Före
9 maj. Willie Tyrone Trottie #999085. Jag läser namnet och numret på listan över planerade avrättningar i Texas. Jag använder hans smeknamn T-Rock när jag skriver till honom att jag kommer att vara där den 10 september när de räknar med att döda honom.
10 maj. Jag tar fram lådan där jag samlat hans brev genom åren och räknar dem: 365 stycken. Alltsammans började med att min son David i slutet av 1990-talet i en brittisk tidskrift hittade namn och adress till Michael Norris, en dödsdömd fånge i Texas som ville ha brevvänner. Då David och jag sommaren 1999 gjorde en rundresa i USA avslutade vi den med att resa till Texas och hälsa på Michael. Innan vårt besök hade Michael talat med två andra fångar, Anthony Graves och T-Rock Trottie, som också satte upp oss på sina besökslistor. Alla tre var svarta, liksom hälften av de dödsdömda i Texas. Jag var nervös inför mötena med dessa män som alla var dömda för fruktansvärda brott. Michael var dömd för att ha mördat sin före detta flickvän och hennes lille son. Anthony Graves var dömd som delaktig i mord på sex personer. T-Rock var dömd för att 1993 ha mördat sin före detta flickvän Barbara Canada och hennes bror Titus. Efter att ha träffat dem och talat med dem en och en under ett par dagar, om allt från musik till mat till våra liv och våra familjer, lovade vi varandra att fortsätta brevväxla och hålla kontakten. Så har det fortsatt i femton år. Det har blivit många resor, en del har jag kunnat kombinera med andra uppdrag, det har blivit två böcker med anknytning till Texas.
12 maj. Jag skriver till T-Rocks son Willie Tyrone Trottie Jr på Facebook och ber att få bli hans vän. Hans mor är den Barbara som T-Rock mördade. Jag träffade honom för mer än tio år sedan, då han bodde hos sin farfar Willie i Alexandria, Louisiana. Sedan flyttade han till sin mormor i Houston och bodde där under sina tonår. Hans smeknamn är T.T. På bilderna ser han äldre ut än sina 23 år, stor och rund i kroppen med en musiksmak som förvånar mig lite. Jag trodde han skulle gilla hiphop men hans favorit är Michael Jackson. T.T. säger ja till min vänförfrågan.
13 maj. Jag bokar biljetter för ännu en resa till Texas. Mycket har skett med dödsstraffet i USA under denna tid. Antalet dödsdomar har gått ner, flera delstater har avskaffat dödsstraffet och det har visat sig att flera oskyldiga har dömts till döden. Ett av de mest uppmärksammade fallen har varit min vän Anthony Graves som, efter att en ny utredning hade visat att avgörande fakta undanhållits den jury som dömde honom, frigavs och rentvåddes från alla anklagelser. Jag råkade vara i Texas då detta skedde i oktober 2010 och dagen då jag första gången kramade Anthony är en av de bästa i mitt liv. Under denna tid har mycket skett med mig. Jag har insett att dödsstraffet inte handlar om vad samhället gör med sina värsta brottslingar. Om en stat dödar sina fångar, människor som redan är oskadliggjorda, är det ett brott mot människovärdet som angår alla. Men under dessa år har Texas fortsatt vara den amerikanska delstat som avrättar flest fångar.
22 maj. Jag får brev från T-Rock, daterat 17 maj. Fängelset heter Polunsky unit och ligger utanför den lilla staden Livingston i östra Texas. ”En sak jag lärt mig från alla år av vansinne här är att du måste erkänna verkligheten här på death row, och den är att du måste klara av att man ger dig ett datum och sedan ’tar en tur’ till Walls.” Walls unit är det fängelse där avrättningarna äger rum, det ligger i Huntsville sju mil från Livingston. Jag läser om kapitlet jag skrev om honom i boken Nära döden från 2003, om hans eländiga barndom på fosterhem och på rymmen, som gav honom lust på vapen och kontroll i detta samhälle som är till för de starka. Jag tänker tillbaka på alla gånger vi har träffats och alla diskussioner vi har haft om rättvisa, om sätt att hålla sig frisk, om vad som verkligen skedde den där kvällen i maj 1993. Han har alltid hävdat att han sköt Titus i självförsvar och endast tar på sig ansvaret för mordet på Barbara.
