– Åh, skriver Laurie Penny för er? Hon är fantastisk.
Neil Gaiman bläddrar igenom ett nummer av ETC i mötesrummet på förlaget som ger ut hans senaste bok Oceanen vid vägens slut på svenska. Min intervju med honom är något försenad eftersom Neil lovade att signera några böcker åt de som jobbar där. Alla i huset – 90 personer – dök upp, så det drog ut på tiden.
Det är dagen efter det bejublade samtalet på Stadsteatern, vilket Neil uppskattade mycket. ”Hon fick mig att glömma att jag satt på en scen inför hundratals människor” säger han till mig om Johanna Koljonen som intervjuade honom.

Neil ser lite sliten ut. Han har ett späckat schema i Sverige. Efter vårt möte ska han vara med i SVT:s Babel, och därefter signera böcker på Science fiction-bokhandeln. Men humöret är gott. Jag frågar om det är svårt att ställa om till att göra pr för en bok efter att precis ha kommit tillbaka från ett besök i ett flyktingläger.
– Det är svårt på ett sätt, men på ett annat är det ett nöje, svarar Neil Gaiman.
– Jag vill berätta om vad jag har sett, och när jag gör en bokturné har jag en plattform att göra det. Först berättar jag om min bok, och när jag får frågan vad jag haft för mig på sistone berättar jag om vad jag såg i flyktinglägren i Jordanien. Det betyder att i slutet av den här turnén så har jag pratat med 20–25 000 människor om vad som pågår där.
– Jag betraktar mig själv som ganska påläst, men jag hade ingen aning om att FN:s flyktingkommitté har byggt och driver en stad med 100 000 människor och att det byggts ytterligare en stad som ska ta emot 130 000 människor. Inflyttningen där pågår hela tiden. När jag var där bodde 4000 där, och varje natt kommer 300 nya flyktingar.

Kommer du återvända till lägret?

– Ja, av flera anledningar. Dels vill jag fortsätta prata om och dra uppmärksamhet till det. Dels är jag uppriktigt nyfiken. Jag har enorm respekt för människorna som arbetar i flyktinglägret. Jag var där i tre dagar och var helt uppriven efteråt. Det är svårt att förstå hur de som arbetar där dag efter dag orkar med det. Jag pratade med en person i går som berättade att handläggare vid Migrationsverket i Sverige bryter ihop och behöver samtalsstöd efter att syriska flyktingar berättat om sina upplevelser för dem. För varje berättelse är en berättelse från Helvetet. I Sverige erbjuds en liten fristad för de här människorna. Det är klart att det kan göras mer, det är ett väldigt stort land med mycket utrymme, men ni gör mer än de flesta länder. Och det är fantastiskt.

Under samtalet i går berättade du om din polska släkting Helen som satt i Warszawaghettot och hur hon läste Borta med vinden för unga kvinnor där, trots att litteratur var förbjuden. Du sade att det som en författare själv kan tycka är trivialt faktiskt är något som andra är beredda att riskera livet för. Påverkades du när du insåg detta?

– Absolut. Fram till dess hade jag alltid känt att det jag gör är ganska bagatellartat. Även om folk ibland sagt till mig att min berättelse hjälpt dem att ta sig igenom något svårt. Coraline gavs ut för tolv år sedan och i dag kommer kvinnor i 21–25-årsåldern fram till mig och säger att den boken tagit dem genom övergrepp, splittrade familjer och annat. Men även då har jag tänkt att jag inte skrev boken för att den ha den uppgiften. Jag skrev den för att jag ville skriva en bok. För att dra in pengar till familjen. För att jag hade en idé som ville ut i mitt huvud.

Men sedan blev den till något annat, något mer? Du sade i går att ”litteratur inte är eskapism, utan flykt” (”escape”).

– När jag lyssnade på Helens berättelse insåg jag att det som Borta med vinden var för henne, när hon varje kväll läste den för 13 flickor i ett rum i ghettot, det hade ingenting att göra med det som Margaret Mitchell gjorde när hon skrev boken. Det var som att de, en timme om dagen, fick gå in genom en dörr till en annan värld.

*

Läs fortsättningen på intervjun i veckans nummer av ETC Helg. Om du inte prenumererar kan du köpa tidningen här: http://varuhuset.etc.se/sv/product/1257/ETC-Helg-27-2014