BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
”Får betala för att arbeta”
En av dem är Torbjörn Lundmark. Eller var, för han har fått nog. När han blev erbjuden att hugga ved till rastplatser längs vägarna under sommaren, så tackade han nej. Han tycker helt enkelt att ersättningen – 3:62 kronor i timmen – är för låg. Det blir 30 kronor om dagen, eller 660 kronor i månaden.
– Det kostar mig pengar att ta bussen till min arbetsplats. Det kostar pengar att äta lunch. Jag går ju back på det här, det är som att jag får betala för att arbeta. Jag tycker att man blir snedbehandlad, säger Torbjörn över en kopp kaffe på hans stammisställe.
Torbjörn Lundmark är inte den första att reagera över den låga habiliteringsersättningen. I många kommuner har både organisationer och enskilda protesterat mot vad som upplevs som rena allmosorna. Vi återkommer till det, men först mer om Torbjörn, som inte har haft ett liv på en räkmacka. Han föddes i Hällnäs 1952. När han gick i skolan hade han svårt att hinna anteckna under lektionerna. Det tog inte hans lärare nån större hänsyn till.
– Då gjorde jag såhär, säger Torbjörn och lägger armarna i kors medan han bestämt lutar sig bakåt i stolen.
Skickades till hjälpklass
Torbjörn skickades till hjälpklass i Vindeln, sedan till Brattby skolhem. Inte på någon av inrättningarna blev eleverna behandlade med kärlek eller respekt, berättar Torbjörn. Under den här perioden blev han också felaktigt stämplad som ”utvecklingsstörd”. En läkare från Umeå ändrade senare diagnosen och friskförklarade Torbjörn fullständigt, men då var skadan redan skedd.
– Man blev ganska nedtryckt i skoskaften. Jag har aldrig haft något riktigt jobb, sammanfattar Torbjörn kort och vemodigt.
Som vuxen gick Torbjörn en vårdbiträdesutbildning, men den hårda behandling som han blev utsatt för som ung har gjort att han periodvis mått mycket dåligt, och han omfattas av LSS – lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Genom åren har han ändå hunnit med mycket. Han har sålt bingolotter för idrottsföreningar med hjälp av lönebidrag, han har suttit rastvakt på skolor och nu senast arbetat via daglig verksamhet på storloppisen PMU med att ställa upp varor och hjälpa till i butiken.
– Jag träffar ideligen på kunder som säger att de saknar mig. ”Du var ju den där roliga människan”, kan jag få höra när jag går på stan.
Nu lever Torbjörn på en knaper pension på 5 800 kronor i månaden. Han vill arbeta, men han tycker att ersättningen för den som deltar i daglig verksamhet måste höjas – som det är nu får han ta hjälp av anhöriga för att klara ekonomin. Torbjörns vän Willy Pettersson, som sitter med under intervjun, fyller i:
– Du är ju så snäll, Torbjörn, du tar det här med ett sånt lugn. Men jag blir förbannad – de utnyttjar människor som sitter i ett läge där man har blivit så nedtryckt att man inte längre orkar hoppa jämfota av ilska.
Torbjörn Lundmark hoppas på en social syssla. Han skulle gärna vilja bli placerad på ett äldreboende för att umgås med de gamla och hjälpa dem med att komma ut, men fick veta från kommunen att han inte var kapabel att jobba inom vården. Det är han fortfarande besviken över. Nu försöker han själv via kontakter att ordna en plats som bussvärd när Vasaplan ska byggas om och umeborna behöver visas till rätta.
– Jag vill ha nåt att göra, men jag kan inte sitta och skruva stolar hela dagen. När det finns folk omkring mig och jag får hjälpa någon – då njuter jag.
