Lena Mellin: ”Fan vad jag har varit med om mycket”

Perssons fula kostym

Carl Bildt var roligast. Göran Persson intressantast. Enligt Mellins måttstock. Men det startade riktigt illa för Persson. Han hade en förfärlig kostym på sin första kongress som partiledare. För trång och för kort med glipa mellan strumporna och byxbenen.

– Ingen kommer ihåg vad han sa, alla tänkte bara: Hur kunde han hitta en så ful kostym? 

Lena Mellin väjer inte för att kommentera det känsliga. Politikernas yttre. Men bara när det påverkar begripligheten. Kläder som står ut. Gester och manér som står i vägen för orden. Hennes allra viktigaste råd till de partiledare och statsministrar, som hon ägnat ett yrkesliv åt att följa, är att prata så att folk förstår. Samma sak säger hon till sina kollegor, alla journalister som bevakar och kommenterar politiken. 

– En del av dem, det måste jag faktiskt säga, skriver sina alster för några politiska nördar någonstans. Framför allt karlar har en tendens att vilja imponera på andra karlar istället för att vara begripliga. 

Bakom Lena Mellin i fåtöljen i egnahemsvillan i Stockholmsstadsdelen Pungpinan hänger två inramade diplom. Stora journalistpriset. Det ena med motiveringen ”förmågan att förenkla komplicerade sammanhang”. Lena Mellin blev inrikespolitisk kommentator på en av Sveriges största tidningar när det inte var så vanligt för kvinnor att befinna sig högst upp i den politiska världen, varken som kommentatorer eller som politiker. Det hände på flera möten att de manliga kollegorna ignorerade vad Lena Mellin precis sagt för att några minuter senare lägga fram det som egna förslag. ”Ett jävla sätt.” Lena Mellin läste en bok som hennes mamma gav henne om att det har var en vanlig metod för män att förminska och osynliggöra kvinnor.

– Då tog jag det inte personligt längre, säger hon. 

Ministrarna har krupit längre bort

Hon lade sin energi på begripligheten istället. 

– Jag har alltid lagt mig vinn om det, kanske mer på grund av att min mamma var lärare än på grund av jag är kvinna, att folk ska förstå vad de stod i artiklarna, säger hon. 

Så att alla, oavsett om de har en tjusig examen eller inte ska kunna vara en del av det politiska samtalet och slipa sina argument. Det tycker hon är lika viktigt idag. Eller kanske ännu viktigare än förr. Trots att vi har fler informationskanaler än någonsin tidigare har politikerna hamnat längre från läsarna och väljarna. Statsministrar, ministrar och partiledare har ”krupit längre bort”, som Lena Mellin säger. 

– Sociala medier har påverkat gammelmedia på ett negativt sätt. Nu kan politikerna fly in i något medie och lämna en kommentar där och sen bara hänvisa till den när man försöker ställa frågor. 

Carl Bildt stannade och pratade när Lena Mellin mötte honom på väg mellan Rosenbad och riksdagen. Det skulle dagens moderata statsminister Kristersson aldrig göra. Kanske har det bidragit till att unga är skeptiska till demokrati idag. Var åttonde person mellan 15 och 24 år tror inte att demokrati är det bästa styrelseskicket i världen, enligt Ungdomsbarometern. Det oroar Lena Mellin. Ett nytt land har växt fram sedan hon startade sin karriär i demokratins innersta centrum. Vilket land är vi på väg att bli om demokratin inte längre är självklar?

Krisen som förändrade allt

När man tittar tillbaka är det lättare att se vad som orsakade de stora skiftena. 

– Jag minns när jag och min kollega, fotografen Mats Strand, satt i hans bil i en bilkö på Skeppsbron på 90-talet. Och så sa han att nu är min ränta 17,5 procent. Men hur ska det gå? svarade jag och såg framför mig hur han och hans två barn skulle få packa varsin resväska i papp och fly till någon grotta, för någonstans måste de ju bo. 

Det här är en blixtbild från den djupa ekonomiska krisen på 90-talet. Krisen tvingade fram sånt som hittills hade varit omöjligt i det socialdemokratiska Efterkrigssverige. Bostadssubventionerna sänktes. En karensdag infördes i sjukförsäkringen. Pensionsåldern höjdes. Framför allt var det inte längre Socialdemokraterna som satte agendan. Idag är det ett annat parti som styr även om de hittills inte haft statsministerposten. Sverigedemokraterna. ”Vill de något tillräckligt mycket så blir det så”, som Lena Mellin skriver i sin bok. 

