Det är sunt och naturligt att bli arg över att vårdbolagen plockat ur stora vinster ur sin verksamhet. Men det hela är inte så konstigt. Företag ska ju vara vinstdrivande. Det finns inte ett företag i hela världen som kan fungera annars. Det som är märkligt är varför vården ska fungera som en profitmaximerande apparat.
Privatiseringsvågen svepte över Sverige ungefär samtidigt som en högervåg. En ekonomi i kris och en hög arbetslöshet skulle inte lösas med statliga investeringar utan genom att svångremmen skulle dras åt. Konflikten kring vinster i välfärden handlar om vilket företräde marknadslösningar har fått och vilket spelrum den fria marknaden har. Det handlar om en allt mer nyliberal välfärdspolitik.
Den där vinsten som genereras från att sjuka människor betalar glider ner i privata fickor. Inte ett problem, säger Företrädaren för den fria marknaden. Det är bra att vårdkapitalisterna belönas för sitt strävsamma arbete. Problemet är bara, som alltid, att den fria marknaden ingalunda är fri. Det är skattepengar och statliga subventioner som möjliggör dessa vinster.
En liberal marknadsuppfattning utgår från att marknaden kan tillfredsställa alla behov. Men det som är marknadsstyrt kommer alltid sträva efter att generera så mycket vinst som möjligt. Enligt privatiseringsivrarna står detta inte i motsättning till att ge en god vård. Då vården är föremål för vinstdrivande verksamhet blir människors hälsa en marknadsvara. Ju större behov, desto dyrare blir det. Ett vinstmaximerande företag behöver inte ta ansvar för sina patienter utan för de som äger andelar i företaget. Inte ett problem, säger Företrädaren för den fria marknaden. Ty marknaden är så fiffigt beskaffad att konkurrensen mellan olika företag gör att den som tillhandahåller det bästa är den som får flest kunder.
I liberal ekonomisk teori fungerar människor precis som små företag. Eftersom alla är ute efter att maximera sin egen vinst gör de vad som är bäst för dem. Men det finns en nöt att knäcka här, som till och med den mest hårdnackade marknadsälskare erkänner. Det kallas för asymmetrisk information, nämligen att säljaren och köparen inte har samma information om varan som säljs. När det gäller relationen mellan patient och vårdgivare är detta uppenbart. En patient ska inte behöva fråga sig om den får bästa möjliga vård eller ett lågbudgetalternativ. Patienten måste kunna lita på den som ger (förlåt, säljer) vård.
Det är svårt att veta om den vård man fick, varan man köpte, var undermålig innan det är försent. En sjuk person orkar troligen inte sitta och bedöma olika vårdval, väga för- och nackdelar för att göra ett perfekt informerat val. Det här är inte ovidkommande detaljer. Vinster i välfärden handlar inte bara om en konflikt mellan offentlig och privat sektor. Det handlar även om en konflikt mellan marknadens logik och mänskliga behov.