Han skulle ha kommit till ETC:s monter under bokmässan i Göteborg. Men han orkade inte. Någonstans hoppades jag att det var ett tillfälligt bakslag, att han skulle orka ännu en gång, att fortsätta skriva – ja, leva – trots sjukdomen. Men jag visste samtidigt att det var illa.
Vi hade inte ett traditionellt avtal om hans artiklar i Dagens ETC, sådana uppgörelser vore omöjliga. Henning Mankell skrev när han mäktade med. Och när han inte gjorde det kom inga kolumner. Istället perioder av tystnad. Därefter ett koncist mejl: ”Jag klarade mig.” Han berättade i somras om hur allvarligt läget varit, men att han åter stod på vacklande ben: ”Jag ska snart vara igång igen.”
Fortsätta planera för projekt, fortsätta se världen som en förbätterlig plats. Hur tvinga undan mörkret? Han? Så länge. Så intensivt. ”Har man inget förhållande till döden har man nog inte heller förmåga att ta livet på allvar”, skrev han i en av sina kolumner för Dagens ETC.
Henning Mankell var min kollega. Han hade som författare – och debattör – möjlighet att publicera sig i de allra största och mest prestigeladdade tidningarna. Men när han fick frågan om han ville börja skriva för nystartade Dagens ETC tackade han genast ja utan några som helst reservationer. Jag tror att aktivisten Henning Mankell inte kunde låta bli. En socialistisk dagstidning. Självklart skulle han medverka. Och han skulle göra det gratis; sina arvoden valde han att donera till det här medieprojektet, för att ge journalistiken resurser, för att hjälpa till att bygga Dagens ETC starkare. Jag har enorm respekt för att han dels tog sig tid att skriva, dels markerade sin solidaritet.
Många vittnar nu om hur Henning Mankell gjorde skillnad med stöd till författare, med bokutgivning, med sitt projekt i Moçambique, med engagemanget för Palestina, med mera. Vissa kallar det mecenat, att han gav av sina intäkter som internationell storsäljare. ”Jag gör det lilla jag kan”, som Henning Mankell formulerade det, en våldsam underdrift. Men jag kallar det hellre att han levde som han lärde. Han trodde på något. Han agerade utifrån den övertygelsen. Han levde den.
Dagens ETC-läsare kommer att sakna Henning Mankell. Jag själv inkluderad. Hans kolumner var aldrig distanserade betraktelser. De var alltid aktuella, utforskande. Han skrev om socialdemokratins ängslighet och om mediers förlorade anständighet (nödvändiga egenskaper: ”oräddhet, mod, bredd och grävande”). Han skrev om en bortglömd landsbygd och om riktningslös kulturpolitik. Skärpan fanns där från första till sista kolumn.
Det blir inga fler.
Döden kommer alltid och stör, sa Henning Mankell när vi på Dagens ETC intervjuade honom förra året: ”Det ligger i dess natur.” Den kan inte annorlunda. Hur mycket vi än vill fortsätta leva.
