Därför minskar lönerna på den fria marknaden

Från mitten av 1980-talet har den del av företagens intäkter som går till löner sjunkit.

Framför allt de lägsta lönerna har halkat efter, samtidigt som företagens vinstandel blivit allt större. Utvecklingen är inte unik för Sverige. Tvärtom har löneandelen sjunkit ännu snabbare i de flesta andra industriländer.

Frågan är varför.

Hur kan lönerna minska och vinsterna plötsligt öka på en fri och konkurrensutsatt marknad? Om det finns stora vinster borde rimligtvis flera företagare hoppa ned i samma tunna, konkurrera om samma arbetskraft och därmed höja lönerna och sänka vinstandelen.

Nationalekonomerna har kliat sina huvuden.

Under 1980-talet lyftes de stora tekniska framstegen fram som förklaringsgrund: Ny teknik krävde stora investeringar som i sin tur krävde mer kompetent arbetskraft. I en fungerande marknadsekonomi borde detta gynna lönerna för högutbildade och öka intäkterna för dem som äger teknologin. Teorin kallades ”skill-biased technology change” och blev så självklar att till och med politiker började slänga sig med förkortningen SBTC för att förklara ökade klyftor.

Problemet var att det inte var sant. Senare forskning har visat att lönerna för högutbildade inte alls har stigit särskilt mycket internationellt. Inte heller finns något stöd för att företagen skulle ha ökat sina investeringar i ny teknik de senaste trettio åren. Tvärt om har investeringstakten minskat i västvärlden. Dessutom har produktivitetsutvecklingen sjunkit jämfört med 1950-, 60- och 70-talen.

Företagen betalar alltså inte mer för kompetens, gör inte mer investeringar och blir inte mer effektiva. Ändå ökar deras vinstmarginaler.

Så hur går det ihop?

En avhandling skriven av ekonomen Simcha Barkai vid London Business School ger en ny bild av världen som fått stort genomslag det senaste året. Hans utgångspunkt är att den enda logiska förklaringen till att företag generellt tycks kunna ta ut allt större vinster utan att vare sig investera eller bli effektivare är att konkurrensen minskar.

Det är egentligen en paradox. För trots att världsmarknaderna liberaliserats, avreglerats och globaliserats – allt med marknadsliberalismens ledord om ökad effektivitet, konkurrens och prispress – pekar han på en parallell utveckling som verkar i motsatt riktning: företagsförvärv.

På engelska ”mergers and acquisitions”, alltså att företag köper upp sina konkurrenter för att växa, bli effektivare och mer lönsamma. Det som hänt de senaste decennierna är att storföretagen kunnat fortsätta köpa upp konkurrenter i land efter land tills de blivit så stora att de kontrollerar hela marknaden – och därmed prissättningen.

En färsk rapport från organisationen Global Justice Now visar att 157 av världens 200 största ekonomier idag är företag, vars inkomster ”vida överstiger de flesta staters”.

Historiskt har konkurrenslagstiftningar satt stopp för sådan monopolställning, men i takt med att marknaderna globaliserats har regleringen lösts upp. Nya it-bolag har också tenderat att gå mot naturliga monopol när de sett till att exempelvis en viss textfil bara går att öppna i ett visst ordprogram. När alla ens vänner har Word har man helt enkelt inget val – valfriheten till trots.

Resultatet har blivit att ett fåtal bolag inom varje sektor numera är så dominanta att de börjat kunna sätta sina egna priser och därigenom öka vinstuttaget till ägarna. Enligt Simcha Barkai är detta den stora drivkraften bakom dagens ökade klyftor runtom i världen.

Tecknen på att marknadsliberalismens grundtes om valfrihet och fri konkurrens havererat finns där för var och en som vill se. Exempelvis beräknas en tredjedel av världens totala handel idag ske inom företag. Samsung, världens största it-kommunikationsföretag, har numera 158 dotterbolag utspridda över världen som styr handeln.

Snart etablerar sig Amazon i Sverige. Dumpade priser, uppköp och utslagning är att vänta även här. Bolagets uttalade mål är inte att bli marknadsledande. Målet är att bli marknaden.

I den fria marknadens namn.