Har det verkligen gått 40 år sedan Partisano kom ut?

Fotografen Ewa Stackelberg möter Dagens ETC i sitt hem, tillika studio, arkiv och mörkrum. Här trängs gamla ETC-tidningar med nyare verk, fotoutrustning och opublicerade bilder som tagits genom åren. Ewa Stackelberg var inte med från första början, men hennes bilder har synts på ETC:s sidor sedan det tidiga 80-talet. Det var dock inte i ETC, utan i det allra första numret av ETC:s systertidning Kvinnotidningen Q, som Ewa Stackelbergs första bild publicerades, den 8 mars 1981.

– Jag minns att jag rusade till Sergels torg för att försöka få tag på tidningen, där var alla som demonstrerade. Jag visste att en av mina bilder skulle var med, men jag visste inte hur den skulle se ut i tidningen. Så slog jag upp sidan och såg min bild på en helsida. Det var ett fantastiskt lyckorus, så glad har jag nog inte varit över en publicering sedan dess.

Året efter tryckte ETC ett av Ewa Stackelbergs fotoreportage för första gången.

– Jag hade en kompis med en treårig dotter, som jag hade fotograferat. Jag tog med mig en låda med 20 bilder till ETC:s redaktion för att visa dem för Timo Sundberg, som var fotoredaktör. Det var spännande att vara på den redaktionen, det var alltid mycket som hände, mycket rörelse. Timo Sundberg tittade igenom bilderna och delade upp dem i två högar – en med tre-fyra bilder i och en med sexton-sjutton.

– Fantastiskt om de vill trycka tre bilder, tänkte jag, och så sade han att han ville ha den stora högen!

”Kommunicerade med bild”

Efter det var samarbetet ett faktum. Att Ewa Stackelberg sökte sig till ETC och Kvinnotidningen Q, som både startades av ETC-gänget och var visuellt lik tidningen, var ingen slump.

– Det politiska var så klart avgörande. Att det fanns ett socialistiskt alternativ med formmässigt nytänkande var dessutom väldigt inspirerande.

Hon berättar att hon såg fram emot nya nummer av ETC hela tiden.

– Jag skyndade till kiosken och bara slukade allting. Bildspråket var väldigt nyskapande, det var så fantastiskt med en tidning som lät bilderna tala för sig själv. Andra vänstertidningar var egentligen ganska tråkiga, de hade inte fattat det här med bilden och det var mycket text, tråkig layout och torrt.

– Men ETC var verkligen någonting helt annat, de lyckades komma en fantastisk energi i precis rätt ögonblick, när ingen annan hade gjort det. De hade liksom knäckt koden på något sätt, om hur man kan kommunicera med bild. Och det talade starkt till mig, så jag blev väldigt intresserad.

Det är en attityd som Ewa Stackelberg säger att hon kan sakna i tidningar i dag.

– Jag tycker att det skulle vara häftigt om man gick mot strömmen och litade på att en bild verkligen kan berätta någonting. En duktig fotograf kan, utöver att ta en bild som dokumenterar, gestalta en verklighet och hitta ett uttryck för den. Jag vill se fler bildberättelser som görs på riktigt, från verkligheten, från vilken verklighet som helst.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Mångsidigt samarbete

Arbetet med ETC har tagit många olika former genom åren – Ewa Stackelberg har skrivit i och fotograferat för tidningarna, hon blev den första utomstående fotografen att bidra till ETC:s bildbank och förra året var det ETC:s förlag som gav ut hennes bok med fotogram, en sorts foto som görs utan kamera genom att exponera olika färger och material mot fotopapper.

– ETC känns som hemma för mig på något sätt. När jag gjorde min bok kändes det nästan som ett statement att göra den med ETC. Jag litar på ETC och politiskt känns det rätt. Det är så himla skönt att det finns en sådan röst i dagens värld, som är så galen. Alla vänder kappan efter vinden, men det skulle inte ETC göra. Det är det som är hela poängen.

En sorts förlossning

Genom åren blev det många olika sorters reportage som inte sällan utgick från hennes personliga erfarenheter. Hon har publicerat bilder på kvinnor hon träffat och sett upp till i sin barndom, resor hon gjort och förlossningar, både sina egna och andras.

– Jag följde en barnmorska i ett år i slutet av 80-talet. Jag var väldigt intresserad, jag hade fött mina två barn hemma och dessutom skrivit en C-uppsats som hette Barnafödande och alienation, där jag intervjuade en massa kvinnor om hur de upplevde sina förlossningar, om de blev främmande för sina kroppar. Sedan följde jag den här barnmorskan och fick vara med på ungefär 40 förlossningar på ett år. Helt fantastiskt. Då tänkte jag nästan att jag skulle bli barnmorska.

Men till slut var det bilderna som lockade mest.

– Det har varit min grej hela livet, att göra bilder. Det är en sorts förlossning också, får man säga. Mer abstrakt och inte så blodig, fast det kan vara blodigt också. Men att framkalla någonting är som att förlösa någonting.

Konst på sjukhus

Nuförtiden arbetar Ewa Stackelberg med bilder på flera olika sätt – hon arbetar fortfarande som traditionell fotograf och tar studiobilder, men närmast hjärtat står fotogrammen, där hon kan ta fler risker, och de utsmyckningar hon har gjort, nästan speciellt de hon gjort för olika sjukhus.

– Det är väldigt engagerande att få göra konst på sjukhus. På Karolinska sjukhuset i Huddinges transplantationsavdelning finns en serie bilder som jag har tagit vid alla de olika vattendragen där jag växte upp i Småland. För ett tag sedan fick jag ett samtal från en patient där, som hade blivit uppmuntrad och fått någon sorts tröst av de bilderna. Det är någonting helt annat än att visa upp sig på en utställning.

I början av 2000-talet uppfann Ewa Stackelberg och Nadja Ekman tillsammans Pictoglas, ett nytt sätt att smälta in bilder i glas – ”Som gamla kyrkfönster”, säger hon.

– Glas hade jag inte den blekaste aning om innan vi började med det, men jag fick lära mig det och vi lyckades till och med få en fabrik att producera Pictoglas. Det var verkligen ett äventyr. Jag gillar äventyr!