En polishelikopter hovrar över Kungsträdgården. Det är lördagsförmiddag och i parken börjar folk strömma till för att protestera mot nazistiska Svenskarnas parti, som under en vecka valkampanjat runt om i landet. En grupp svartklädda män och några kvinnor, flera av dem med maskerade ansikten gör entré och ropar antifascistiska ramsor i takt. Här finns också pensionärer, barnfamiljer som fått en särskild familjehörna i parken och fiolspelande folkmusiker.

– Det kändes viktigt att komma hit och representera den äldre generationen, säger Kerstin Eriksson som är på plats tillsammans med en väninna.

– Jag vill sätta ner foten, men också visa att vanligt folk går och demonstrerar, inte bara sådana som uppfattas som bråkstakar.

I familjehörnan står Mizgin Gündem med tre vänner.

– Jag tycker inte att man har något val i dag, man blir tvungen att visa att man är mot det här.

Fyra vågor av antirasism

I sin avhandling Antirasismens många ansikten från slutet av 2013 talar statsvetaren Jan Jämte vid Umeå universitet om fyra vågor av antirasism i Sveriges moderna historia: Motståndet mot nazismen före, under och efter andra världskriget, apartheidmotståndet från 1960-talet och framåt, 1980-talets folkfester mot högerextremism, och 1990-talets mer brokiga kamp mot både vit-makt rörelsen, högerpopulism och statlig och strukturell rasism.

Kanske är vi inne i en femte våg just nu. Parallellt med Svenskarnas partis framfart – den största nazistiska mobiliseringen sedan andra världskriget – har under det senaste året en ny, bred och folklig rörelse mot rasism växt fram. 16 000 protesterade i Kärrtorp i december, yrkesgrupper som brandmän, förskollärare och vårdarbetare säger ifrån mot Sverigedemokraterna och kyrkan tar ställning genom att låta klockorna ringa under Svenskarnas partis möten.

– Det vi sett det senaste året är några av de största mobiliseringarna i den antirasistiska rörelsens historia, säger Jan Jämte.

– Det är tydligt att rörelsen fått nytt liv efter ett 2000-tal där man ofta gått på sparlåga. Något som är slående idag är intensiteten och bredden. Det är allt från ”palt mot rasism” i Vilhelmina, förortsmobiliseringar, arbetsplatskamper och skolblockader till antirasistiska partier och massdemonstrationer.

Bredare diskussion

Jämfört med tidigare finns det i dagens rörelser en mer strukturell förståelse av rasismen, menar Jan Jämte.

– Det finns en bredare diskussion om rasism och mer utvecklade analyser av rasismens komplexitet, utbredning och många olika uttryck. Även om de flesta stora demonstrationerna fortfarande riktar sig mot högerextrema grupper sker också konkreta mobiliseringar mot andra dimensioner av rasism. Det handlar till exempel om protesterna mot polisernas Reva-insatser eller den lokala organiseringen som sker i många förorter.

I Kungsträdgården tar Ola, som inte vill säga sitt efternamn, på sig en neongrön väst. Han är en av värdarna för demonstrationen, som sker under parollen Kämpa Stockholm. Ola är engagerad i Linje 17, som mobiliserar antirasistiskt i söderförorten Kärrtorp, och var på plats när deras demonstration attackerades av nazisterna i Svenska motståndsrörelsen i december.

– Jag var nära att få en flaska i huvudet. Det som hände var en påminnelse om hur viktigt det är att ta tag i frågan om rasism på riktigt, och inte vara en passiv deltagare, säger han.

– Större delen av 00-talet ignorerades nazisterna. Nu har vi Svenskarnas parti som är bättre organiserade och bättre retoriker. Det finns ingen möjlighet att tiga ihjäl dem. En sådan här demonstration har en jätteviktig mobiliserande effekt, att få ut folk på gatan, säger Ola.

”Skyddar morgondagens Hitler”

I Kungsträdgården finns olika uppfattningar om hur det ska ske. Några av de svartklädda kastar knallskott mot polisen och skakar kravallstängslet som skiljer demonstranterna från Svenskarnas partis marsch som pågår några hundra meter bort. När Svenskarnas parti demonstrerade i Jönköping tidigare i år var det möjligt för motdemonstranterna att blockera deras väg, men idag har polisen effektivt spärrat av. Några av demonstranterna skäller på de svartklädda. ”Sluta provocera för fan”, skriker en kvinna. Efter att polisen gått in och gripit en av demonstranterna utbryter tumult i Kungsträdgården. Demonstranter kastar gatstenar mot polisen, som sätter in hästpatruller och minibussar för att rensa torget. ”Dagens polis skyddar morgondagens Hitler”, ropar några av demonstranterna.

– Det kändes som att polisen gick in för att slå till hårt mot demonstranterna. De stressade upp situationen, säger Sanchez, en av demonstranterna.

– Det hade varit lättare att inte låta nazisterna demonstrera. Det var tråkigt att inte manifestationen lyckades stoppa dem, säger Maria, som står bredvid Sanchez.

En återkommande konflikt som löper genom de antirasistiska vågor som beskrivs i Jan Jämtes avhandling är just den om hur rasismen ska bekämpas – med konfrontation på gatan eller olika former av fredliga protester, och huruvida det svenska samhället är genomsyrat av rasism eller om rasismen är ett undantag i vårt demokratiska land.

– I samband med den här typen av demonstrationer är det lätt att se antirasism som ett enda stort samförstånd. Det är demokrati och humanism mot ”avarten” rasism, men antirasism är ofta betydligt mer komplext, säger Jan Jämte.

– När den stora grupp människor som ser sig som antirasister försöker att organisera sig gemensamt uppstår ofta konflikter. De handlar till exempel om vad rasism egentligen är, vad som orsakar rasism, vilka strategier som ska användas för att lösa problemen, vilka som bör hållas ansvariga och vilka alternativa visioner som ska realiseras.

Vad tror du krävs för att den rörelse som vi ser idag ska kunna leva vidare?

– En av de stora historiska utmaningarna har varit att gå från att vara en reaktiv motrörelse som reagerar med brandkårsutryckningar mot högerextrema aktiviteter till att driva en egen självständig antirasistisk agenda. Stora, enskilda massmobiliseringar är inte nödvändigtvis detsamma som en livskraftig rörelse. Det pågår många försök att bygga antirasistiska strukturer nu, så det blir spännande att se hur de kommer att falla ut de kommande åren, säger Jan Jämte.