30 afroamerikaner per 1 miljon invånare har dödats i polisskjutningar i USA sedan 2015, att jämföra med 12 vita. 

”En återkommande verklighet”

Sverige är inte i närheten av de nivåerna. Här dödades i snitt mindre än en person av polisen per år från 1990 till 2013, enligt Brå. 2018 steg det till sex personer som dödades av svenska polisen. 

– Jag tror det är viktigt att inte dra direkta paralleller mellan USA och Sverige. Antalet människor som blivit dödade av polis här är relativt lågt, säger Leandro Schclarek Mulinari, doktorand i kriminologi vid Stockholms universitet, som forskat om polisens profilering på grund av ras och etnicitet. 

Men även hos svenska polisen finns stora problem med etnisk profilering och rasism. Det visade inte minst Skånepolisens ”romregister” som avslöjades 2013. 

– Polisen har inte skyddat etniska minoriteter i det här landet, det finns väldokumenterad historia som visar det. Det som ofta förekommer är så kallade mikroaggressioner. Att man blir stoppad, visiterad och diskriminerad. Det är en återkommande verklighet i dagens Sverige, inte minst i storstädernas utsatta områden, och om du är ung och man. 

– Det handlar om en känsla av att bli förnedrad, att bli stoppad och misstänkliggjord när du går på torget eller kör bil. För att du har en för ful bil, eller en för fin bil, för att du har på dig en hoodie. Det skapar ett ”vi” och ett ”dem”, att utdefiniera folk som inte tillhörande nationen, där man reduceras till andra klassens medborgare och inte tillgodoses i samma utsträckning som andra grupper. 

Vissa menar att vi svenskar är blinda för rasismen i vårt eget samhälle och hos vår egen polis, håller du med? 

– Det beror på vad man menar med ”vi”. Kravallerna i Husby 2013 uppkom efter den tändande gnistan som var polisingripanden som uppfattades som diskriminerande och rasistiska. Vi ser hur det är den tändande gnistan överallt. Det är inte bara något som händer därborta, det finns också här i Sverige.

– En aspekt som är helt grundläggande är att den politiska dagordningen har varit väldigt fokuserad på repressiva åtgärder i flera år. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att det vi ser i USA nu är en reaktion på det. Det finns väldigt stora risker med det. I USA ser man hur skolresultaten sjunker i områden där man gjort repressiva åtgärder. Det är allvarliga konsekvenser. 

Finns en grogrund

Under onsdagskvällen hölls en stor demonstration i Stockholm i protest mot polisbrutalitet och rasism. Den blev stundtals stökig och polisen använde pepparsprej och hårda tag mot unga demonstranter. Det kan finnas en grogrund för nya massprotester och upplopp i Sverige, men i så fall hoppas Leandro Schclarek Mulinari att diskussionen ser annorlunda ut. 

– Det som hände 2013, i Husby och en rad andra platser, var det ingen som förutsåg. Situationen i Sverige har ju inte förbättrats sedan dess direkt, snarare förvärrats i de här områdena.

– Man kan väl hoppas att den här patologiska förklaringsmodellen om unga arga män är borta. När något händer i USA är vi duktiga på att förklara de bakomliggande orsakerna, att sätta det i en historisk kontext med Rodney King och så vidare, men i Sverige blir det en slags närsynthet, där man har svårt att se de bakomliggande orsakerna. 

Arbeta för förändring

Polisen och rättssystemet måste arbeta för att förändra sig, menar Leandro Schclarek Mulinari. 

– Polisen behöver erkänna att det här är ett problem. Och hela trovärdighetshierarkin ­behöver förskjutas. När en­skilda individer anmäler övergrepp så tas ordningsmaktens ord för sanning. Där behöver hela den juridiska apparaten, med ­åklagare och domstol förändras. 

Alexandra Pascalidou

Journalist och författare

– Jag har gjort tv, radio och skrivit i artiklar och böcker om rasismen i Sverige i 25 år, och emellanåt har jag sett en ljusning. Men rasismen har blivit alltmer rumsren i både Sverige och andra delar av världen. Den högljudda högerextrema näthuliganismen har vunnit terräng. Man vågar knappt tala om värdegrund och grundlagsfästa mänskliga rättigheter. Hetsjakten på feminister och antirasister har lett till att många blivit utbrända. Rasismen tär både fysiskt och psykiskt. Toleransen för rasistisk retorik har ökat och med den normaliseringen. Färre vågar säga ifrån när hatet inte bara kommer från anonyma tangentbordskrigare utan även resursstarka makthavare.

Rashid Musa

Debattör, tidigare ordförande för Sveriges unga muslimer

– Både afrofobin och islamofobin är väldigt påtaglig. Det visar sig genom att du har svårare att få jobb om du har ett muslimklingande namn, att du tjänar sämre, att du får sämre betyg trots att du presterar likartat som andra. Och det visar sig genom hatbrott, och verbala och fysiska kränkningar, särskilt mot svarta och kvinnor som bär slöja. Jag blir påmind om rasismen nästan varje dag när jag ser hur media skildrar minoriteter, hur förorten beskrivs som brottstyngd, att människor i förorten inte förstår svenska värderingar, eller genom att bli kallad för n-ordet eller terroristjävel, helt oprovocerat. Tyvärr har rasismen i Sverige bara blivit värre, det är mer påtagligt nu.

Kitimbwa Sabuni

Ordförande Afrosvenskarnas riksorganisation

– Tydligast av allt är, att om du är en person som inte är vit, så är din svenskhet villkorad. Vi har inte full rätt till den här nationen. Om en icke-vit gör något fel, begår ett brott, eller kritiserar Sverige, då är reaktionen att ”vad gör dom här, dom borde inte vara här”. Vi ses som en belastning. Att det är så väldigt oifrågasatt, det problematiseras inte. Det här är den väsentliga delen av rasismen, som kanske inte direkt märks av, men som får stora konsekvenser och gör att vi har helt olika möjligheter. Det är det centrala. Vita svenskar fokuserar hellre på in your face-rasismen, som att bli kallad glåpord, men det är ett sätt att avskriva sig ansvar. Få ägnar sig åt den typen av rasism, det gör att det är lätt att för­döma den. Men det verkliga problemet är mycket större.