1) Vad kommer du att minnas särskilt från det
politiska året 2018?
2) Vad ser du fram emot i politiken 2019?
Veronica Palm
1. Samtyckeslagstiftningen. Om tio år har minnet av regeringsbildarkaos bleknat, men samtyckeslagen består. I tider av hot om backlash och när både särbeskattning och aborträtt ifrågasätts måste vi fira och befästa feministiska segrar.
2. I en tid där rapporteringen om politik reduceras till spelteori, där den bruna högern vinner mark och där medvetna missförstånd präglar det offentliga samtalet ser jag fram emot att följa de växande radikala rörelserna som fångar de riktigt stora och svåra frågorna: Klimathotet, feminismen och de ökade sociala och ekonomiska klyftorna.
Johan Ehrenberg
1. Det viktiga är att den högerextrema vågen mötte verkligt motstånd i Sverige och att medvetenheten om klimathotet blivit så stor att våra ungar börjar agera nu när vi äldre inget gör. Det ger mig hopp.
2. Överallt kommer små exempel på klimatsmarta lösningar att introduceras, i by efter by, stad efter stad kommer det kloka genomföras av människor som får nog av att vänta på de som borde ha agerat för länge sen. Vi får ett momentum mot klimathotet och ojämlikheten samtidigt.
Sven-Eric Liedman
1. En fasansfull regering har röstats fram i Brasilien. Om den lyckas genomföra sitt program, hotas bokstavligen livet på jorden. Pajaseriet i USA och Storbritannien fortsätter och förvärras. De allra flesta politiker i länder där demokratin ännu fungerar hjälpligt ter sig oförmögna att hantera ödesfrågorna. I Sverige har turerna efter valet utvecklats till ett rent narrspel.
2. Jag hoppas att de politiska linjerna ska klarna under 2019. Den oheliga alliansen mellan nynationalister typ Åkesson och nyliberaler typ Lööf ska avslöjas. Ledande politiker ska ta klimathotet på allvar inte bara i ord utan också i handling. Det förutsätter att de också angriper problemet med växande ojämlikhet vid roten.
Ulrika Lindahl
1. 2018 är året då M, KD och SD kom ut som ett konservativt och främlingsfientligt block som attackerar kvinnors och arbetares rättigheter, som offrar klimatet för kapitalet och som bygger murar mot omvärlden.
2. Att M, KD och SD nu visar sitt rätta ansikte och inte hymlar bakom begrepp som ”nya arbetarpartiet” eller ”satsa på välfärden” kommer att skapa motstånd. Jag hoppas att det, i kombination med dödläget i riksdagen, kommer att driva ut människor på gatorna där vi tillsammans kommer att kräva verklig förändring, för jämlikheten och för klimatet.
Birger Schlaug
1. Greta Thunberg stod upp som årets hjälte. Det kommer jag aldrig att glömma. Det var dessvärre också året då Parisavtalet avslöjandes som den tandlösa tiger det är och borgarna avslöjades i all sin nakenhet vad gäller klimatfrågan under regeringsförhandlingarna. Att ”kulturprofilen” dömdes må sägas vara ett genombrott i det som så länge och så ofta varit ett rättssystem som kränkt den våldtagna.
2. Jag ser fram emot att Ngugi Wa Thiong’o skall få det Nobelpris i litteratur som han borde ha fått i år. Och att vi får se en omvändelse i klimatfrågan så att den tas på allvar. Ser också fram mot att följa Rebecka Le Moine (MP) i riksdagen i väntan på den stora fredliga kulturrevolutionen där arbetslinjen, tillväxtfundamentalismen och konsumismen så smått börjar packas ner för att skickas till historiens arkiv. Där får gärna försvarsminister Hultqvists smyganpassning till Nato också hamna.
Hanna Strömbom
1. Givetvis det förvirrade valefterspelet med långvarig avsaknad av styre. Men det finns också spirande organisation på mer aktivistisk grund som är hoppingivande. Inom en rad olika områden skapas nya grupperingar och mer etablerade testar nya vägar för att säkra de måsten som den parlamentariska politiken ter sig oförmögen att lösa.
2. Jag hoppas, som vanligt, att partier vänster om mitten ska våga stå för sina ideal och framföra tydliga problemformuleringar så vi slipper snacka brunt inför nästa val. För miljön och rättighetsfrågor står dessvärre tilltron i första hand inte till de folkvalda med mindre än att det ännu krävs högljudda folkliga krav underifrån. Det gäller inte minst där klimatförnekarhögern vunnit mark.