9 juni. Jag skriver e-post till en privat brottsutredare i Austin, Texas och frågar om han kan åta sig att än en gång försöka titta på T-Rocks fall. Kan det ligga något i hans påstående att brottsplatsutredningen borde påvisa att Titus sköt mot honom och att han besvarade elden? Utredaren svarar att först måste han få ok av den advokat som har huvudansvaret för T-Rocks försvar. Han ringer och e-postar hennes kontor i New York men får inget svar.
21 juni. T.T. gifter sig med Krystal i Houston. På Facebook poserar han i vit kostym och skriver: ”Hej facebookvänner ja är så glad idag ja gifter mig idag klockan 5 önska mig lycka alla!!!” Han som verkar vara en mjuk och romantisk kille, hur kommer han att klara vad som kommer att hända längre fram?
10 juli. Jag skriver e-post till Office of capital writs, en rättshjälpsorganisation, och ber dem titta på brottsplatsutredningen av T-Rocks fall. De svarar snabbt och försöker sedan få kontakt med advokaten i New York eftersom de inte kan gå vidare utan försvarets medverkan. De får inget svar från advokaten.
20 juli. Brev från T-Rock, daterat 13 juli. Han för juridiska resonemang kring sitt fall som han menar var ett passionsdrama och således inte kan bedömas som överlagt mord. Inte heller han har fått någon kontakt med dem som ska sköta hans försvar. ”Men trots att jag inte hört från mina advokater är allt ännu inte förlorat.”
10 augusti. Jag skriver brev till benådningsmyndigheten, Texas board of pardons and paroles. Jag skriver att T-Rock bara var 23 år då han begick brottet och att han inte är hatisk och bitter, utan har visat verklig ånger. Jag skriver att redan tidigt försökte han få kontakt med offrens familj och be dem om förlåtelse, på hans uppdrag ringde jag redan år 2001 till Barbaras och Titus mor men hon ville inte tala med mig eller träffa mig. Jag skriver att han inte är en isolerad individ utan del av en familj och framförallt är han den närmaste anförvanten till sin son som redan har drabbats av förlusten av sin mor.
19 augusti. Brev från T-Rock, daterat 12 augusti: ”Jag mår BRA! Det GÖR jag faktiskt! Inte alls så illa som du kan tro eller föreställa dig. Läget är som det är, min vän. Jag har aldrig försökt att inbilla mig något om varför jag befinner mig här och möjligheten av att detta faktiskt kommer att genomföras fullt ut.”
7 september. Under den långa flygresan tänker jag tillbaka på sommaren som gått. Jag har mer medvetet än tidigare försökt läsa in mig på dödsstraffets historia. Redan i de primitiva samhällena var man rädd för att vara personligen ansvarig för att döda någon. Därför straff som fredlöshet eller korsfästelse, där döden kom genom svält eller törst eller vilda djur. Därför straff som att störta brottslingen utför stup eller i djupa vatten. Därför straff som en kollektiv handling där alla måste delta, som i stening eller exekutionspluton. Därför överlåter man dödandet på en bödel och dennes medhjälpare. Planet landar i Houston vid tvåtiden på eftermiddagen lokal tid, trettio grader varmt, åska och regn.
