Det hela började lite slumpartat. Mani Dadgaranfar bodde i Barcelona och ett par vänner som odlade cannabis hade problem med plantorna. Mani såg att de stod för tätt, lyfte varsamt upp en planta och trasslade ut rötterna för att plantera om. Kompisen blev imponerad och slog fast att han hade ”gröna fingrar”.
– Det var mitt första ”moment” vad gäller odling. Jag kan ha varit 19 år. Jag kände att jag fick en energi från att hantera plantor. Min vän som såg mig bekräftade mig i en roll, att jag hade någon slags skill. Jag kan känna en tacksamhet för hans blick.
Sedan dess har Mani Dadgaranfar odlat. Vissa perioder bara på fönsterbrädan eller balkongen, men periodvis i större skala. Han har restaurerat en koloniträdgårdsförening, utvecklat en inkluderande innergårds-trädgård för ett konditori tillsammans med ensamkommande ungdomar i ett kultur- och odlingsprojekt, en period ingick han i ett försök att starta en ekoby – och i dag jobbar han för ETC Solpark i Katrineholm. Där består uppdraget lika mycket i att skapa en social mötesplats där människor känner sig delaktiga som att bygga ut och utveckla själva odlingarna.
En sak som Mani Dadgaranfar lärt sig genom åren han varit engagerad i olika kultur- och odlingsprojekt är att ideella föreningar är bästa utgångspunkten för det mesta.
– Just nu håller jag på med att plantera fruktträd i den delen av växthuset där vi ännu inte odlat så mycket. Vi bygger en scen och några bardiskar, skapar ett rum som man ska vilja vara i. Jag fermenterar för att göra ny jord, ger näring, binder upp plantor, vattnar och skördar. Men en sådan här plats ska inte skötas av en person. Mycket bättre är om en hel förening är engagerad och gör något större tillsammans. Många fantastiska saker kan hända när det finns ett inflöde av människor, tänker jag.
– Ursäkta, avbryter en besökare. Kan jag fråga dig om biokol?
Mani Dadgaranfar svarar på besökarens frågor och undrar om han även vill titta på den fermentering Mani själv håller på med.
Det vill mannen och Mani förklarar hur han använder grönsaksrester från den närmaste mataffären till växthusets stora bokashi där han tillsätter mikroorganismer och bakterier i sprayform och låter det organiska avfallet jäsa i ett par veckor i en syrefattig miljö på en bädd av biokol.
Dessutom, förklarar han, finns ett särskilt kar på cirka 120 liter för fermentering av spillavfallet från ett bryggeri, med samma metod. Eftersom det mest består av korn behöver det inte grävas ner lika djupt innan det blir till matjord. Efter bara ett par–tre veckor är processen av att bilda svampar och mycel så långt kommen att Mani har vad han kallar för en startkultur som han kan mylla ner i växthusets odlingslådor.
– Det är en riktig surdeg detta, laddad med goda bakterier och microorganismer! Här, jag skickar med dig en påse av startkulturen så kan du prova den i din trädgård, säger han till besökaren.
Nitar är att vara människa
I spillet från bryggeriet finns även ett slam som samlas i botten under transporten. Även det har Mani Dadgaranfar provat att fermentera och odla i, men han konstaterar att det troligtvis är för näringsrikt och behöver blandas ut med mer näringsfattig jord i odlingen för att fungera optimalt. Han visar ett par odlingslådor med broccoli, där han provat det näringsrika fermenterade slammet. Bladen är meterhöga men själva broccolin pytteliten.
– Det är så jag lär mig. Jag provar, utvärderar och provar igen. Jag har ingen trädgårdsmästarutbildning, inga vetenskapliga underlag. Men jag har lärt mig massor av andra odlare och av att prova mig fram – och det finns ju en slags beprövad vetenskaplighet i det, kan jag tycka. Att gå på nitar är att vara människa.
Försök som slår fel gör inte Mani Dadgaranfar nedslagen. Han konstaterar att han får en enorm tillfredsställelse av odlingsprocessen ändå. Och de många, stora broccolibladen tänker han kan komma till användning i en syrad inläggning. Han konstaterar att det är helheten i odlingsprocessen som är den verkliga källan till glädje.
