Experternas tunga kritik: Därför misslyckas polisen med brottsbekämpningen
Bild: Johan Nilsson/TT
Dagens ETC
Politikerna tävlar om att lova fler poliser, hårdare straff och ny lagstiftning. Men det kommer inte att leda till märkbara framgångar i brottsbekämpningen under en överskådlig framtid. Den slutsatsen dras av Sveriges främsta forskare inom området och av erfarna poliser på fältet. Istället menar man att det stora problemet ligger i Polisens organisation.
– Myndigheten präglas av ett otroligt dåligt ledarskap, säger professor Stefan Holgersson.
Slutsatserna från polisforskarna Stefan Holgersson vid Linköpings universitet och Magnus Lindgren på Stiftelsen för ett tryggare samhälle får också stöd i de utredningar som Riksrevisionsverket och Statskontoret gjort.
– Vid tidigare stora resursökningar för polisen har man inte sett några effekter på brottsbekämpningen, i vissa fall har det till och med blivit försämringar, säger Stefan Holgersson som har en bakgrund som polis, lärare vid Polishögskolan, forskare vid Linköpings universitet och professor.
– Polismyndigheten präglas av ett otroligt dåligt ledarskap
Magnus Lindgren, med tung erfarenhet som polis, forskare och lärare vid Polishögskolan, har en lika hård kritik:
– Kriminalpolitiken som är grunden för Polisens arbete bygger på myter, missuppfattningar, tyckanden, trender och gissningar. Ingenstans undersöker man Polisens förmåga som är central för att kunna åstadkomma något.
– Det finns en ohelig allians mellan politiker som vill framföra enkla lösningar, journalister som vill höra enkla lösningar, en allmänhet som förstår och tror på enkla lösningar, och Polisen som inte vill granska sitt arbete.
Polisen kan inte analysera
Magnus Lindgren kräver att Polisen liksom alla andra organisationer måste mäta och analysera sitt arbete.
Polisen hanterar kanske 8 000 kontaktförbudsärenden varje år. Då menar Magnus Lindgren att polisen behöver ta reda på hur lång tid ett sådant ärende tar att hantera och hur många specialister som polisen behöver för detta.
– Samma sak gäller för de 15 000 bostadsinbrott som ska hanteras, hur lång tid tar det att pensla brottsplatsen och att utreda ett bostadsinbrott och hur många poliser behövs? Man kan föra det vidare till andra områden, till exempel våldtäkter. Men det görs inte. Det borde vara självklart att se hur resurserna används men istället talar man bara om hur många anställda det totalt ska finnas inom Polisen – utan att analysera vilken förmåga Polisen måste ha för att utföra sina uppgifter.
Magnus Lindgren menar att eftersom inte den grundläggande analysen finns så är det omöjligt att säga hur många poliser som verkligen behövs och att bara fylla på med fler utan att styra arbetet är att slänga bort resurser.
Passkaoset är ingen slump
Stefan Holgersson har en liknande syn:
– Polisen kräver alltid ökade resurser men talar inte om hur man använder de resurser man redan har. I våra rapporter kan vi se att Polisen inom en rad områden använder sina resurser på ett icke effektivt sätt. Sanningen är att det aldrig funnits fler polisanställda per capita än idag utan att brottsbekämpningen blivit mer effektiv och att Polisen inte varit utsatt för den granskning som den borde ha blivit.
– Vi har till exempel undersökt att poliser i yttre tjänst använder en procent av sin tid till fotpatrullering som är den mest effektiva brottsförebyggande verksamheten. Vi har kunnat konstatera att bara fem procent av poliserna levererade det man som medborgare kan vänta sig. Här krävs ledning samt kompetens och utbildning i alla led.
Stefan Holgersson menar att en rad strukturella problem återkommer i en rad verksamhetsgrenar. Polisen reagerar när det blir kris, krav ställs i media och av medborgarna, trots att man borde kunnat förhindra att krisen uppkommit. Det gäller allt från vissa skjutningar och grova brott till en till synes enkel sak som passhanteringen.
– Vi gjorde en utredning om polisens hantering av passutfärdandena som är ytterligare ett exempel på hur polisens strukturella problem påverkar hela myndighetens arbete. Trots att det fanns tydliga prognoser på att antalet passansökningar skulle öka 2022 minskade polisen personalstyrkan som arbetade med pass i slutet av 2021. Först när kaoset var ett faktum började man rekrytera passhandläggare.
