BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Men de skulle behöva mer hjälp. De är barn, och många hamnar i ett tomrum.  

"Man ställer höga krav"

Ensamkommande unga från Afghanistan har blivit en omtalad grupp de senaste åren. Det rapporteras om allt från drogmissbruk och sexuella övergrepp till att de egentligen är vuxna som poserar som ungdomar.

Joanna van Gestel tycker att det är mycket viktigare att prata om hur det svenska samhället ska undvika att svika gruppen. 

Själv stöter hon oftast på fördomen att de ensamkommande egentligen inte är under 18, men delar inte den uppfattningen. 

– De som jag träffar är verkligen den ålder som de påstår, och det syns både på utseende, beteende och förhållningssätt. Det är också därför som det borde ställas högre krav på familjehem, gode män och HVB-hem. 

– De skulle egentligen behöva mer hjälp än en svensk 17-åring.
I stället får de ofta mindre. 

Det är framför allt känslomässigt stöd som brister, menar Joanna van Gestel. Väldigt många behöver få prata med en vuxen som förstår dem. I stället blir kontakten med den gode mannen ofta rent byråkratisk, och vissa familjehem behandlar de unga som vuxna inneboende och inte som en del av familjen. HVB-hemmen är ofta underbemannade och socialtjänsten ägnar för lite tid åt att hjälpa gruppen. 

– En del kommer till ett familjehem där man säger ”där är spisen, du får laga din mat själv”, och så kan de inte det. Man ställer höga krav i förhållande till deras mognad, med tanke på att deras vardag innan de kom hit såg helt annorlunda ut.

Men stödet som Sverige borde ge de ensamkommande handlar inte bara om vardagen, utan också att hjälpa dem genom hela den snåriga asylprocessen, menar Joanna van Gestel. Intervjun med Migrationsverkets handläggare är absolut avgörande för om de får stanna, men många får ingen hjälp att förbereda den. 

– De är traumatiserade och mår så dåligt av att berätta om sina upplevelser att de nästan inte kan. Sedan kommer ett utlåtande där Migrationsverket säger att deras berättelse har varit osammanhängande, och att de därför får avslag på sin ansökan. Men det är kännetecknande för personer som har upplevt trauma att deras berättelser blir just osammanhängande!

När ensamkommande fyller 18 blir de oftast av med nästan allt socialt stöd, som familjehem, god man, HVB-hem och andra sociala insatser. En förändring som samhället borde planera mer noggrant, så att inte mattan rycks bort under fötterna från en dag till en annan, tycker Joanna van Gestel.

– I dag är de ofta helt oförberedda och utelämnade. De vet inte hur de ska klara sig.

Många tankar som att ta sitt liv

Sina egna samtal beskriver hon som en trevande och väldigt försiktig process där hon gradvis hjälper någon att öppna sig, eftersom många sätter upp en oberörd fasad och inte vågar visa sina känslor. 

– Det som de har varit med om är ofta för svårt för att de ska orka berätta. De kan ha misshandlats svårt i Iran, där många har levt som papperslösa flyktingar, de kan ha sett släktingar dödas. Väldigt många har blivit våldtagna på vägen till Sverige. 

– De lever i ett trauma som fortfarande pågår, eftersom de ofta får negativt besked från Migrationsverket. För mig som psykolog är det svårt, för de är ofta inte i en situation där de ännu kan bearbeta vad de har upplevt. I stället skulle de behöva värmen från en familj, en famn att gråta i, och det är ju egentligen inte min professionella roll. 

Joanna van Gestel berättar att ensamkommande alltid har haft det psykiskt tufft och att hon är van vid att höra personer säga att de ser döden som en sista utväg. Men på sista tiden har hon också märkt att allt fler börjat tänka ut mer konkreta självmordsplaner. Det har varit i samband med negativa asylbesked, men också när Migrationsverket i rask takt minskade ned antalet boenden och omlokaliserade många till nya kommuner, vilket ledde till att flyktingarna förlorade möjligheten till att gå i skolan. 

– Med så mycket traumatiska upplevelser bakom sig blir varje ny motgång uppförstorad. Skolan är dessutom viktig för att skapa struktur i vardagen.

– Jag undrar ibland också vad som ska hända när de blir tillbakaskickade. En del av dem som jag pratar med har svårt att ta instruktioner om hur de ska ta sig till vårdcentralen. De vet inte hur de ska orientera sig här. Hur ska de klara sig i Kabul, där de flesta aldrig har varit?

"Väldigt orättvist"

Fokus i medier och kommentarsfält har däremot inte alltid legat på hur samhället kan hjälpa. Nyligen publicerade Aftonbladet en lång artikel avsedd att granska ”pojkvåldtäkterna”, som hade afghanska ensamkommande i fokus. Tidigare har gruppen också utpekats för att ofreda unga flickor på badhus och festivaler, och för ett par veckor sedan sedan skrev UNT om unga afghanska ensamkommande som har blivit beroende av rökheroin och som begår brott i närheten av centralstationen. En dokumentär i P1 förra året pekade också ut unga från Afghanistan som ekonomiska flyktingar snarare än personer med asylskäl, och antydde att de mest vill ha materiella saker som datorer och Ipads när de kommer till familjehem. 

– Jag lyssnade på det programmet och det var hemskt, och väldigt orättvist! Jag har träffat personer som inte ens vill att jag ska köpa en aubergine till dem så att de kan laga sin favoritmat. 

– Däremot finns det personer som uppehåller sig vid detaljer som att de vill ha ett gymkort eller en Ipad, och då beror det ofta på att det är lättare att hänga upp sig på småsaker i vardagen än att tänka på det som är ens verkliga problem. 

Behövs mötesplatser

Även om Joanna van Gestel inte förnekar att det finns individer ur gruppen som begår brott, så säger hon att det är ovanligt. Själv har hon kommit i kontakt med en och annan som använder heroin.  

 – Jag är ganska säker på att de som börjar med heroin gör det som självmedicinering. Många som kommer till mig undrar om jag inte kan ge dem medicin som tar bort all smärta. Och det är ju det heroinet gör. 

– Men de som sprider de här uppgifterna har ju nästan aldrig träffat några ensamkommande ungdomar. Om de gjorde det skulle de få en helt annan bild. Vi som jobbar med dem vet att det är väldigt få som stämmer in på den negativa bild som sprids.

– Man borde skapa mötesplatser, så att fler fick träffa de här personerna. Då skulle nog många ändra uppfattning.