De går för all del inte att jämföra rakt av, mycket har hänt både i Sverige och i resten av världen på knappt 50 år. Då återstod fortfarande stora delar av välfärdsstaten att bygga – idag är det gjort men också delvis raserat, samtidigt som andra delar av välfärdsstaten tas för självklara.

Största skillnaden är strukturreformer

Några skillnader är rätt uppenbara: den vård och skola som byggdes på 1970-talet och framåt har delvis sålts ut och genererar nya frågor. Skattesystemet har blivit mycket mindre omfördelande och skulle fortsätta vara det även med de ändringar Vänsterpartiet föreslår, flyktingfrågan har tillkommit och naturligtvis har mycket hänt på jämställdhetens område liksom på HBTQ-frågornas. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken, demokratiseringen av arbetslivet och den fulla sysselsättningen var typiska frågor 1970, för ett samhälle dominerat av industriarbetare.

Idag har den fulla sysselsättningen övergivits för jämviktsarbetslöshet, och arbetarklassen jagas av tillfälliga anställningar och NPM-kontroll i den offentliga sektorn.

Den kanske största skillnaden ligger i det CH Hermansson en gång kallade ”strukturreformer”: sjuttiotalets socialdemokrater kunde hoppas på att ”bygga ut samhällets och löntagarnas insyn och medinflytande i näringslivet för att påverka företagets framtidsplanering” och ”ökat inflytande för samhället och bostadskonsumenterna över markens användning och bostädernas produktion och förvaltning”.

Det enda spåret av den sortens tänkande i Vänsterpartiets plattform idag är ambitionen att åter använda AP-fonderna för demokratisk planering. Dagens vänsterpartister liknar gårdagens socialdemokrater för att de försvarar den socialdemokratiska välfärdsstaten, men de saknar de offensiva ambitioner som socialdemokraterna hade då.

Ett arv från ryska revolutionen

Så varför kallas V allt mer konsekvent för ett ytterkantsparti i den politiska debatten?

–  Avståndstagandet från Vänsterpartiet är ett arv som har funnits sedan partiets bildande i samband med partisplittringen efter den ryska revolutionen 1917, säger Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Vänsterpartiet uppfattades då som ett revolutionärt parti, som först i slutet av sextiotalet hade accepterat de demokratiska spelreglerna och institutionerna.

Det var ännu på sjuttio- och åttiotalen vanligt att riksdagsledamöter lämnade kammaren i protest när den dåtida partiledaren Lars Werner skulle tala, konstaterar Marie Demker.

– Under Gudrun Schyman fick Vänsterpartiet en lite annan profil, fortsätter hon. Man rörde sig mot den dimension som vi idag kallar GAL-TAN, alltså i princip mot den gröna och alternativa, liberala polen med fokus på mänskliga och individuella rättigheter, valfrihet och sådant. Man profilerade sig på en annan typ av frågor.

V används för att dra åt höger

En annan tolkning av debattklimatet är att de borgerliga partierna allt mer systematiskt försöker använda Vänsterpartiet för att själva få mer makt och dra politiken till höger. Den analysen gör Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets vice ordförande. Hon är övertygad om att det är syftet med att bunta ihop vänstern med Sverigedemokraterna, en jämförelse som hon menar haltar.

–  Det är vänstern som stärker demokratin och högern som försöker motarbeta den, hävdar Nooshi Dadgostar. Hela högern är extremister när det handlar gynna de rika och att minska makt, inflytande och ekonomisk trygghet för vanligt folk.

Inte heller Marie Demker kan se några belägg för att V skulle vara ett ytterkantsparti som inte omfattar demokratiska värden.

– Om man tittar på de förtroendevaldas agerande är det svårt att hitta någon egentlig hotbild från Vänsterpartiet, säger Marie Demker.

– Det är i så fall, fortsätter hon, det faktum att Vänsterpartiet, precis som Sverigedemokraterna, omges av en utomparlamentarisk aktivistgrupp som inte drar sig för olika typer av aktioner. Samtidigt kan ju inte partiet lastas för det. Den är inte en del av partiet, utan partiet har en mer informell relation till den. Och det är en grupp som själva identifierar sig som långt till vänster.

Taktisk manöver

Marie Demker drar även hon slutsatsen att svartmålningen av V handlar om en taktisk manöver från de andra partiernas sida.

– Partierna kanske vill utestänga Sverigedemokraterna och genom att jämställa dem med Vänsterpartiet som man inte heller vill samarbeta med blir det mer legitimt, eller så vill de stänga ute Vänsterpartiet och jämställer dem på samma sätt med Sverigedemokraterna. Här finns en agenda i den meningen. Det går säkert att skaka fram en medlem i Vänsterpartiet som gråter över det forna Sovjetimperiet. Men det är inte något som styr den politiska utvecklingen i partiet om man tittar på det utifrån, konstaterar hon.