– Den bästa bönen är ordlös. När man inte tänker utan bara känner, säger Benjamin Gerber om ljudet som uppstår när han demonstrerar det snirkliga hornet.
KOM TILL BOKMASSAN !
ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan
Blåser i shofar gör man en sista gång när jom kippur, årets största judiska högtid, är över.
– Hur har jag varit som människa det gångna året? Vad kan jag göra bättre? Det är det man ska fundera på under jom kippur, säger Benjamin Gerber, religiös tjänsteman i Judiska församlingen i Göteborg.
De flesta judiska högtider är knutna till -historiska händelser men detta är helgen då man knyter ihop den större säcken. För att sedan öppna den och börja om på nytt.
Benjamin Gerber beskriver jom kippur som ett utrymme för reflektion. Att bända loss tiden ur vardagen behövs för att få perspektiv på livet, menar han.
Från fest till fasta
Enligt judisk tideräkning är det nu år 5778 i -månaden Tishri. I år inföll rosh hashana mellan den 20 och 22 september. Det nya året firas med fest och god mat, granatäpplen, challebröd och honung. Under de tio dagarna mellan rosh hashana och jom kippur bedömer Gud hur varje människa lever sitt liv.
– Man brukar säga att räkenskaperna i livets bok öppnas på rosh hashana och sluts på jom kippur. Själv brukar jag skämta och säga att Gud räknar in sina fårskallar, säger Benjamin Gerber.
Efter måltiden vid solnedgången börjar fastan. Man går till synagogan och läser bönen Kol nidre. Blicken vänds inåt.
Att tillbringa hela dagen tillsammans i -synagogan skapar samhörighet.
Man önskar varandra en god fasta. Man delar känslan av hunger och svaghet framåt eftermiddagen. Någon kroknar och smiter ut för en kopp kaffe. När barnen får äpplen och honung skämtar de vuxna sinsemellan: ”inga föräldrar får ta nu”.
– Musiken, scenen och ljuset – allt är skapat för att förstärka känslan. Som på en teater där även publikens inlevelse bidrar. Det gör också något med sinnet att inte äta eller dricka under ett dygn, säger han.
Framåt kvällen återkommer krafterna. En sista utdragen ton hörs från Shofar. Årets räkenskaper är förseglade.
På jom kippur är alla – även ”tredagarsjudarna”, som aldrig annars går i synagogan – där.
Men även till vardags ser Benjamin Gerber fler nya ansikten i synagogan.
– När det blåser kallt i samhället håller folk om sig mera. Då söker sig kanske fler till institutioner som känns mer familjära, funderar han.
Tar fram barndomsminnen
Mitt under vår intervju dyker kantorn från -Holland upp. Repertoaren inför jom kippur ska gås igenom. Benjamin Gerber erbjuder henne att vänta i synagogan, hastar tillbaka och ber om ursäkt för att det kört ihop sig.
– Ibland längtar jag efter att bara få vara som alla andra. Fixa i ordning mat hemma, gå till jom kippur och sedan gå hem, säger han och försöker att inte verka stressad.
Fast han vet inte om han hade klarat att bara vara åskådare. Han har växt upp bakom kulisserna, pappan var kantor i Judiska församlingen i Stockholm.
Han minns barndomens firande. Mamman som vallade syskonen, duschade och finklädda, till en fullsatt synagoga. Lättnaden när han som 13-åring skyndade hem för att bryta sin första fasta.
– Det var verkligen stort. Man hängde där hela dagen och på kvällen kom höjdpunkten, slutbönen.
Benjamin Gerber läser högt: ”... Gud är herren över allt. Hör Israel, shema Yisrael ... den eviga, han är Gud ...”.
– Det var också en lättnad när helgen var över. Då började man om med ett rent blad framför sig, säger han.
Inte en presenternas högtid
Jom kippur handlar om att avstå. Därför har den, till skillnad från julafton och ljushögtiden chanukka, aldrig kidnappats av marknadskrafter och blivit presenternas högtid.
– Av det man avhåller sig från får man uppskattning. Varje gång under veckan efteråt när jag ska äta brukar jag komma på mig själv med att tänka ”vilken tur att jag har mat”, säger Benjamin Gerber.
Han säger att idealet är att komma upp till en nivå där man är så fokuserad på vad jom kippur ytterst handlar om, att man inte tänker på att man är hungrig.
– Ibland finns det saker som är större och viktigare att tänka på än att stoppa mat i munnen och känna sig mätt, säger han.
