BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Ibland sa hon att hon skulle gå och handla men kom tillbaka full flera timmar senare. Det hände också att hon kom hem med främlingar som satt och drack i vardagsrummet och det var kanske inte det trevligaste att vakna till mitt i natten en skolvecka. Jag började hälla ut vinflaskor i vasken, säger han.

Så småningom förälskade hon sig i en annan man och de flyttade ihop i en lägenhet i Majorna. Joel Beckman beskriver dem som varma och intelligenta personer som båda använde alkohol för att dämpa sin ångest.

– Det var mycket skrik och bråk hemma och jag undrade ofta vad grannarna tänkte. Själv stängde jag in mig på rummet och lyssnade på hårdrock. Jag och brorsan fick klara oss själva och det blev en hel del spaghetti med ketchup, svartpeppar och oregano, säger Joel Beckman.

Ville inte prata med socialen

Han fick inte veta så mycket om familjens ekonomiska situation men minns att hans mamma ibland behövde låna hans studiebidrag. När han var 16 år ringde en socialsekreterare som undrade om han ville prata med någon eftersom de skulle bli vräkta senare samma vecka. Joel tackade nej och konfronterade sin mamma med uppgifterna, men hon försäkrade honom om att det var ordnat.

Trots det blev familjen vräkt några dagar senare. Det var den 12 november 1999 och Joel minns inte så mycket från den fredagskvällen. Hans mamma ringde hem honom från en kompis och när han kom in i lägenheten var alla taklampor tända och det var flyttlådor överallt. Han minns en mamma som grät och en morbror som muttrade att det var för djävligt. Själv försökte han hålla humöret uppe och sa till sin mamma att det skulle bli roligt att flytta.

– Egentligen var jag nog orolig och undrade var jag skulle ta vägen men jag kände mig tvungen att vara stark, säger han.

När lägenheten var tömd bestämde de att mamman och styvfadern skulle flytta in till morbrodern medan Joel och hans styvbror skulle bo hos Joels pappa i Masthugget. Lägen-heten var liten så de 16-åriga bröderna fick sova på madrasser på golvet och innan de somnade den första kvällen knackade det på dörren. Det var mamman som kom med Joels älsklingskatt Selma och undrade om den också kunde bo i lägenheten. Pappan var tvungen att säga nej och i brist på alternativ blev Selma avlivad.

– Jag fick säga hejdå till henne men sedan stängde jag bara av alla känslor och gick därifrån. Jag hade haft henne sedan jag var liten och kände att det var så orättvist för det var inte mitt fel, säger han.

Skämdes över sin nya adress

Åren efter vräkningen flyttade Joel runt på olika adresser. Hans mamma och styvfar flyttade till Biskopsgården men han – som var uppväxt i Linné och Majorna – skämdes över att vara den enda i sin gymnasieklass som bodde i det området. Efter det andra året på gymnasiet bestämde han sig för att hoppa av och arbeta på sina släktingars gård i Värmland. Så småningom återvände han till Göteborg för att jobba i hamnen och läsa en yrkesutbildning för att bli konstruktör.

I dag är han 34 år och har flyttat tillbaka till gården i Majorna där han bodde när de vräktes. Varje dag går han förbi sin gamla trappuppgång och tänker på vad som hände och hur det luktade på hans rum.

– Det har varit extremt viktigt för mig att ta mig tillbaka hit. De här kvarteren togs ifrån mig utan att jag hade gjort någonting. När jag flyttade tillbaka hit var det som att jag hittade den sista pusselbiten som saknades, säger han.

”Ett stort misslyckande”

Han undrar fortfarande varför ingen från kommunen följde upp hur det gick för honom, styvbrodern och de två småsystrarna som inte bodde permanent i lägenheten men ofta vistades där. Och han blir ledsen när han läser i tidningen att barnfamiljer fortfarande vräks trots att Göteborg har en nollvision som säger att inga barn ska behöva uppleva det han gått igenom.

– Att barn fortfarande vräks är ett stort misslyckande från samhällets sida. Även om det är ett tiotal barn varje år så innebär det lika många liv som blir mer eller mindre förstörda.

Varför tror du att du klarat dig så pass bra?

– Trots allt som har hänt, har jag aldrig tvivlat på att mina föräldrar älskar mig villkorslöst. Det har gett mig något slags grundtrygghet i livet. När det stormade hemma hos morsan, var det alltid tryggt och lugnt hemma hos farsan. Andra i min omgivning började med droger och vissa blev kriminella men jag var för feg för att hålla på med sådant. Jag hade ju haft missbruk i periferin under stora delar av min uppväxt så jag var rädd för att börja och inte kunna kontrollera det. Dessutom lärde jag känna flera fina människor åren efter vräkningen som alla har bidragit till att jag är där jag är i dag. Jag har faktiskt heller aldrig varit utan tak över huvudet, bokstavligt talat.

Hur har vräkningen påverkat dig som vuxen?

– Den har gett mig ett starkt driv till att klara mig själv. Det har varit viktigt för mig att alltid ha ett jobb och kunna försörja mig själv. Men jag har fortfarande svårt att lita på andra människor och har inte alltid haft så bra självförtroende. Även om jag har tagit mig vidare i livet är det ett stort svek och en stor sorg som jag alltid kommer att bära med mig.

Hur tänker du om det här nu när du själv har fått barn?

– Det är sorgligt att min dotter växer upp utan en närvarande farmor. Vi hörs ibland men jag litar inte på henne tillräckligt för att hon skulle få vara barnvakt till exempel. Det har blivit tydligt sedan jag fick Bodil att jag saknar min mamma oerhört mycket och nog har gjort det i över 20 år. Inga barn ska behöva vara med om en vräkning och när jag tittar på min dotter tänker jag att det här får bara inte hända henne.