Så isande är kallduschen från SCB:s partisympatiundersökning som kom imorse.
Och den frågan som alla partistrateger, röda som blåa, brottas med är:
Hur stoppar vi Sverigedemokraternas framfart?
Sverigedemokraterna styrs av en politisk överlevnadskonstnär. Åkesson var djupt involverad när ett gäng partimedlemmar med Tor Paulsson i spetsen uteslöts ur partiet och senare bildade det konkurrerande Nationaldemokraterna. Mötet där de uteslöts hölls i Åkessons föräldrahem i Sölvesborg i juni 2001. Det öppnade vägen till partiledarposten som Åkesson tillträdde 2005.
Tillsammans med vapendragarna Mattias Karlsson, Björn Söder och Rickard Jomshof vann han senare striden mot bunkerfalangen kring den tidigare partiledaren Mikael Jansson.
Och partiledningen lyckades tränga ut konkurrenterna i SDU. Under ledning av Kasselstrand bildade de ytterligare ett utbrytarparti, Alternativ för Sverige. Men enligt SCB:s siffror verkar AFS ha blivit ett rejält magplask.
Men splittringarna, de otaliga uteslutningarna och den grova brottsligheten bland ledande partiföreträdare verkar inte ha skadat partiet nämnvärt.
SD-väljarna visar en förbluffande hög tolerans för det mesta. Och vid varje storm har Åkessons ledning tagit tillfället i akt att kasta ut interna konkurrenter och stärkt sin maktställning i partiet, som de styrt i 13 år.
Men partiets framgångar hade varit omöjliga utan draghjälp utifrån.
Den konservativa våg som nu lyfter främlingsfientliga och högerpopulistiska partier i hela västvärlden slår samtidigt undan benen på de gamla partistrukturerna.
Den svenska socialdemokratins död har utropats många gånger men nu är det livsfarligt läge på riktigt. De andra rödgröna partiernas framgångar är en klen tröst när Stefan Löfven är nere och dansar på Juholt-nivåer i opinionsmätningarna.
SCB visar att Socialdemokraternas och Moderaternas riskfyllda inträde på ”motståndarens planhalva” har varit en taktisk och politisk katastrof.
Så hur bromsa Åkessons framgångar?
De partier som går framåt är Centerpartiet och Vänsterpartiet. Två tydligt ideologiska krafter. En kan ju hoppas att SCB:s svarta siffror en gång för alla markerar trianguleringens definitiva död.
Danska socialdemokraterna är det varnande exemplet som nyligen röstade igenom ett burka-förbud. Där har Dansk folkeparti tillåtits sätta dagordningen i över tio år.
Svenska moderaterna har under våren i fråga efter fråga efterapat Sverigedemokraternas ståndpunkter där det senaste utspelet om moralpoliser är ett lågvattenmärke. Löfvens migrationsutspel i början av maj följer samma steg i dödsdansen.
Moderaterna blöder väljare till SD och allt fler desillusionerade Socialdemokrater vet inte längre vilket parti de ska välja. Risken är stor att de stannar på soffan.
Ju längre in på motståndarens planhalva de etablerade partierna tassar desto knivigare blir reträtten. Efter morgonens SCB-siffror vet vi att det varit en taktisk katastrof.
Men nu står Löfven där med ena foten i rävsaxen, kliar sig i huvudet och funderar på nästa drag.
Ett svar som upprepats gång på gång i denna tidning är: genomför partiprogrammet. Corbyn har sina brister och Sanders är väl slängig ibland men deras politiska framgångar markerar en tydlig brytpunkt gentemot den förlamande mittenpolitik som kvävt den breda vänstern sedan 1990-talet.
Men ledarskribenter och spindoktorer går upp i brygga för att hitta ett annat svar på fyrtiotusenmiljarderkronorsfrågan: hur stoppas SD? Frågan är egentligen fel ställd redan från början. De partier som framstår som ryggradslösa är dödsdömda.
Slentrianröstningens tider är förbi. Kanske finns det en del sanning ändå i den affisch av Nils Brädefors som SD olovligen publicerade.
Texten på affischen löd: ”En rak vänster slår ut högern”.
