I partiet finns ett brett stöd för ställningstagandet, menar flera lokala företrädare som Dagens ETC varit i kontakt med.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Det har varit ett enormt tryck underifrån på partiledningen, säger Harald Lagerstedt som är gruppledare för C i Varbergs kommun.

Han beskriver ett stort stöd för den migrationspolitiska talespersonen Anna Jönsson från partimedlemmar och förtroendevalda runt om i landet.

– Det har varit en period av intensiva diskussioner mellan centerpartister, och en enorm stöttning till Anna Jönsson och Annie Lööf. Det är många som är engagerade för de ensamkommande, de har matat partiledningen med argument, säger han.

Den kritik som hörts inifrån partiet har främst rört den juridiska konstruktionen av lagen, vilket även Annie Lööf lyfte fram när hon presenterade beslutet. Hittills är det bara en riksdagsledamot som gått ut och tagit avstånd från beslutet. Men partiledningen hade knappast något val, menar Malena Rosén Sundström som är statsvetare vid Lunds universitet och har studerat Centerpartiet länge.

– De hade förmodligen inte kunnat göra på något annat sätt, det hade blivit uppror inom partiet, säger hon.

Men hur kunde Centern så tydligt ta ställning mot sina samarbetspartier och riskera att spräcka hela Alliansen? Kanske kommer självförtroendet från den strid som utspelade sig i partiet för sex år sedan.

Gräsrötternas revansch

– Folk som inte hade sagt något på många år blev plötsligt väldigt engagerade. De dök upp på partimötena och sa ”det här kan vi inte gå med på”.

Så beskriver centerpartisten och författaren Håkan Larsson det som hände då, efter striden 2012 – det som kallats Centerpartiets djupaste kris på många år. När partiet skulle få ett nytt idéprogram. Trots att partiet historiskt ingått i samarbeten både till höger och vänster och lämnat regeringar flera gånger så hade stämningen aldrig varit så uppriven, och opinionssiffrorna så dåliga.

Centerpartiet är ett folkrörelseparti. Att kombinera frihet med trygghet och att ekonomin behöver planeras har varit partiets grundpelare, det menar Håkan Larsson som förutom att ha suttit i riksdagen för Centern också skrivit en bok om partiet.

– Decentraliseringen och miljöansvar har varit viktigt. Traditionellt har Centerpartiet varit ett mittenparti som har kunnat samarbeta åt olika håll, men de senaste åren har blockpolitiken varit hårdare, säger han.

Ambivalens till S

I de olika svängningar som partiet gjort genom åren finns en ambivalens i hur man ska förhålla sig till socialdemokratin, och här har ibland partiledarnas personkemi spelat en viss roll. På 1990-talet hade Olof Johansson hade en nära relation till statsminister Göran Persson.

Malens Rosén Sundström på Lunds universitet menar att det är bakgrunden inom folkrörelserna som Centern har gemensamt med Socialdemokraterna.

– Men samtidigt har Centern varit ett tydligt borgerligt parti, säger hon.

Efter 90-talskrisen stödde partiet de hårda åtstramningar som Socialdemokraterna genomförde. Olof Johansson var också villig att låta C gå in i en S-ledd regering, men när valet 1998 närmade sig sjönk opinionssiffrorna och han lämnade sin post. Samarbetet uteblev.

Närmandet till S orsakade en motreaktion i partiet. Efter Lennart Daléus korta tid på partiledarposten kom vallokomotivet Maud Olofsson. Efter ett något bättre valresultat 2002 tog hon partiet i en ny riktning. Hon avbröt de trevande försök till ett blocköverskridande samarbete med MP som inletts och sökte sig högerut.

– Man ville ha ett alternativ till den socialdemokratiska regeringen under Göran Persson. När Reinfeldt tog Moderaterna mot mitten så ville man visa att man kunde samarbeta och skapa ett regeringsalternativ, säger Håkan Larsson.

Infiltrerade av Timbro

Det har kallats en infiltration, det som näringslivets tankesmedja Timbro ägnade sig åt under slutet av 90-talet och början av 00-talet. Unga centerpartister anställdes av tankesmedjan och man började läsa Ayn Rand och andra nyliberala och libertarianska tänkare. En kupp för att få bort den S-vänliga Johansson har det också berättats om.

”Det finns ett Timbroproblem där personer infiltrerat och fört fram Timbros åsikter. Timbrogruppens inflytande ligger bakom dagens osäkra situation.” Så beskrev Olof Johansson i en debattartikel det som skett.

Det var de här strömningarna som materialiserades i den arbetsgrupp som skulle ta fram Centerns nya, mycket omstridda idéprogram.