8 september. Resan norrut till Livingston tar cirka en timme. Jag har knappt sovit i natt. Hur kommer det att kännas att besöka T-Rock när hans timmar är räknade? I dag fyller han 45 år. Ska man gratulera? Jag känner till rutinerna sedan många tidigare besök i fängelset där Texas förvarar sina drygt 300 dödsdömda. Från vakten vid parkeringsplatsen, som visiterar bilen, till personalen i vaktbyggnaden, som visiterar mig och sedan tilldelar mig den gula besöksbrickan med texten ”death row visitor”. Jag är nervös som jag inte varit sedan mitt första besök hos de dödsdömda. Men T-Rock är sig alldeles lik, samma ständiga småleende i det ljusa ansiktet, samma snabba uppfattningsförmåga när han frågar om hur resan har varit, om mina barn och om min mor. Själv försöker jag också låta optimistisk och tala om all uppmärksamhet han har fått i olika tidningar och tv-inslag efter att han har gjort sig så tillgänglig för medierna som möjligt. Men allt är sig inte likt. När jag frågar honom om han vill ha något att äta – besökare kan handla åt fången ur någon av de varuautomater som står i besöksutrymmet och varorna överbringas sedan via en komplicerad säkerhetsrutin till fången – vill han inte ha något av den skräpmat som oftast erbjuds, utan bara någon frukt och sallad. ”Jag vill vara stark inför vad som än förestår. Uppskov, avrättning, vad som helst.” När en kvart återstår av besökstiden kommer ett par ur fängelsepersonalen och överlämnar några papper genom den springa som finns i dörren till besökscellen där T-Rock sitter. Han kvitterar, läser snabbt och visar sedan upp dem från sin sida av glaset. Det är från Texas board of pardons and paroles och är ett avslag på hans nådeansökan, med sju röster mot en. ”Ett steg närmare”, säger han och nämner inte ordet avrättning. Sedan återvänder jag till hotellet där också de andra som besöker T-Rock under hans sista dagar bor. De flesta av oss kommer från Europa: Romy och Tania från Schweiz och Gabi från Tyskland. Där finns också ett nyhetsteam från Der Spiegel i Tyskland och ett team från brittiska BBC som håller på med en dokumentär. Där finns också T-Rocks far Willie, som har kommit tillsammans med T-Rocks lillasyster Michelle från Alexandria i Louisiana, fyra timmars bilresa bort. Jag kramar dem, det var elva år sedan vi senast sågs. Jag kramar sonen T.T. och Krystal, som han gifte sig med i somras. Jag försöker få i gång ett småprat med T.T. om hans två deltidsjobb, om hans planer för livet och säger att jag blev förvånad över att han gillar Michael Jackson. ”Du skulle se T.T. dansa som Michael Jackson!”, säger någon i sällskapet. Jag ser på den store unge mannen och säger att det skulle jag vilja se.
9 september. Jag är tidigt vid fängelset för att hinna med att besöka min andre brevvän Michael Norris. Han dömdes till döden 1986 och efter alla hans år bakom galler är det svårt att finna några andra gemensamma samtalsämnen än vad som sker härinne. De två timmarna segar sig fram. Dödsstraffsmaskineriet är underbemannat vad gäller jurister och är godtyckligt och oförutsägbart. I åratal har Michaels fall bara legat stilla. Men i fjol började det röra sig, han förlorade en överklagan förra året och har nu bara ett par chanser kvar. Vi talar inte om vad som sedan kommer att ske. Jag frågar vad han gör i morgon? ”Jag kommer att lyssna på radion för att höra vad som händer. Och jag kommer att be för T-Rock, hälsa honom det!” Eftermiddagens besökstid delar jag med Romy Lehner, som har känt T-Rock nästan exakt lika länge som jag. De kysser varandra från varsin sida av glaset. Han frågar om Romys familj intill nya barnbarnet. Jag frågar vem som är hans ”spiritual advisor”, alltså andlige rådgivare, den präst som besöker den dödsdömde och även kommer att vara vittne till avrättningen. Han lägger handen över den telefonlur som alltid är avlyssnad och säger ljudlöst ett ord som vi efter en stund förstår är ”familj”. T-Rock ler förtjust över denna sin list att ha kunnat smuggla in ännu en familjemedlem bland sina besökare. Vi använder en stund av besökstiden till att låta vakten i besöksrummet ta bilder av oss tillsammans, med handflatorna pressade emot varandra från var sida av den tjocka glasruta som skiljer oss åt. Tre dollar kostar varje fruset ögonblick av tiden. Till sist säger T-Rock att han ringer i morgon. ”Jag har fria samtal från dödshuset under eftermiddagen. Vi hörs!” På kvällen går ett gäng av oss ut på en halvdan mexikansk restaurang, T.T. och Krystal dricker varsin margarita och ingen talar om morgondagen.
Döden
10 september, 13.30. Vägen mellan städerna Livingston och Huntsville, där avrättningen ska ske, har nummer 190 och är cirka sju mil lång. Under solen som glittrar på den ljusgröna vattenytan av Lake Livingston är det minst 33 grader varmt. Över vägen svävar en svart gam med sitt breda vingspann. Vita hägrar sitter på räcket av en lång bro. På andra sidan sjön fortsätter vägen genom en yppig skog av höga loblollytallar blandade med lägre lövträd. Det skulle kunna vara varsomhelst där det finns vatten, fåglar, träd och människor som lever i småsamhällen med en bensinmack och en affär. En rödraggig gammal hund kliver ut i vägen. Jag hinner sakta in och möta dess lugna blick medan den fortsätter över till andra sidan. Liv, som jag delar ännu en tid med T-Rock. Vid den här tiden tas han emot i fängelset Walls unit och får rena vita fångkläder, sedan får han träffa en präst och chefen för fängelset, det är han som ansvarar för avrättningen. Sedan får T-Rock lunch. Den dömde fick tidigare bestämma vad han ville äta till sin sista måltid, men denna förmån har avskaffats av budgetskäl.
