– Det finns inga pingsystem mellan kommuner. Det finns inget inrapporteringssystem. Det är så illa att det enda som finns att göra när barn försvinner är att ta kontakt med kommunen de flyttar till. Vet socialtjänsten inte var de tar vägen går det inte att fullfölja en utredning. Det är vad jag förstår har hänt i det här fallet.

I fallet med tolvbarnsfamiljen fanns beslut om LVU på flera barn. Det gör att föräldrarna nu kan åtalas för grovt egenmäktighet med barn, ett brott som inte inkluderade LVU-undanhållande förrän lagen utvidgades i juli 2024.

– Men då gäller det att man kommit så långt att det finns beslut om LVU. När det gäller barn som utreds enligt socialtjänstlagen, som inte är en tvångslag, finns det ingenting sånt, säger Åsa Furén-Thulin.

Ofta finns inget LVU, utan bara en öppen utredning från socialtjänsten. Kanske har skolan larmat om att barnen inte dykt upp, eller att barnet visar tecken på att leva i en utsatt hemmiljö. Kanske har BVC larmat om att barnen är undernärda eller inte dyker upp till vaccinationstillfällen. 

”Man sitter och ringer runt”

När en utredning har påbörjats har kommunen ett ansvar för att också slutföra den – men flyttar familjen till en annan kommun kan det vara kört. Den mottagande kommunen kan nämligen inte se att det pågår en barnavårdsutredning i den förra kommunen.

– Varenda kommun har ett eget system, och inga är kompatibla med varandra av hänsyn till sekretessen. Flyttar ett barn till Umeå kan kommunen inte se om det finns en utredning i Haparanda. Den enda möjligheten socialtjänsten har är att ringa till kommunen, men då måste man veta var de har flyttat. Som socialarbetare sitter man och ringer runt och försöker ta reda på var barnen har tagit vägen. Man ringer kompisar och sådana som de känner. I hederskontext är familjerna ofta så inneslutna och det är svårt att hitta ingångar.

Hon berättar att försvunna barn förr mest föll under kategorin ”vagabondiserande ungdomar”, alltså unga som självmant håller sig undan. Idag rör det sig allt oftare om yngre barn som undanhålls av föräldrarna. Inte minst sedan desinformationskampanjen mot socialtjänsten drog igång.

Så vad krävs för att komma till rätta med det?

– När barn försvinner krävs det att det finns någon form av register, dit socialtjänsten kan rapportera in barn som antingen lever vagabondiserande eller försvinner med sina familjer. Till exempel hos Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Det skulle jag vilja se, säger Åsa Furén-Thulin. 

Lagstiftningen ligger efter

I dagsläget finns dock inga kända planer på ett sådant register. Men det pågår en utredning för att stärka barnrättsperspektivet i LVU och göra en juridisk översyn av grunderna för vård. Hovrättspresidenten Anders Hagsgård, som leder utredningen, berättar att frågan om hederskontext är en viktig punkt.

– Lagstiftningen vi har nu är från 1990 och världen har förändrats rätt mycket sedan dess. Vi ska titta på de grunder som finns idag och fånga in de problem som man bör ta hand om. Då tittar vi bland annat på hedersproblematiken, säger han till Dagens ETC. 

Han betonar dock att frågan är komplex och inte helt kan lösas genom att förändra lagtexten.

– Även om LVU-beslut kan tas på grund av heder så gäller det att fånga upp barnen. Hur gör man det? Genom skolkuratorer eller vad? Det är också ett praktiskt problem. Och hur ska man se på bröder till exempel? Ofta är det tjejer som blir utsatta. Men ibland blir bröderna verktyg i föräldrarnas händer för att upprätthålla förtrycket. Ska man då även LVU:a dem? 

Ett första delbetänkande från utredningen väntas i april.