Det har varit de käbbligaste, larvigaste åren i svensk modern demokrati.

De senaste statsministrarna, Löfven, Andersson och Kristersson, har fått ägna det mesta av sin tid åt att parera Sverigedemokraterna. Budgetar har fällts. Decemberöverenskommelser har kraschat. Gamla löften har brutits. Och här ser Lena Mellin en annan förklaring till att demokratin har förlorat i förtroende. 

– Det har varit de käbbligaste, larvigaste åren i svensk modern demokrati. Ingen kan tycka att politiken har fungerat bra när man höll på och röstade ner budgetar och slöt avtal till höger och vänster och försökte lägga krokben för varandra. Det var ju ett förfall. 

Suddiga i konturerna

Att skippa käbblet är ett av de tio budord som Lena Mellin delar med sig av i sin bok till politiker. Det finns inget som retar folk så mycket som käbbel, menar hon. De andra budorden handlar på ett eller annat sätt om att komma närmare folk. Att ta deras oro på allvar, att skippa ordbajsandet, att våga lämna riksdagsfortet ibland, att våga säga att man inte vet, att leva som man lär och igen – att prata så att folk förstår. 
På det sättet kanske politiken också skulle kunna rå på de stora kriserna som hittills ingen har vågat ta i med kraft, för att politikerna är för rädda om sina positioner. Skolan, sjukvården, järnvägen, segregationen, klimatet. Politiker är för fega idag, säger Lena Mellin. 

– Alla utom Jimmie Åkesson. Han är inte feg. Han kan istället vara för rättfram. Och det har ju, fram till nu i alla fall varit, betalat sig väl. Jag tror att de som är för suddiga i konturerna och inte riktigt talar om vad de egentligen vill, det är de som ställer till det.

Men trots de många åren i korridorerna i riksdagen och Rosenbad har Lena Mellin aldrig lockats av att själv ge sig in i politiken. Att göra något av allt det hon tycker att hon har lärt sig om hur politiken fungerar. 

– Jag har inte tillräckligt tålamod. Och så skulle jag tycka så fruktansvärt illa om att något man har kommit överens om inte hålls. 

Mäktigare än Magda

Däremot är hon känd och igenkänd, precis som toppolitikerna. Senast idag hälsade en okänd man på bussen på henne med ”Hej Lena”. Många vill prata med henne. Ber henne att framföra vad de tycker om politiken och politikerna. För ett par veckor sedan när hon besökte en vårdcentral för att ta hand om sin trasiga axel kallades hon för Magdalena Andersson av en man i väntrummet. 

Vem är egentligen mäktigast då? Magdalena Andersson eller Lena Mellin?

– Vi får hoppas på Magdalena Andersson faktiskt. Jag tror det är bäst för alla inblandade, frustar Lena Mellin. 

Men förstår du frågan? 

– Ja, det gör jag. Men jag har väldigt svårt att ta till mig att jag skulle ha någon verklig betydelse.

Varför är det så svårt? 

– Det går inte in. Men jag menar, Magdalena Andersson hade ju, framför allt som finansminister och statsminister, reell makt. Men det har ju inte jag. Jag kan ju bara påverka tanken. 

Men du har ändå gjort det på Sveriges största tidning i många år. 

– Ja, sammantaget är det ju längre tid än Magdalena Anderssons. Ja, ja…jag får låta någon annan avgöra det.

Boken om alla hennes statsministrar är inte ett definitivt bokslut. Det är inte slut än. Lena Mellin fortsätter att skriva om politiken. Häromdagen skulle hon skriva en kolumn om framtidens politiker, om de som kanske blir framtidens statsministrar. Hon kom bara på en. Moderaten och biståndsministern Benjamin Dousa. Det fick bli en kolumn om återvunna politiker istället. Det verkar vara dagens grej. 

Än finns det en framtid. Men först ska Lena Mellin smälta den här boken hon precis har skrivit. 

– Ja, fan vad jag har varit med om mycket grejer.