Familjen fick lämna allt

Inne i värmen, på det gröna golvet, står vita pappväggar som markerar varje familjs ”rum” där de har sina sängar och få tillhörigheter.

Några barn springer omkring, en flicka håller en barbiedocka i handen. 

Vi slår oss ned i ett litet rum intill ingången tillsammans med Abdul Ghani Bayrakdrar och hans fru Safia Manal. 

Med hjälp av tolk berättar de om sonen Majd, fem år, som inte sa ett ord när de kom till Sundsvall den 29 oktober. Skräcken han upplevde vid flygbombningarna hemma i Altal, strax utanför Syriens huvudstad Damaskus, fick honom att sluta sig.

– Men nu har han börjat prata igen, säger Safia och håller om Majd och hans sexåriga syster Maya.

Inbördeskrig

De berättar om inbördeskriget som tvingade dem att lämna allt. Det var svårt att en ens få tag på mat och vatten. I augusti 2014 valde familjen att ta sig över gränsen till Turkiet. 

– MIG-planen hade släppt bomber 100 meter från vår lägenhet. Vi hade inget annat val än att fly, säger Abdul.

Nu följde en vandring på 45 mil över berg och genom skogar. Framme i Turkiet vistades de illegalt i ungefär ett år utan tillgång till sjukvård och utbildning. 

I början av oktober bestämde de sig därför för att försöka skapa en ny framtid i Sverige. Abdul berättar om rädslan under den fyra timmar långa båtresan på det mörka Medelhavet, med destination Mytilini på den grekiska ön Lesbos. En resa de betalade 3 000 dollar för.

– Det var mörkt, kvinnor och barn grät. Alla var oerhört lättade när vi kom fram, berättar Safia Manal om båtresan.

Efter två veckor i Grekland påbörjade de den mödosamma resan norrut. Genom Makedonien, Serbien, Kroatien, Slovenien och Ungern tillsammans med tusentals andra. Långa sträckor till fots och med soldater som manade på. Nätterna tillbringades i skogen.

– Majd tittade ofta upp i luften efter flygplan, han var så rädd, säger Safia Manal.

Så nådde de äntligen Österrike och därefter Tyskland, och kunde ta tåget till Malmö.

– Vi visste att Sverige är ett tryggt och demokratiskt land, att man får tro på det man vill. Folk hälsade oss välkomna på tågstationen, säger Abdul.

Tacksamma

Migrationsverket bestämde att de några dagar senare skulle ta buss till Stockholm där de sökte asyl. Samma dag åkte de vidare mot Sundsvall, och det tillfälliga flyktingboende där de nu befinner sig.

– Vi är oerhört tacksamma för att vi har fått komma hit och får jättebra hjälp av kommunen. Men visst är det jobbigt att bo så många familjer tillsammans. Vi drömmer om en egen dörr att stänga om oss, säger Safia.

Ordnade aktiviteter

När vi träffar familjen har de varit här i två veckor. Den mesta tiden har de tillbringat här på Katrinelundsskolan, men de är också ute och går och deltar i aktiviteter som kommunen och frivilliga ordnar.

– Vill ni se när jag sjöng i GA-kyrkan, säger Abdul plötsligt och går och hämtar sin mobiltelefon. 

Filmen visar hur han sjunger för full hals inför en grupp andra nyanlända och svenskar.

– Svenskar är fantastiska, säger Abdul Ghani Bayrakdrar, som berättar att han också blivit något av en ledare för andra i boendet eftersom han med sina 49 år är äldst.

– Alla kommer till mig, säger han stolt och berättar om sina framtidsdrömmar:

– Jag vill lära mig svenska och börja jobba, helst inom någon form av design. Vi är så tacksamma att vi fått komma hit och vill ge något tillbaka.

(Tolk: Abdullatif Haj Mohammad)