14.18. Huntsville är en stad med cirka 35 000 invånare och fem fängelser. Äldst och störst är det som numera bär det officiella namnet Huntsville unit, men alla kallar det Walls unit efter dess höga tegelmurar. Här har man avrättat folk sedan 1920-talet, först med elektriska stolen och sedan 1980-talets början med dödlig injektion, de senaste åren med pentobarbital, en kemisk substans som man också använder i Sverige för att avliva djur.
14.31. Jag parkerar framför Hospitality house ett par kvarter från fängelset. Det är ett stort enplanshus som liknar en kyrka och ägs av några baptistorganisationer. Dels fungerar det som ett slags vandrarhem. Anhöriga till fångar i något av traktens alla fängelser kan få gratis mat och husrum här under de dagar besöken varar. Dels är det här anhöriga och vänner till den dödsdömde samlas under avrättningsdagen. I dess kök står ett bord dukat med typisk Texasmat, vilket betyder mycket kött och mycket fett. I en stor och luftig samlingssal finns tavlor med jesusar och solnedgångar eller soluppgångar, på en skärm pågår ett bildspel med blommor och träd och annan vacker natur.
14.45. Alldeles som på en begravning därhemma går jag runt och hälsar på dem som sitter och står här. Men den döde är ännu bland de levande. Jag kramar T.T. än en gång fast jag gjorde det i morse. Jag frågar Michelle efter pappa Willie och hon säger att han är kvar på hotellet i Livingston, han orkade inte med att vara här i dag. Alla de svarta är väl släktingar eller vänner till T-Rock. I en grupp för sig står tre stora vita män och en vit kvinna som alla är klädda i kostym. Jag hälsar på dem och ser att de alla på kavajslaget bär vad som ser ut som en sheriffstjärna. Men de är präster anställda av fängelsemyndigheten, Texas department of criminal justice, TDCJ, vars emblem de alla bär.
15.00. Prästerna får sällskap av ännu en stor vit kollega i kostym och man ber oss vittnen att samlas i ett hörn av salen. Den senast anlände talar om att han kommer raka vägen från Willie, alltså T-Rock. Han talar inte om att han kommer från vad som kallas dödshuset men han försäkrar oss: ”Willie mår bara bra”. Sedan följer en genomgång av vad som kommer att ske om ett par timmar, från det att vi beger oss av till fängelset tills att vi lämnar det och återsamlas här. En präst säger att vi ska se till att vara tillbaka här så snart som möjligt, begravningsbyrån brukar vara snabba att hämta kroppen till den kyrka där vi sedan ska samlas. ”Jag kan nästan lova er att kroppen fortfarande kommer att vara varm.”
15.38. Jag stirrar bort mot de som har gjort det förr, som kan ritualen, som lika lite som i primitiva tider vill känna något ansvar. De vita prästerna i svarta kostymer talar vänligt och lågmält med alla, men jag gör en orättvis men oemotståndlig koppling till de bilder som har spritts över världen denna sommar från terroristerna i IS. De som visar på hur en maskerad bödel, som också vill undgå sitt personliga ansvar, halshugger amerikaner och britter, också i Guds namn. Där säger man öppet att det är för att injaga skräck och utkräva hämnd. Varför vågar man inte säga att samma gäller också här? Mitt i vreden hör jag några ackord på ett piano i salen.
15.47. När någon börjar klinka på ett piano och det ligger religion i luften vill jag fly. Men då Thelma, den stora kvinnan med långa flätor som förut presenterade sig som T-Rocks gudmor, höjer sin röst stannar jag och alla och allting omkring. Hennes röst är stark och nästan rå men aldrig falsk. Hon sjunger inte om de sirapsjesusar med blonda lockar och blåa ögon som hänger här och var på väggarna och inte om de snälla soluppgångar som hänger intill. Hon sjunger gospels och spirituals om att leva med världen och dess mödor, utan att förlora hoppet, utan att förneka smärtan, utan att säga att synden är de andras, inte min. ”We all on death row!” – vi är alla dödsdömda, så varför inte älska varandra?
