”Ett under att ingen dog”

Läget kändes relativt lugnt. För att vara en demonstration mot ett nazistparti. De flesta stod stilla och skrek slagord. Bengaler brann och då och då hördes en smäll från pyroteknik.

Min första tanke var att jag skulle gå fram till ryttarna. Hästar är jag van vid. Och jag känner en som är polisryttare. Kanske var hon där. Men jag stannade kvar bredvid. 

Efter fem minuter händer det oväntade. Rytterichefen säger något i stil med: Nu rider vi!

Sporrar trycks in i hårremmen och hästarna kastar sig framåt i galopp. Det känns overkligt. Jag hör mig själv utropa ”Herregud! Åh, fy fan!”. 

Demonstranterna ser inte framridningen. De som är närmast hör hovklappret mot asfalten och skriker ”Hästar!”. Som ett mörkt hav som långsamt delar sig flyr folk för sina liv. Alla hinner inte undan. Människor trillar i högar och trampar ned varandra. Och några hamnar under hästarna. 

När chocken har lagt sig och de första skadade har burits undan samlas folk på gatan igen. Lagom till när gatan är fylld sätts hästarna åter i galopp. Minst fyra gånger rider man i hög fart mot folksamlingen. 

En polishäst väger mellan 600 och 700 kilo. En hov i galopp som trampar på ett huvud kan vara slutet. Det är ungefär som om du skulle knäcka ett okokt ägg mot bordskanten. 

Därför är det ett under att ingen dog. 

Det fanns demonstranter som gick ifrån Skåne mot rasisms strategi med konfrontativt icke-våld. Det kastades bland annat pyroteknik och flaskor. I det läget ska polisen agera. Men den stora majoriteten som rytteriet red mot var inte våldsamma. 

En timme efter demonstrationen får jag uppgifter från polisen att gatstenar i stor omfattning kastades mot dem. Demonstranter har även angripit ambulanser. 

Under mina år som journalist har jag haft ett gott förtroende för polisen. Deras pressmeddelanden kan man lita på. Så har jag tänkt. När en kollega i förtroende berättar att han inte hittade några gatstenar på platsen och att han tänker skriva om det är jag därför tveksam. Kanske lyfte polisen snabbt undan stenarna för att de inte skulle användas igen? 

Förmiddagen efter tar polisen tillbaka uppgifterna om gatstenar och attack mot ambulanser. Jag ryser. Tänk om gatstensuppgiften var det som föranledde ordern om kavallerichock? I så fall är det mycket olyckligt. 

Det är inte första gången polisen går ut med felaktig information i ett allvarligt ärende. Jag tänker då på Husby och uppgifterna om att mannen som sköts till döds var vid liv när han kördes till sjukhuset. Därför hävdar jag att det bör inrättas en myndighet som har till uppgift att granska polisen vid allvarliga händelser. Om inte annat för att försöka lindra den förtroendekris som tyvärr råder. 

Efter Limhamn kan jag också konstatera följande – samhället behöver modiga journalister som vågar granska i linje med sin magkänsla. Inte de som, utan reflektion, sväljer ett pressmeddelande.