Det är bara två år sedan Parisavtalet undertecknades under pompa och ståt. För ett ögonblick som crescendot i en Bruce Willis-rulle där jorden i sista sekund räddas och undergång övergår i fest och filmiska kyssar.
I periferin stod människor från några av världens mest utsatta områden med en gnagande känsla. Delegater från afrikanska länder söder om Sahara hade i sex års tid kallat två graders uppvärmning för ”folkmord”. Men ignorerats.
Forskarvärlden har hållit sig sansad. Strategin har varit att inte låta alltför alarmistisk för att inte skrämma bort folk. Forskningen har visat att människor har lättare att ta till sig förändringar om de presenteras på ett positivt och hoppingivande sätt.
Frågan är i vilken mån enskilda människor egentligen styr över de förändringar som krävs, och i vilken mån varje ljuspunkt i den senaste rapporten blir en öppning för makthavare att tuta och köra som vanligt.
Rapporten ”Global Sustainable Development Report 2019” konstaterar torrt att det är marknadskrafterna som dödar planeten och att vi nu befinner oss i en fas där larm måste ljuda över hela planeten för att vi ska hinna agera.
Slut på sockret, alltså. I grevens tid.
Så kom rapporten från FN:s klimatpanel IPCC – tungviktaren. Även denna konstaterar nu att dramatiska åtgärder och ett slags krigsekonomi krävs för att undvika katastrof.
Trots det har FN-panelen återigen bakat in förmildrande omständigheter. I flera av scenarierna som beskrivs i rapporten överskrids koldioxidbudgeten med mellan 100 och 400 procent. För att klara 1,5-gradersmålet förutsätter rapporten koldioxidlagring med hjälp av tekniker som ännu inte existerar. Det kallas för Carbon Dioxide Removal (CDR) eller negative emissions technologies (NET).
Till skillnad från mycket av den andra forskningen är det samtidigt ett område fyllt av osäkerhet och oenighet. Fungerar koldioxidborttagning överhuvudtaget i stor skala?
Ingen vet.
Skillnaderna mellan teknikerna som diskuteras är stora både vad gäller pris, skala (hur många ton CO2 de potentiellt kan ta bort från atmosfären), påverkan på miljön och effektivitet. Skogsplantering är hittills den enda teknik som använts kommersiellt, medan en del andra tekniker testats i mindre skala. Till exempel biokol av organiskt material såsom trädgårdsavfall och matrester som sedan kan grävas ned i jorden och bli en kolsänka i tusentals år (ETC har nyligen installerat en maskin i Katrineholm).
Men medan återplantering av skog å ena sida är billigast – ett tiotal dollar per ton CO2 – är det å andra sidan en långsam och inte så effektiv teknik.
Det mest effektiva sättet är att ”tvätta bort” koldioxid direkt från luften, visar den senaste vetenskapliga genomgången. Kostnaden är samtidigt betydligt högre och uppskattas till hundratals dollar per ton CO2. Likaså bedöms tekniken där koldioxid från förbränning av biobränsle fångas upp och pumpas ned under marken (BECCS), som ges stort utrymme hos IPCC, kosta mellan 100 och 200 dollar per ton. Andra tekniker, såsom storskaliga utsläpp av alger i världshaven, bedöms som orealistiska.
Det behövs sannolikt en kombination av tekniker, menar IPCC. Och det kommer att bli kostsamt.
Frågan är varför framtida generationer skulle vara villiga att använda koldioxidlagring till högre kostnader än vad det skulle kosta att minska utsläppen redan idag.
Frågan är: Om dagens politiker tycks oförmögna att satsa tillräckligt på utsläppsminskningar för att nå 1,5-graders målet, vad får klimatpanelens forskare att tro att morgondagens ledare skulle vara mer benägna att betala ett ännu högre pris för tekniker med osäker utgång?
Kanske är en del av problemet att panelens forskare fortsätter att hålla fram en lösning som ännu inte existerar. En snuttefilt som framtida generationer förväntas ta över, indränkt i olja.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