16.16. Då ringer T-Rock. Luren går från hand till hand och medan jag väntar på min tur undrar jag vad jag ska säga. Något om naturen jag såg på vägen hit, något om att vi är båda lika levande under samma sol? Men det skulle bli alldeles för långt och sekunderna faller som sandkorn genom timglaset. Jag säger det som famnar vidast: ”Jag kommer att ha dig i mitt hjärta så länge jag lever. Jag älskar dig min bror.” Sedan skickar jag den vidare och går utomhus.
16.28. Hettan håller sig envist över trettio grader och folk håller sig i skuggan. En minibuss kör in på parkeringen och från den kommer ett par kvinnor i gula t-tröjor på vilka det står paroller mot och fakta om dödsstraffet: det är rasistiskt, det utmäts mot fattiga, det avskräcker ingen. De är aktivister från en av de organisationer som nu börjar samlas nere vid fängelset för att demonstrera. Jag har själv demonstrerat flera gånger, men nu vänder jag mig åt ett annat håll. Ser upp i almarnas tunga lövverk och solen som brinner därbakom, ser ner på asfalten där det kryper och hoppar små svarta gräshoppor, tycker de är större underverk än både Gud och paroller.
16.51. T-Rock ringer igen. Snart ska han föras in i det rum där han ska dödas och det finns inte tid att tala med någon enskild längre. Någon håller upp luren och alla runtom ropar att vi älskar honom. Sedan tar T.T. luren och talar de sista orden till sin far.
17.01. Prästerna samlar oss vittnen för att organisera transporten bort till fängelset. En av dem delar ut ett paket pappersnäsdukar till var och en av oss. ”Om det skulle behövas.” När vi har stuvat in oss i bilen med tyskan Gabi vid ratten ropar någon att T-Rocks syster Michelle inte är med och schweiziskan Romy ger sig av för att leta efter henne. Kan de genomföra avrättningen utan oss vittnen? Om inte, så … Men frågan blir bara retorisk för nu kommer Michelle. Vi parkerar vid fängelsemyndighetens administrationsbyggnad som ligger strax utanför murarna. Ut från byggnaden kommer de sista av de hundratals anställda som jobbat här i dag. De ska hem till middag och familjer. De ska gå och handla på varuhuset Wal-Mart. Någon ska säkert till sin kyrka och öva lovsånger inför söndagen. På en av byggnadens glasdörrar sitter en A4-affisch från någon av de anställda som har hembakat kaffebröd att sälja. Framför dörren står en Captain Owen i fångvaktarnas gråa uniform. Hon visar oss in i administrationsbyggnaden vars nakna tegelväggar påminner om en skola byggd på sextiotalet. Vi legitimerar oss och går vidare till visitation.
17.12. Vi sitter i ett väntrum med de allestädes närvarande automaterna för läsk och skräpmat. Här sitter ännu en affisch om hembakat kaffebröd och där står en vakt som ska se till att vi inte går någonstans. Vi vet att nu tar någon domare ställning till försvarets sista försök att få uppskov med hänvisning till den riskfyllda avrättningsmetoden med pentobarbital. Men småpratet fortsätter som tidigare under eftermiddagen. Jag talar med en mycket vacker kvinna i brun byxdress. Hon säger att hennes mamma är syster med T-Rocks mamma och jag förstår att hon är den andliga vägledare som samtidigt är en släkting som han lyckade smuggla in som vittne. Hennes namn, Tamika Frank, står i guldtryck på bibeln hon bär med sig.
17.30. Fängelseofficeren Owen informerar om vittnesrummet. ”Det är trångt och finns bara ståplats. Han kommer att finnas bakom ett plexiglasfönster och kan se er. Vi ber er att inte ta på plexiglasfönstret.” Jag ser från henne till vakten ute i korridoren och fängelseprästen som också han tycks hålla oss under uppsikt. Under några långa sekunder får jag för mig att jag har missuppfattat alltsammans. Som om dessa vuxna och sansade personer med sina reglementen faktiskt planerar att med berått mod döda en människa? Sedan minns jag.
