Utvecklingen pågår i det tysta utan att någon diskussion egentligen äger rum om vad som sker. Detta är inte något annat än en skandal som det borde vrålas om.  

Att försäkringsbolagen vill tjäna pengar och därför har intresse i att sälja in sina tjänster som solidariska förvånar nog ingen. Men när stora delar av fackföreningsrörelsen aktivt bidrar till att skapa ytterligare maskor i det offentliga, demokratiska och solidariskt finansierade skyddsnätet borde det dras igång massprotester.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Unionen har försvarat sitt beslut med att de inte märker av några stora ”undanträngningseffekter”.

Skitsnack.

Vår generella välfärdsmodell bygger på att välfärdstjänsterna har så hög kvalitet att människor ur olika samhällsklasser vill ta del av dem. För detta krävs resurser. 

Vi har en situation i dag där allt fler i samhället betalar två gånger för sin sjukvård. Dels via skatten, dels via sin privata sjukvårdsförsäkring.

Att de som har löst sin sjukvård på privat väg kan känna en minskande lust att betala en gång till för vården via skattsedeln krävs ingen doktorshatt för att förstå. 

Fackförbundens val krattar alltså manegen för fortsatt osolidarisk politik.

De som hävdar att de snabbspår till vården som de privata försäkringarna innebär underlättar trycket på vården är också ute och cyklar. Det finns ett begränsat utbud av sjukvårdsresurser i ett land. Antalet vårdcentraler, sjukhus, läkare och sjuksköterskor är alltså inte oändligt. En läkare har helt enkelt inte fler än två händer. Om hen behandlar en försäkringspatient får någon annan patient vänta.

Att vissa ges en ”gräddfil” till vård, medan andra – ofta de med större vårdbehov – ställs utanför, borde betraktas som ett jättekliv bort från den socialdemokratiska välfärdsmodell som vi blivit vana att skryta om.

Vad som pågår just nu är ett historiskt svek som Sveriges största fackförbund går i spetsen för. Att skylla på att man bara agerar efter medlemmarnas önskningar är ynkligt och ett bevis på att den svenska modellen lider av allvarliga problem. Om det är så att ett uttalat krav från medlemmarna finns undrar jag hur fackförbunden tagit på reda på detta och vilka frågor som har ställts.  

På LO:s kongress i våras antogs en motion om att styrelsen ska verka för att stoppa sjukvårdsförsäkringar. Alla som säger sig värna en solidariskt finansierad vård för alla borde innerligt hoppas att de lyckas.