– Polisens sätt att sköta passen ledde inte bara till problemet att människor fick vänta länge på att få ett pass utan det påverkade också Polisens förmåga att förebygga, upptäcka och utreda andra brott. Passhanteringen är enkel att förstå och frikopplad från Polisens övriga verksamhet. Den är dessutom självfinansierad, vilket gör det omöjligt att hänvisa till bristande resurser.
Hänger ihop med polisreformen
Magnus Lindgren ser en startpunkt för polisens bristande effektivitet:
– Det var 2015 då Sverige med i stort sett nästan total politisk enighet beslutade om en centralisering av Polisen. Av 147 remissinstanser var det bara vi, Uppsala universitet och Riksrevisionen som avstyrkte centraliseringen. Idag kan vi inte längre vara lojala med detta beslut, det är en katastrof.
Även Leif GW Persson instämmer i kritiken. I TV4:s Nyhetsmorgon slog han fast att centraliseringen är skurken för de nuvarande problemen inom polisen.
– Beslutet om centralisering urlakade en myndighet. Polisens bristande förmåga får sedan dessutom påverkan på Sveriges viktigaste frågor, till exempel Sveriges medlemskap i Nato.
I Statskontorets och Riksrevisionens undersökningar av konsekvenserna av den stora polisreformen kommer man fram till nedslående resultat – men deras slutsatser inte används av Polisen för att utveckla och förändra deras arbete.
Så här skriver Riksrevisionen i november 2020:
”Trots stora resursförstärkningar har Polismyndigheten inte kunnat säkerställa minimibemanningen av områdespoliser i alla utsatta områden. Brist på viss utrustning och små möjligheter att dela information med socialtjänsten försvårar arbetet ytterligare.”
Statskontoret instämmer i kritiken:
”Ombildningen har ännu inte lett till bättre verksamhetsresultat och högre kvalitet i Polisens arbete. Förmågan att ingripa mot brott har inte stärkts och utredningsverksamhetens resultat har fortsatt att försämras. Polisen har heller inte på något entydigt sätt blivit mer tillgänglig eller förbättrat sin kontakt med medborgarna.”
”Det är fullständigt bisarrt”
Trots kraftigt ökade resurser under de senaste åren finns det i dag enbart cirka 800 områdespoliser på pappret och 250 administrativa kommunpoliser. Som jämförelse kan man konstatera att Sverige idag har cirka 32 000 anställda inom polismyndigheten, varav över 20 000 är poliser.
– Det betyder att det bara är knappt 1 000 poliser som är dedikerade för det lokala arbetet. Det är fullständigt bisarrt och detta får fortgå utan diskussion. Ingen vill lyssna trots att man visste genom forskning och utländska exempel att det skulle ske.
Detta får återverkningar på Polisens arbete inom alla områden. När det gäller gängskjutningarna betyder det till exempel att det finns mycket få poliser som har en egen kunskap om händelser och tendenser i den lokala miljön.
Det finns alltså ingen lokal kunskap om gängen och deras roll i lokalsamhället och när sedan dessutom den utredande polisen saknar resurser och personal betyder det en kapitulation inför gängen – väldigt få åker fast. Majoriteten av de som faktiskt dömts har inte dömts på grund av polisarbete i Sverige utan genom att olika utländska chattar knäckts av utländsk polis.
Varför tillsätts inte kommission?
De så kallade påskkravallerna ställde situationen i blixtbelysning. Trots att man hade information om vad som kunde hända i samband med den danske provokatören Rasmus Paludans annonserade koranbränningar fanns inte förberedelser av tillräckligt slag. Det fanns inte heller lokala kontakter som kunde ingripa för att mildra upploppen.
– Detta som skedde i påskas var ytterst allvarligt, säger Magnus Lindberg.
– Svensk polis sköt verkanseld med minst 50 skott mot sin egen befolkning, detta förekommer knappt i andra länder. Tre personer skadades av polisens skjutningar. En lokalt förankrad polis med egna kontakter hade kunnat utföra ett helt annat arbete. Det var ren tur att varken någon polis eller annan dödades.
– Detta var inte heller något som var organiserat av de kriminella gängen, vilket polisledningen först ville göra gällande. Efteråt kom krav på vattenkanoner och gummikulor, något som kommer att trappa upp situationen. Det finns redan en uttänkt polistaktik för att handskas med den här typen av situationer.
Det Magnus Lindberg hänvisar till är det så kallade SPT-konceptet, Särskild Polis Taktik, som togs fram efter kravallerna och skjutningarna i Göteborg 2001 då staden hade ett EU-toppmöte och besök av den amerikanske presidenten George W Bush.