17.46. Owen säger att det är dags att gå över till fängelset. Vi följer henne ut ur byggnaden och nerför en trappa. I ögonvrån uppfattar jag fotografer med kameror riktade mot oss. På håll hörs någons röst i en megafon. Vi går uppför en trappa och in i Walls unit där vi ännu en gång får legitimera oss.
17.48. Vi väntar i ett avfolkat kontorsrum. Tystnade datorer, halvfulla papperskorgar, listor och texter i plastmappar, bilder på glada barn och barnbarn på skrivborden. Nu talar ingen längre. När var det jag senast väntade på att någon skulle dö? Det var på sjukhuset i Örebro med min mor och det var någon vecka efter att min far hade fyllt 83. Under flera år hade han blivit sämre, de senaste veckorna orkade han knappt resa sig ur sängen, de senaste dagarna tog hans avmagrade kropp knappt emot det vatten vi fuktade hans läppar med. När slutet kom strax efter midnatt var vi lättade. Det liv som redan hade släckt den ena efter den andra av hans sinnen skulle till slut släcka också det ljus som återstod bakom hans halvslutna ögon.
17.58. Owen kommer in och säger att det är dags. Vi följer henne ut ur byggnaden, sedan ett kort stycke på fängelsets innergård mellan ännu ett par vakter som står där, sedan in i ett litet hus av samma röda tegel som resten av fängelset. Därinne luktar det kemikalier, som i ett laboratorium. Vi förs i en lång smal gång bort mot ett fönster. När vi har kommit fram till detta fönster och en dörr stängs bakom oss befinner vi oss i ett halvdunkelt rum.
18.01. Bakom den inte helt klara plexiglasytan finns ett galler och bakom det ligger någon på en brits. Gallret och hela rummet är målat i ljusgrönt. Han som ligger där befinner sig mindre än två meter ifrån oss. Han är klädd i de vita kläder som alla fångar bär i Texas. Från bröstet och nedåt är kroppen täckt med ett stort vitt lakan. Under någon sekund kan man få för sig att här förbereds en operation, för att göra någon bättre, förhoppningsvis fullt frisk. Sedan minns man. Ovan lakanet och tvärs över hans bröst syns en bred ljusgul läderrem som håller honom nere. Runtom den arm som är utsträckt på ett bräde vänt mot oss finns också en läderrem. Också hans hand är fastbunden på brädet med många varv bandage, det ser ut som om han har gjort sig illa. Ovan handen och en bit upp är armen blottad och en genomskinlig plastslang går in under huden.
18.02. Men det är ju T-Rock! Hans ögon är inte halvslutna som min fars var utan det är samma klara stora ögon som mötte mina i går. Hans läppar är inte torra utan han ler då han vänder sig till oss alla och ljudlöst formar orden ”I love you”. De som står närmast honom är hans son och hans syster. På andra sidan om britsen syns ett likadant plexiglasfönster som detta. Bakom det finns de anhöriga till hans offer, de som i 21 år väntat på att han ska dö. Men ingen av dem som bundit fast honom syns till. Den enda som finns med honom därinne är en präst i svart kostym som håller sin hand på hans ben under lakanet.
18.03. Nu rör prästen vid mikrofonen som hänger ovanför T-Rocks huvud. Sedan hör vi hans röst. Han ser inte på sina offers släktingar men han vänder sig först till dem, till Arneisha, som är Barbaras dotter och halvsyster till T.T: ”Neisha, jag älskar dig. Jag hoppas att detta ger dig någon avslutning. Titus, om hans barn är där, jag ber er om förlåtelse för er pappas skull. Tyshun, Charlotte, Baisey, jag älskar er. T.T. jag älskar dig. Var stark.” Först därefter talar han till oss på sin sida. Han nämner Michelle och Tammy, sin andliga vägledare. Nämner dem han ser av oss som har kommit från Europa, Gabi, Romy och mig. Ber sedan ännu en gång om förlåtelse och ber Jesus ta honom hem. Han nickar mot prästen som stänger av mikrofonen och vi hör inte de sista ord han säger. Sedan sluter han ögonen, för att invänta döden eller för att döden redan har börjat?