Andreas Gustavsson
1. Högerpopulismens härjning på flera kontinenter. Trump fängslar barn. Bolsonaro vill skövla världens lunga. Salvini hetsar mot både migranter och flyktingar. Bannon försöker etablera sig i Bryssel inför EU-valet. Men vad gjorde vänstern? Inte tillräckligt. Trots skandalös ojämlikhet och hotande klimatkollaps lyckades den, med några lysande undantag, inte möta med ett budskap om en värdigare framtid. Det är ett gigantiskt misslyckande. Det är en läxa att memorera.
2. En vänster med självförtroende som inte ängsligt ser till liberalerna för möjliga allianser. En vänster som till sist formulerar ett tydligt, sammanhållet budskap om ekonomisk rättvisa, jämställdhet och klimaträddning. En vänster som kan vara partier men lika gärna rörelser utanför parlament. Både och är nödvändigt om vi ska få en vänster för de många, av de många. Jag tror verkligen att det är möjligt.
Somar Al Naher
1. Den hemska valrörelsen, att alla partier utom Vänsterpartiet och delvis Miljöpartiet tävlade i hårdare tag mot invandrare och migration. Det var smärtsamt att bevittna att även socialdemokrater hade så dåligt självförtroende att de var redo att sälja ut människor med annan etnisk bakgrund än svensk för att vinna röster. S kan inte hävda att man endast är offer för sin samtid, för så fort partiet la ett förslag som faktiskt betydde något, till exempel familjevecka så skiftade hela debatten. Frågan är varför man inte ägnade mer energi åt att lägga fram nya förslag för klimat, familjepolitik, vården, pensionen och bostäderna?
2. Fokus på strukturer, klass och sakfrågor. Så som Moderaterna och Kristdemokraterna, med hjälp av Sverigedemokraterna, nu ångar fram med sina förslag med en stark reformbudget, arbetslinje och konservativ kulturpolitik så kan det inte annat än bli en konflikt mellan höger och vänster. Sen vet vi inte om det blir ett extra val. Oavsett så är min oro att de rödgröna tonar ner sina politiska idéer för att inte skrämma bort Centerpartiet och Liberalerna som ju ligger långt ut på högerkanten i ekonomiska och arbetsmarknadsfrågor.
Laila Vianden
1. 2018 präglades av valet och valresultaten – stora delar av valrörelsen utgjorde en frustrerande uppvisning i dåligt omdöme och auktoritära eftergifter. Och här står vi nu, i politiskt kaos.
2. Jag ser fram emot en växande klimatrörelse och ett progressivt motstånd mot katastrofbudgeten och drömmer om ett sätt att hitta ett hållbart och demokratiskt ekonomiskt system!
Tomas Kåberger
1. Nya insikter om hur sociala medier förstör det offentliga samtalet och blir vapen mot demokrati.
2. Mer respekt och ödmjukhet mellan politiskt aktiva människor, och skarpare debatt i sakfrågor.
Göran Greider
1. 2018 har varit övergångsår då högerpopulismen nådde sitt maximum för att sakta men säkert vika tillbaka. Och året då klimatfrågan klev in i vanligt folks huvuden. Jag kommer särskilt att minnas Greta Thunberg – och de Gula västarna. Det sammanfattar allt hopp och all förtvivlan.
2. På gatunivå hoppas jag på att den politiska aktivismen ökar – för klimat och social jämlikhet. När det gäller den politik som utövas i riksdagen och olika parlament fruktar jag fortsatt stillestånd länge än.
Jenny Bengtsson
1. Oförmågan att bilda regering, larviga ultimatum, twitterhaverister, jämställdhetsnedläggare och SD-rasister å ena sidan - och å andra sidan folkliga demonstrationer, klimatstrejk och vunnen kamp för samtyckeslagstiftning. Både minus och plus alltså.
2. Att det blir en fortsatt och intensifierad kamp för något så grundläggande som kvinnors rättigheter, vilket tyvärr behövs fortfarande. Dessutom hoppas jag att folk börjar organisera sig fackligt och ställer krav på och engagerar sig i sina fackföreningar. Ett oorganiserat folk kan aldrig vinna gemensamma segrar.