Får män bättre sex av nötter?

Rubrikens ordvits är som gjord för att bli en viral succé. (”Nut” kan enligt Urban Dictionary betyda både testikel och utlösning.)

Viralt blir det också. Nyhetssajter som Forbes, Metro.co.uk och Gizmondo har i år skrivit artiklar om att nötter ger bättre sex, alla med grund i samma vetenskapliga studie. Uppgiften har sedan spridits vidare på sociala medier och av bloggare, tills den nådde fram till undertecknad.

Om uppgiften skulle visa sig stämma är detta en viktig studie. En del män lider av otillfredsställande sexliv. Är lösningen så enkel som att äta en näve nötter, då bör dessa män skyndsamt uppsöka närmsta kiosk!

Men uppgiften stämmer inte. När jag läser den vetenskapliga studien avslöjar den något helt annat. Den ger mig en ingång till en värld där vetenskapen gått ”nuts”.

Så få som 83 män delades in i två grupper. Hälften fick inta behandlingen bestående av nötter. Några av dem påstod sig känna skillnad i sexlivet. Resultatet bevisar ingenting, och det medges också i själva studien.

Ändå utrustas studien med en ståndaktig inledning (ståndaktig, hajar du skämtet?) och budskapet kablas ut i världen.

En detalj sticker ut. Studien har bekostats av lobbyorganisationen International Nut and Dried Fruit Council. En organisation som företräder hundratals internationella bolag i nötbranschen.

Jag känner mig som ett barn som för första gången prövar tanken att jultomten inte finns. Inte kan väl forskning bedrivas enbart med syftet att sprida ett skämt om pungkulor på internet?

Jodå. Det är fullt möjligt.

Den stolta vetenskapliga processen, som gav oss polio-vaccin, rymdraketer och kbt-terapi, håller på att kapas av pr-byråer som vill sprida reklam.

I det här fallet möjliggörs det av företaget MDPI som ger ut nästan 200 vetenskapliga tidskrifter online. För att publicera en artikel på deras hemsidor måste avsändarna betala. Att få in en artikel i Nutrients kostar 20 000 kronor. Artiklarna måste uppfylla krav gällande vetenskaplig metod, men i övrigt är ribban lågt ställd.

Systemet kallas av akademiker för ”predatory publishing”, rovdrifts-utgivning. För en rimlig summa kan avsändare ge sitt budskap ett mått av vetenskaplig trovärdighet.

Marknadsföraren Matthew McKenzie skrev för några år sedan en bloggpost om forskning-som-reklam. Enligt honom är det enkelt för företag att beställa forskning. Det finns forskarlag till förfogande för sådana uppdrag, och genom att köpa in sig databaser kan de snabbt snickra ihop din studie.

Sedan ska journalister matas med studiernas resultat, och genom dem nås allmänheten av budskapet.

Vi har nog alla sett avtryck av detta på sociala medier. Nya studier påstås ha visat än det ena och än det andra sensationella fyndet. Sedan hör vi aldrig om fynden igen.

Ännu verkar journalister kunna luras av predatory publishing. Särskilt slapp verkar inställningen vara till nyheter om dieter och om sex. Ämnena inte tas på allvar, därför slinker pung-skämtet igenom granskningen.

För läsarna gäller det därför att vara källkritiska. Om en vetenskapsnyhet ser ut som nötter, och om den luktar som nötter, tja, då är det kanske nötter.