Polisen åkte på ett larm om en beväpnad man och trodde att Eric, som stuckit hemifrån i mörkret, hade ett riktigt vapen. 25 skott avlossades. 

Tre träffade. Två gick in i ryggen. Ett dödade Eric. Alla tre inblandade poliser friades i tingsrätten för misstankar om brott och tjänstefel.

– 25 skott … Det är så svårsmält. Tidigt stod det klart hur absurt det var att de pepprat ut 25 skott mot Eric. Det är så mycket. Jag vet att han höll i ett leksaksvapen, jag fattar att det var ett misstag, jag förstår det intellektuellt, men det blir så tydligt hur stort det gick fel, säger Erics mamma Katarina Söderberg.

Första tatueringen

Hon har semester från skolan där hon jobbat som fritidspedagog i 37 år. Och i veckan, berättar Katarina för Dagens ETC, tatuerade hon sig för första gången. Motivet var lika givet som enkelt: 25 skott, stort och iögonfallande på höger överarm. Idén kom under en grillafton med grannen hemma i Stockholmsförorten Skarpnäck.

– Jag är 59 år och när jag var ung var det bara kriminella och sjömän som tatuerade sig. Nu är det en ny värld då alla gör det. Min granne har många, en trevlig kille som heter Robin, och vi snackade om tatueringar när vi grillade. Han är kompis med en tatuerare som heter Zashay och då bestämde jag mig för att göra det hos honom. För att hedra min son.

Varför valde du att tatuera just ”25 skott”?

– Jag har fått höra att vi får skylla oss själva. Jag vet att han inte skulle varit ute på natten och att det var ett misstag att han hade en plastpistol, men jag vet inte om det hade hjälpt om han hållit i en banan. Poliserna såg inte att han hade downs. Jag hedrar Eric i det absurda att även om han gjort fel, så hade han inte en chans att komma undan 25 skott. Om tre poliser skjuter så mycket är den personen helt körd, värnlös. Ingen chans att fly. Jag funderade på att skriva typ ”Eric jag glömmer dig aldrig”, men då blir det … som att jag tycker synd om mig själv. Jag ville ha en stark tatuering för att det aldrig ska hända igen! Det ska vi jobba för!

Gjorde det ont?

– Ingenting! Eller, lite i början, som en kniv, men det försvann. Det kändes jättebra och den är otroligt fin. Jag är jättestolt över den och är tacksam mot tatueraren Zashay. Jag försökte betala men han vägrade ta mina pengar, sa att det var en ära att få göra den. Vilken fantastisk livsinställning. Det var stort för mig att Zashay kände till Eric och kom ihåg honom.

Stöd till de som säkrar vardagen

I höst släpps boken ”25 skott: Dödsskjutningen av Eric Torell och polisens ansvar”, skriven journalisten Gabriel Cardona Cervantes och polisen Rune Engström. Katarina Söderberg har inget med boken att göra förutom att hon är intervjuad i den. Hon har tillsammans med författarna nu dragit igång jobbet för att starta en minnesfond för sonen Eric.

– Ett Lex Eric, så att han inte glöms. Jag har ingen kontroll över polisens metoder. Jag kan bara göra något från vår håll, föräldrar till barn med intellektuella funktionsnedsättningar, för att hindra att det händer igen. Belysa problem och dela ut pengar till organisationer och personer som arbetar för att säkra vardagen för de här barnen. Hedra hans minne och göra något för hans jämlikar. För Eric kommer aldrig tillbaka.

Det var när Katarina Söderberg såg bokens titel och omslag som de första tankarna på tatueringens motiv föddes.

– 25 skott, det säger allt. Jag har läst förundersökningen och under rättegången handlade allt om de två skott som gick in i ryggen. Jag vill lyfta upp de andra 23 skotten för att visa hur otroligt offensiva polisen är och att de ser allt som ett terrorbrott, fast de flesta insatser är vanliga insatser. Min tatuering är en manifestation för att belysa hur galet det blev. Ett minne till honom.

Hur har livet för er i familjen varit de tre senaste åren?

– Det är alltid vardagssaker som gör att man påminns. Jag lever i det hela tiden. Det finns kvar. Härom veckan pratade GW Persson om honom. När jag ser poliser på gatan påminns jag. Det nämns ofta och det är inget fel. För samtidigt vill jag påminnas. Jag besöker ofta graven och pratar med Eric. Saknaden är obeskrivlig. Som ett hål. Och allt kommer tillbaka till 25 skott.

Har Polisen fortfarande aldrig hört av sig till er i familjen?

– Nej, de har aldrig hört av sig. De erbjöd aldrig någon som kunde förklara och krishantera.