– Men SPT-konceptet användes inte, trots all den utbildning som lagts ned på det. Vi fick se scener som jag inte trodde att jag skulle få se, polis som i desperation kastar sten på demonstranter som enda alternativ till att skjuta skarpt.
Stefan Holgersson och Linköpings universitet försöker göra en utredning av påskkravallerna.
– Varför tillsätter man inte en kommission för att utreda kravallerna? Svaret är att ingen vill. Regeringen vill inte under ett valår stöta sig med Polisen och Polisen är inte intresserad av något som kan leda till ytterligare kritik.
– Vår utredning möts av stora problem, vi får inte de uppgifter vi behöver av Polisen. Man hänvisar till att man inte vill föregripa sin egen utredning genom att släppa data till oss. De uppgifter vi har har vi fått från enskilda poliser. Man tycker att det borde ligga i Polisens eget intresse att kravallerna utreds noga.
”Större skada än nytta”
Men myndighetens strukturella problem påverkar allt polisarbete. En polis som utreder mord i en söderförort till Stockholm säger till Dagens ETC:
– Vi har en hopplös uppgift. Brottsplatsundersökningens resultat skickas till analys men svaren låter många gånger vänta på sig i över en månad. Vi har inte en inträngande lokal kunskap, även om vi idag kan mer om gängen än tidigare, och när vi sedan ska utreda är jag flera gånger den ende som har gjort liknande utredningar förut. De andra i gruppen är ofta amatörer och kan inte ens lagstiftningen.
Gunnar Appelgren, som är Stockholmspolisens kanske främste gängexpert, slår fast vikten av lokalt arbete.
– Om vi samlar en central styrka för att göra tillslag i ett speciellt område kan det många gånger ställa till större skada än nytta. Poliser som kommenderas till platsen har ingen lokal kunskap, de känner inga personer där och kan förstöra det lokala förtroendearbetet som kanske gjorts.
I många bostadsområden finns det knappt någon lokal polis. Därför kräver många kommuner att få inrätta en kommunal polis.
– Man vill helt enkelt att som komplement till den nationella polisen ha en kommunal motsvarighet, något som införts i de allra flesta andra länder, säger Magnus Lindgren.
Men Polisen, polisfacket och politiken är starka motståndare till en kommunal polis så istället anlitar kommunerna privata vaktbolag där de anställda kanske har två veckors utbildning.
Magnus Lindgren:
–Detta är en mycket farlig utveckling, ordningsvakterna blir i praktiken poliser utan att ha någon ledning eller utbildning. Dessutom privatiserar vi samhällets våldsmonopol och ger det till vinstdrivande företag som tjänar oerhörda pengar.
Magnus Lindgren vill istället ha kommunala poliser.
– Rekrytera lämpade personer, vissa av de ordningsvakter som arbetar idag kan vara en resurs. Ge dem sex månaders utbildning, ta in en erfaren ledning och ge dem polismans befogenheter. Inget tyder på att vi skulle kunna få fram nya lokala poliser med tillit och lokal förankring genom Polisens nuvarande organisation.
– Vi menar att vi, baserat på husläkarreformen och erfarenheter från andra länder borde ha en polis per 5 000 invånare.
”Vi behöver få chansen”
Dagens ETC har för denna artikel talat med ett stort antal poliser i olika verksamheter. De framför oftast ett stöd till polisforskarnas slutsatser. De menar att det inte är i första hand ett antal nya poliser som behövs – även om de flesta vill ha fler kollegor – utan ett nytt sätt att arbeta och en ledning som bryr sig om de anställda.
En lokalpolis från nordvästra Stockholm säger:
– Vi behöver inte visitationszoner och mer beväpning, vi behöver vara många poliser som arbetar nära de som är våra egentliga uppdragsgivare. Vi behöver få chansen att lära känna de människor vi ska serva och vi måste bli bättre på vårt arbete. Nu kan vi ju inte ens ta fast mördarna. Hur ska vi då få de unga i gängens närhet att inte följa efter när det är nära nog riskfritt?
– Som poliser kan vi inte lösa de stora samhällsproblemen i våra utsatta områden ensamma, vi måste jobba med alla andra: skola, socialtjänst, företag, bostadsbolagen och så vidare. Men idag klarar vi inte ens de polisiära uppgifterna som faller på oss så vi ska inte skylla på att andra myndigheter inte gör sitt jobb.