– Utsattheten är alltid högre under valåren, men 2022 var utsattheten ändå något lägre än de två föregående valåren, säger Åsa Strid, utredare på Brå.

Men få anmäler det de har blivit utsatta för. Enligt Brås rapport har bara 16 procent av politikerna som upplevt hat, hot och våld gjort en polisanmälan.

– Så såg det även ut året innan. Skälen är ofta att man tycker att det ingår i uppdraget eller att man inte tror att en anmälan kommer att leda till något, ofta för att man inte vet om det man blivit utsatt för är brottsligt, säger Åsa Strid.  

Sandra Håkansson, statsvetare vid Uppsala universitet som forskat om hot mot kvinnliga politiker,  menar även hon att ett skäl är att många upplever att det inte är någon idé att polisanmäla.

– Många jag har pratat med har uppfattningen att en stor del av hoten eller trakasserierna utgörs av sådant som är svårt att fällas för. De som hotar är bra på att veta var gränsen går, och kan skriva typ ”det vore bra om någon åkte hem till dig på den här adressen och gjorde det här och det här”. Det ger obehag, men kanske utan att vara ett brott.

Nästan inga domar

Samtidigt ska hot mot politiker tas på särskilt stort allvar. För snart fyra år sedan, i januari 2020, infördes en ny lagstiftning som skärper straffet för den som begår brott mot en person på grund av att hen är förtroendevald. Dåvarande justitieminister Morgan Johansson (S) menade att det krävs en markering för att visa att brott mot en förtroendevald också är ett angrepp mot demokratin. Men om den nya lagen har fått effekt är svårt att säga, enligt Martina Lindberg, verksamhetsutvecklare och nationell samordnare för brott som hotar demokratin inom polisens Nationella operativa avdelning (Noa).  

– Det har varit få domar där den straffskärpande regeln applicerats än så länge, därför vet vi ganska lite om effekten. Dilemmat för den här typen av brott är att vi får vittnesmål om väldigt hög utsatthet, men samtidigt är ärendeinflödet lågt. Det är få som polisanmäler, säger hon.

De brott som ändå polisanmäls är dessutom ofta svåra att utreda. Framförallt de brott som sker digitalt.  

– Det kanske rör sig om anonyma hot till exempel. Det är brott som är svårbevisat i sig, även när det inte är riktade mot just förtroendevalda, säger Martina Lindberg.

”Vill inte sluta”

Totalt har drygt 16 procent av alla politiker uppgett att de utsatts för hot och påhopp via sociala medier. En av dem som de senaste åren har fått ta emot mängder av hat och hot på nätet – och även på andra sätt – är Annika Strandhäll (S), ordförande i S-kvinnor, riksdagsledamot och före detta minister. Tidigare i veckan skrev hon på X att hon snart inte orkar längre: ”Är ensam kvarvarande förälder. Säpo tycker inte att det föreligger en hotbild, för de följer inte sociala medier. Jag ska då i stället själv gå igenom alla mina kommentarsfält och maila in. Jag har 3000 blockerade konton. Bara på x. Vet inte hur länge till jag orkar, absurt.”  

Hon menar att polisen måste ta hot och brott mot politiker på betydligt större allvar än vad de gör idag.

– Som riksdagsledamot ska du skyddas av Säpo, och det ska göras säkerhetsprövningar kopplat till riksdagsledamöterna. Men de bedömningar som görs är inte i takt med tiden vi lever i. Mycket av interaktionen sker digitalt. Även i olika grupper på sociala medier drivs ett oerhört hat mot specifika politiker. Ansvaret för att ha koll på allt det kan inte läggas på enskilda politiker, säger Annika Strandhäll.

Är det så illa att du överväger att dra dig tillbaka från politiken?  

– Jag vill absolut inte sluta med politiken, men jag har övervägt att inte vara lika aktiv på sociala medier, att synas mindre. Jag har gjort det ibland tidigare också, och jag har i princip alltid stängda kommentarsfält för att det blir för mycket annars. Men samtidigt, som politiker tycker jag att man behöver vara aktiv även digitalt.

Stödet brister

Martina Lindberg ser inte de digitala brotten som bortprioriterade, men däremot kan hon hålla med om att ett stort ansvar på sätt och vis ligger hos den som har utsatts.

– Förutsättningarna för att utreda blir bättre om vi har skärmdumpar och ip-adresser redan i ett första skede. Men det vi vill är att man ska polisanmäla även om man inte har det, och även om man är tveksam till om det som har skett är brottsligt. Vi jobbar mycket ihop med Sveriges kommuner och regioner med det här, att nå ut till förtroendevalda och även med att det ska finnas ett stöd för den som utsätts.

Vad det finns för stöd och hur det skiljer sig åt över landet håller två forskare från Umeå universitet på att studera just nu. En av dem är Fanny Holm, universitetslektor vid juridiska institutionen.  

– Det vi kan konstatera hittills är att det finns skillnader, och att kommunernas arbetsmiljöansvar inte gäller för politiker. Så på så sätt är de särskilt utsatta. För riksdagspolitiker har Säpo ett ansvar för personskyddet, men vad det innebär i praktiken är svårt att undersöka eftersom Säpo är försiktiga med vilken information man lämnar ut, säger Fanny Holm.

För Annika Strandhäll är det uppenbart – stödet till utsatta politiker är för dåligt. Och det får konsekvenser.  

– En del kommer inte orka, en del skräms bort från att engagera sig politiskt. Och det är naturligtvis ett demokratihot. Jag tror inte att man ska undervärdera den här problematiken.