18.04. Hans kropp är alldeles stilla. Ansiktet rör sig i något som liknar en gäspning eller en andhämtning och sedan stillnar också det. Närmast fönstret gråter Michelle och T.T. lågt och Tammy ber en bön. Sedan väntar vi och väntar igen medan prästen därinne står orörlig med handen på T-Rocks ben. Ansiktet vi ser är alltför stilla för att vara en sovandes. I halvdunklet försöker jag åter minnas världen därute som den såg ut bara några timmar tidigare. Solen på det ljusgröna vattnet, fågeln som svävade över mig, hunden som gick långsamt över vägen, vinden som rörde de långa barren på loblollytallarna, de otaliga och oändligt komplicerade små gräs-hopporna. Världen som T-Rock har sett och levt i lika starkt som jag, alldeles nyss.
18.06. Sedan väntan och väntan igen, medan luften blir lika tjock som tystnaden härinne. Det känns som att stå i en hiss. Som har stannat nere i ett helvete där vi alla har hamnat. Alla.
18.32. En annan person kommer in i avrättningskammaren. Han har ett stetoskop kring halsen men bär inte vit rock utan har kritstrecksrandig kostym. Han lyser med en lampa i T-Rocks ögon och konstaterar att inget ljus finns därinne. Han drar isär tyget över kroppen och sätter stetoskopet mot dess nakna bröst och konstaterar att inget blod flödar längre. Han tittar på klockan på sin handled och säger så tydligt att vi hör det härute: ”Sex och trettiofem.”
18.49. Vi förs alla tillbaka samma väg som vi kommit. Ut ur dödshuset, ut ur fängelset – vi får legitimera oss igen – och sedan ut till parkeringen intill administrationsbyggnaden. Ett par vakter bär ut sex stora påsar av nylonnät och ställer på betongen. De innehåller alla T-Rocks tillhörigheter i livet. De överlämnas till T.T. som också får T-Rocks skrivmaskin. Han får hjälp med att lasta in alltsammans i en bil.
19.37. Kroppen ligger framme vid altaret i Grace baptist church som är en enkel lådliknande byggnad. Ansiktet ser lika lugnt ut på nära håll som då jag såg det förut genom glaset. Läderremmarna är borta och det vita lakanet kring underkroppen har ersatts med ett mörkrött. Lakanet råkar glida ner medan folk kommer fram till kroppen och omfamnar den och det syns att hans underliv är inplastat i en stor blöja. Det tycks mig som en extra kränkning och vreden vaknar igen, men jag hinner lugna mig tills det är min tur att ta farväl. Alldeles som prästen sade förut, medan T-Rock ännu levde, är kroppen fortfarande mjuk och varm. Jag upprepar de ord som var mina sista till honom, att jag kommer att ha honom i mitt hjärta så länge jag lever. Medan jag håller om kroppen försöker jag än en gång se framför mig vattnet, fåglarna, solen, träden från tidigare idag, men allt jag känner är en svag doft av svett.
Efteråt
11 september. Morgonens tv-sändningar handlar om 13-årsminnet av terrorangreppen mot New York och Washington. T-Rock är inte längre nyheter. När jag minns vad som hände i går känns själva handlingarna overkliga men de människor som utförde dem är verkliga. Utan deras vilja skulle inget ha skett. Alla dessa vänliga eller i alla fall hövliga som deltog i processen, från präster till fängelsepersonal till läkaren som dödförklarade honom klockan 18.35. Som Jim Willett, en gång chef för Walls unit. Han har ansvarat för 89 avrättningar, flera än någon nu levande amerikan. Jag har känt honom sedan 2001 då han nyss hade gått i pension. Som människa var han sympatisk, han ogillade vapen och hade med tiden blivit mer kritisk mot dödsstraffet. Men han blev aldrig någon öppen motståndare. Istället engagerade han sig i Texas prison museum. Det är Huntsvilles stora turistattraktion, det är formgivet som ett fängelse i miniatyr med bevakningstorn och allt. Dess största attraktion är Old Sparky, smeknamn på den elektriska stolen där 361 människor stektes levande mellan 1924 och 1964. Jag åker ner till museet och träffar Jim därutanför. Han står med en slang och vattnar gräset. ”Vi har inte behövt vattna förrän nu på senaste tiden. Vi har haft en underbar sommar, svalare än på länge.” Jag säger inte att andra haft en mindre underbar sommar men han vet vad jag tycker. Jag antar att så länge Jim bor kvar här i Huntsville och mest umgås med gamla kolleger inom fängelseindustrin behöver han inte pröva sig själv. Men när jag åker därifrån tänker jag på Michelle Lyons. Om henne finns en artikel, med titeln Witness, vittne, i ett nyligen utkommet nummer av tidskriften Texas Monthly. Lyons har, först som journalist och sedan som pressansvarig på fängelsemyndigheten, bevittnat 278 avrättningar. Hon har slutat nu, hon säger sig fortfarande vara anhängare av dödsstraff för de allra värsta, men tankarna på de anhöriga fortsätter förfölja henne. ”Något av det värsta att se var hur ofta brottsoffrets familjer blev besvikna på sina erfarenheter av hur snabbt och lätt det gick till . De gick inte därifrån med känslan att av att ha helats på något sätt.” När jag lämnar Huntsville undrar jag hur de känner idag, de från mordoffrens familj som bevittnade avrättningen från andra sidan. Kommer de att sakna T-Rock att hata? Vad säger de till sin familjemedlem T.T. nästa gång de ses?
