Psykologer som räknar pinnar och patienter som inte får det som de vill ha. I det system som bestämmer hur mycket pengar de olika psykiatriska mottagningarna ska få premieras inte kontinuitet.
– Det som lönar sig i dag är att ha läkarbesök var tionde minut, säger läkaren Maria Sundvall.
ETC Stockholm berättade förra veckan om Anna och hennes erfarenheter av psykiatrin i Liljeholmen. Många av de problem hon upplever, som att hon fick diagnosen bipolär snabbt och att hon fick träffa olika läkare hänger ihop med det ersättningssystem som finns inom psykiatrin. Det menar Maria Sundvall som är specialistläkare i psykiatri och aktiv inom Nätverket gemensam välfärd, som de senaste åren har arbetat med att belysa vardagen inom psykiatrin.
– Grundproblemet är att systemet är korrumperande. Allt går ut på att få pengar och personalen uppmuntras till att fylla i saker som genererar pengar, säger hon och understryker att detta system genomsyrar hela vården.
För få pinnar innebär avdrag
En psykolog som arbetar inom Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm berättar hur det går till i praktiken:
– Vi behandlare fyller varje månad i ett program där vi får ”pinnar” för det vi gör. Där är ett läkarbesök värt mer än ett psykologbesök. En neuro-psykiatrisk bedömning ger många pinnar och mycket pengar.
Hen berättar att personalen får höra av cheferna hur de ligger till. För med för få pinnar blir det avdrag i ersättningen från landstinget.
”Får inte pengar för behandling”
Diagnossättning är en annan sak som ger mycket pengar. På just Prima i Liljeholmen, dit Anna gick, är 93 procent av läkarbesöken diagnossatta. Landstinget kräver minst 64 procent, annars får de avdrag. Anders Berntsson, som är verksamhetschef för Prima i Liljeholmen, menar att det är ett problem att diagnossättningen värderas så högt.
– Hela systemet är ett köp- och säljsystem där vi ska producera. Vi får inte pengar för att behandla sjukdomssymptomen, däremot för att ställa diagnoser, säger han.
Liksom Maria Sundvall ser han också ett problem i att systemet inte premierar kontinuitet.
– Man vet att det är oerhört viktigt inom psykiatrin att få träffa samma människa flera gånger. Men ersättningsmodellen gör att om behandlaren blir sjuk så ställs inte besöket in,
i stället får du träffa en annan läkare för annars lyckas man inte producera, säger Maria Sundvall.
”Jobbar på ackord”
Hon kritiserar även att mottagningarna får mer pengar för ett kort läkarbesök än för ett längre psykologbesök. Det ser däremot inte Anders Berntsson som ett problem eftersom läkare har högre lön.
– Och jag tycker att det är bra för patienten att först träffa en läkare för bedömning och sedan få träffa en skötare eller kurator, säger han.
Däremot skulle han vilja att de fick pengar för psykoterapi, vilket de inte får i dag. I stället främjar systemet begränsade, ofta manualstyrda insatser – som KBT – trots att det patienterna ofta efterfrågar, och blir bättre hjälpta av, är att ha någon att prata med.
– Det helhetsomhändertagande som är förutsättningen för psykiatrisk vård finns inte i dag. Så mycket av det vi gör går inte att mäta, eller hänvisa till forskning. Det handlar om relationer, kommenterar Maria Sundvall.
Hon skulle hellre se att ersättningen betalades på det sätt som det gjordes förr, före systemet med beställare (landstinget) och utförare (verksamheterna) infördes på 90-talet.
– Då fick varje klinik ett anslag med pengar att arbeta utifrån. I dag jobbar man på ackord, det som lönar sig är att ha läkarbesök var tionde minut, säger Maria Sundvall.
Fotnot: I nästa del frågar vi politikerna vad de egentligen tycker om ersättningssystemet inom psykiatrin.