Krisen blev vändpunkten

Dagarna som skakade Centerpartiet inföll under julen 2012. Annie Lööf beskriver i sin nyutkomna bok ”Sanningens ögonblick” att det som stod på spel var partiets innersta väsen och frågan om vilket parti Centern ville vara. Hon fick avbryta sin redan uppskjutna bröllopsresa och åka hem för att försöka få kontroll över situationen.

Det var Stockholmspolitikern Per Ankersjö som lett gruppen som fått i uppdrag att ta fram det nya programmet. Förslag om legalisering av månggifte, slopad skolplikt, drogliberala idéer och kraftigt sänkta skatter fanns på dagordningen. Den grupp som kallat sig Stureplanscentern, med bland andra Alexander Bard och nuvarande Europaparlamentarikern Fredrick Federley, hade länge förespråkat liknande idéer. Men när förslaget blev känt började det mullra ute i Centermyllan.

– Det kom en väldigt tydlig motreaktion från partiet, så här långt i nyliberal riktning var man inte beredd att gå. Det blev ju egentligen en väldigt positiv reaktion, och partiet ryckte upp sig, säger Håkan Larsson.

Debatten blev kraftfull och uppslitande. Men många beskriver den som helt nödvändig och i slutändan välgörande. Malena Rosén Sundström på Lunds universitet menar att striden om idéprogrammet var ett stålbad som gjorde partiet starkare.

– När man hade tagit sig igenom krisen och enats om ett nytt idéprogram så hade man också rensat ut mycket. Man hade fått debattera och diskutera, många var nöjda med att man haft den stora debatten. Det väckte mycket engagemang, säger hon.

Striden stod mellan storstad och land, men också mellan folkrörelse och toppstyre. Mycket blev kvar och retoriken blev mer liberal vilket inte alla i partiet tycker om. Och den ekonomiska politiken är idag på många sätt mer höger än Allianskollegornas. Men många menar att kärnan i Centern ändå räddades, idéer om decentralisering och miljö. Ställningstagandet om ett öppet samhälle och en generös flyktingpolitik befästes också och har sedan dess varit stark i partiet.

– Ända sedan idéprogrammet antogs så har man hållit principfast på en öppen syn på migration och flyktingmottagande, säger Malena Rosén Sundström.

Opinionssiffrorna, som var på bottennivåer – ibland under riksdagsspärren, började nu sega sig uppåt igen. Men framför allt vann partiet tillbaka sitt självförtroende.

Pragmatikern Lööf

Att partiet tog sig igenom krisen har ofta kopplats till den nya partiledaren. Annie Lööf tillhörde själv den unga falang inom Centerpartiet som under det tidiga 2000-talet influerades av nyliberala tankegångar under påtryckning från Timbro. När hon valdes till partiledare var hon rekordung, bara 28 år. Under hennes första tid var kritiken hård, hon uppfattades som stel och utan karisma. Hon lät som en robot, sades det.

Men debatten la sig, Annie Lööf red ut stormen. Hon hade visat att hon kunde behålla ledarskapet och hade dessutom gett partiet nytt självförtroende, menar Malena Rosén Sundström.

– Mycket kan nog tillskrivas Annie Lööfs ledarskap, hon lyckades få partiet igenom den tuffa perioden. Jag har uppfattat att hon nu är angelägen om att lyssna in gräsrötterna och jobba mycket nedåt i partiet, säger Malena Rosén Sundström.

Trots att idéprogrammet fick skrivas om och några nyckelpersoner med tydliga kopplingar till Timbro lämnade partiet så är många från den nyliberala inriktningen kvar. Förutom Annie Lööf är EU-parlamentarikern Fredrick Federley kvar och inte minst partisekreteraren Michael Arthursson.

Hårda strider

Två gånger har Centerpartiet eller dess ledare lämnat regeringar efter en hård strid om en sakfråga. Först var det kärnkraften och sedan Öresundsbron. Frågan är om flyktingfrågan är så explosiv att den också kan spräcka en regering. Att både få stöd från Centern och SD, vilket de flesta opinionsundersökningar indikerar att Ulf Kristersson behöver för att bli statsminister, blir minst sagt svårt.

1998: Efter att under flera år samarbetat med S om sanering av ekonomin avgår Olof Johansson hastigt.

2001: Maud Olofsson blir partiledare, tar initiativ till Alliansen.

2006: Centern får bilda regering för första gången sedan 90-talet. Stureplanscentern bildas.

2011: Annie Lööf blir ny partiledare.

2012-2013: Striden om det nya idé­programmet.

2014: Centern gör sitt näst sämsta val någonsin.

2017: Stigande opinionssiffror, Centern får sitt bästa resultat i SCB sedan 1990.

2018: Centern stödjer regeringens förslag för om ensamkommande.