– Du har satt ett frö och du får en frukt, den helheten är väldigt tillfredsställande. Du ger en omsorg, näring, uppmärksamhet och engagemang. Det är vackert, en skapande process. Dessutom är det ju gott att äta söta tomater och bär!
Mer makt åt gräsrötter
I snart två år har Mani Dadgaranfar jobbat med att sköta om och utveckla det jättelika växthuset i solparken. Han visar runt bland olika tomatsorter, där en stor och smakrik Brandywine är favoriten. Men här finns mycket annat, som melongurka, citronverbena, squash, majs, bönor, persikor, basilika, koriander, fikon…
Samtidigt som han utvecklar själva växthuset känner han en pepp att arbeta bredare.
– Jag känner jag att jag bryr mig om hela solparken och alla verksamheter som är knutna till ETC. Jag har en vision av att ge mer makt åt gräsrötterna, då kan det hända saker. Människor kan ta del av platsen, känna att de har en plattform här, och då kommer de att kunna förändra. När man gör anspråk på något så händer något fint, när det går åt det hållet är det som en naturlig stig att gå på för ETC, tänker jag. Organisationen skulle kunna vara responsiv för det människorna vill göra och på så vis visa väg för andra organisationer. Det finns på alla ställen människor som håller tillbaka, även inom ETC. Hur får vi dem att släppa loss sin energi, känna delaktighet? Det funderar jag mycket på och den knuten vill jag att vi löser upp. Det är spännande!
Just nu har Mani kontakter med en förening som heter Samklang, med bas i Gnesta där han själv bor, för att se om de vill vara verksamma även i Katrineholm. Han har tentaklerna ute bland kulturutövare och en rad personer i kommunen. Att hela tiden vara öppen för möten menar han ger resultat.
– Plötsligt ringer kommunens kultursamordnare hit och vill ha ett samarbete. Plötsligt ringer en klimatsamordnare. Det börjar hända saker!
Två konkreta saker som kommer att ske i växthuset den närmaste tiden är att en musiker som cyklar genom landet med sin gitarr ska uppträda på scenen som håller på att byggas. En annan sak är att fem dansare ska framföra ett verk under rubriken ”Tillvaron”, på fem platser i solparken.
Ger kontakt med skapande
För Mani Dadgaranfar är odlingskultur nära kopplat till kulturbegreppet i bred bemärkelse.
– Kultur är inte bara odlandet av plantor. För mig handlar det mer om hur vi skapar vår värld. Det är vad jag är intresserad av. Odling får mig att komma tillbaka till vad kultur är, och varför den är så viktig. Oavsett om du odlar tomater eller skapar ett dansverk så arbetar du i en skapande rörelse, från en punkt till en annan – frö, blad, blomma, frukt. Samma med dansverket, det finns ett idéfrö, det behöver näring, gallras, tills det bär frukt och ska skördas och njutas av. De här processerna är inte separerade från varandra.
Men om konsten, och även världen i stort, skulle må bättre om alla samtidigt odlade tycker inte Mani Dadgaranfar att han självklart kan svara ja på.
– Vi har alla olika behov, konstaterar han.
– Däremot tror jag att det vore bra om väldigt många fler fick mer kontakt med den här typen av processer. När vi blir bortkopplade från jorden som faktiskt föder oss kanske vi inte förstår helheten, och ser när den skadas. Jag tänker på statsepidemiolog Anders Tegnell, som i sitt sommarprat berättade att han ägnar sig åt odling varje dag. Han känner känslan av att ta hand om något och det tar han med sig i sitt arbete. Jag skulle gärna se en statsminister som odlar! För det ger ett annat tänkande, nya perspektiv på verkligheten.
Den som odlar hemma i liten skala, har du några goda råd?
– Täckodling är bra! Gräsklippet kan användas. Det trivs tomaterna med. Annars är bästa tipset att använda sig av mikroorganismer och bokashi. •
