En kultur av maktlöshet

När jag fick min första heltidsanställning trädde jag in i en ny kultur. Mina nya kollegor pratade om vad de hade upprörts av i den senaste kvällstidningen, om vad som låg i matlådan, och om hur korkad chefen var. Vad vi inte pratade om: något på riktigt personligt, något på riktigt politiskt, hur vi kunde använda vår makt som arbetare till att förändra arbetsplatsen – på riktigt. Så har det fortsatt på nästan alla de många jobb jag haft. 

En dag fick jag ett vikariat i ett kooperativ med ett uttalat syfte att göra världen bättre. Men det var samma sak. De anställda, som också var delägare och hade lika mycket formell makt som chefen, demonstrerade sin egen påhittade maktlöshet genom att klaga och gnälla – trots att det bara var att rösta bort chefen från sin position.

Att lära sig att ta makten, till att börja med den man faktiskt har, är uppenbarligen svårt. Kanske för att det kommer med ansvar. Så länge jag inte försöker göra något åt saken vet jag i alla fall vad jag har, lönen trillar in den 25:e, snart är det helg, hur många veckor är det kvar till semestern?

Men det finns en liten motkultur. Det finns några arbetskooperativ i Sverige som de facto är medlemsstyrda, där människor inte gnäller på chefen, för det finns ingen, inte ens informellt. Det betyder inte att det är lätt, eller alltid roligt, berättar Linus Nilsson, som jobbar på Malmökooperativet Find Your Crew. Men det betyder att han tar makt över sitt liv, även på jobbet. Han och de andra medarbetarna tränar varje dag på att praktisera direktdemokrati. Har vi något att lära av dem? Och är ekonomisk demokrati något vi bör diskutera i valrörelsen? Det är frågor vi berör i veckans reportage, och i vår intervju med arbetsmarknadsminister Eva Nordmark.