alla räknar på olika sätt. säger Sofia Strid.
Vikitgt att skolpersonal larmar
Intervjuerna i Sverige gjordes 2011, då fanns det 59 409 flickor här som åldersmässigt befann sig i riskzonen och som härstammade från länder där könsstympning är norm. Resultatet visar att mellan tre och 19 procent av flickorna riskerade att bli könsstympade.
– I Sverige finns ett starkt motstånd mot könsstympning. Vid tre procent har vi räknat att migration har stor påverkan, vid 19 procent att migration har liten eller ingen påverkan.
Sofia Strid poängterar vikten av information och utbildning i kampen mot könsstympning, men även att starka talespersoner som religiösa ledare måste ta avstånd offentligt mot könsstympning och förklara att ingreppet kan få allvarliga konsekvenser för hälsan och dessutom är olagligt.
– Det är också viktigt att lärare och skolsköterskor är uppmärksamma och slår larm om de misstänker att en flicka riskerar att bli könsstympad, säger hon.
När svenska flickor ska könsstympas skickas de oftast på ”semester” till släktingar i ursprungslandet. Kvinnlig könsstympning förekommer främst i Afrika, men även på andra håll i världen som delar av Indonesien och Irak. I dag är könsstympning förbjudet i flera av de här länderna.
– Men det har ingen större effekt så länge inte attityden till könsstympning förändras, eftersom könsstympning inte utförs på sjukhus eller av läkare utan av andra kvinnor i hemmiljö, säger Sofia Strid.