13 september. ”T-Rock hade karisma”, säger Anthony Graves. ”Alla gillade honom, också de kvinnliga vakterna.” För andra dagen i rad äter jag lunch med mannen vars frigivning i oktober 2010 var en av höjdpunkterna också i mitt liv. Just nu pendlar han mellan Houston och Atlanta, där man arbetar med en scenföreställning där han ska berätta om livet som dödsdömd, en föreställning som ska turnera under vintern och våren runtom i landet. ”Under dina arton år i fängelse måste du ha känt dig annorlunda”, säger jag. ”Du var ju helt oskyldig och hade aldrig gjort något våldsamt. Men de runtom dig hade ju dödat någon eller några, även om ingen förtjänar dödsstraff.” Anthony säger att det inte är så enkelt. ”Också den som har dödat menar ofta att han gjorde det i självförsvar, att han inte hade annat val. Det är inte så enkelt att dra några säkra gränser. Vi kan inte säga att vi är så annorlunda från dem.”
15 september. Dagen innan min hemresa åker Romy och jag hem till T.T. och Krystal, som bor i en lägenhet i norra Houston. Vi tar med T.T. till ett köpcentrum för att hämta den mörka kostym han har provat ut till begravningen, som ska äga rum 20 september i Alexandria, Louisiana. På golvet står de sex påsarna med T-Rocks sista tillhörigheter och på bordet står hans skrivmaskin. T.T. håller upp sin mobil och talar om att han har fått en dålig nyhet. ”Polisen hittade farfar bakom ratten på hans pickup invid vägen. Han har fått en stroke och ligger på sjukhus. Allt han säger är ’Jag måste lägga min pojke, jag måste lägga min pojke.’” T.T. håller fortfarande i sin mobil och visar sedan andra bilder han har på den. En på sin döde morbror Titus, en storväxt och leende man. En på sin döda mamma Barbara som mycket vacker i en kort klänning ler flirtande och självsäkert. Det är som om mobilen är hans hjärta med alla dess konflikter. När vi har hämtat kostymen går vi ut med T.T. och Krystal på middag. Snart skrattar alla åt T.T:s historier om vad som hände honom den enda gång han gick på en blind date. Finns det en hjälte i denna historia så är det denne store unge man som har förlorat så mycket, som står mitt emellan dem som hatar och dem som saknar, som ändå inte blir galen eller bitter. När vi sedan ska skiljas ute på parkeringsplatsen hörs en melodi från en bildörr som står öppen. Det är någon som har kopplat sin mobil till ljudanläggningen i bilen eller rattat in Majic 102.1, Houstons största station för soul och R&B. Ut i den varma Texaskvällen hörs en låt med Michael Jackson, från hans bästa tid i slutet av 1970-talet: ”Keep on, with the force, don’t stop, don’t stop till you get enough”. Folk på parkeringsplatsen tittar och några applåderar när vi äntligen får se T.T. dansa, röra sig mycket lättare än hans tyngd borde tillåta, komplett med handklappningar, knäppande fingrar, snabba piruetter. Döden har rört vid honom men kommer inte åt honom.
22 september. T.T. lägger ut en bild på Facebook på Krystal och sig själv. ”Vi på min pappas begravning i Alexandria på Robinsons begravningsbyrå.” Jag skriver en kommentar att han ser bra ut i sin nya kostym.
