Vi skulle träffas på Nyfiket men i sista stund har det framkommit att kafét är uthyrt till Science Park just i kväll. Det näringslivsvänliga tränger undan det ideella – ja, för den som vill kan man läsa in möjlig symbolik i det. För mig som fotande reporter blir det mest en större utmaning att ta bra reportagebilder. Sammanträdesrummet, som mötet nu i stället äger rum i, är lika intressant som det låter. Jag tackar gudarna för kort skärpedjup; knepet som får nästan alla bilder att fungera.
Delar ut ansvarsområden
Det är inte alla som kommer i tid men efter en stund drar mötet igång. Det är sex personer i rummet men det är totalt ungefär 15 stycken som kan räknas som årets kärngäng. Man förväntas dock inte dyka upp på alla möten. Man väljer hur mycket man kan eller vill engagera sig. Gruppen kommunicerar till stor del via en Facebookgrupp.
Mötet har ingen bestämd dagordning, i stället blir det hela mer improviserat. Vad har gjorts? Vad återstår? Några börjar skriva upp sig på arbetsschemat som fortfarande har en del vita luckor. För de flesta i rummet är det första gången de är med och arrangerar ”Gemenskap i jul”.
— Vad menas med ”golvet” och ”köket”, frågar Elma.
— Är man på golvet är man ute bland folk i fiket o ”köket” är att laga mat i köket, svarar Kalle som är den ende i rummet som varit med tidigare.
— Vi började planera detta för några månader sen. Vi har haft öppna möten och det ingen enskild person är ansvarig för helheten, berättar Kalle.
— Men vi delar ut ansvarsområden. Några har ansvaret att ringa runt till företag för donationer, några andra har hand om att pynta och så vidare, säger Jakob.
Nystruken skjorta och välputsade skor
”Gemenskap i jul” har en lång historia i Jönköping. Det hela började på slutet av 1960-talet. Ingen av de aktiva i dag vet med säkerhet om det arrangerades för första gången 1967 eller 1968 – det är alltså möjligt att det är 50-årsjubileum just i år. Under 1980-talet var författaren Mian Lodalen engagerad under sex år. Efter att vi har ringt om varandra ett par gånger så får vi till slut kontakt när jag sitter och skriver på den här texten. Hon är noggrann med att texten inte får handla om henne – det är de aktiva i dag och evenemanget som sådant som ska stå i fokus. Men hon berättar ändå om hur det var på den tiden.
— För oss som engagerade oss på 80-talet var det ju ett svar på hela den kommersialiserade julen. Ett svar på den ensamhet som julen för med sig för många människor, berättar Mian Lodalen.
Ett av de minnen som berört henne mest är det om den gamle mannen som alltid var först varje morgon. Han hade åkt ända från Vaggeryd och hade en nystruken skjorta och putsade skor. I samma stund som hon mötte mannens blick insåg hon att allt slit varit värt det de åstadkommit. En människa som annars skulle varit helt ensam fick nu gemenskap under några dagar.
— Den julen lyckades vi bjuda 1500 människor på mat och gemenskap under tre dagar. De sex jularna jag var med och arrangerade Gemenskap i jul var de bästa jularna jag har upplevt, säger Mian.
Hon berättar om en jul när en polis som annars jagade ”buset” nu satt och sjöng för missbrukarna och de andra som var där.
— Sedan tog jag projektet till Stockholm och drog igång det här. Men här är det i mindre skala och lite mer hemligt då vi vänder oss till människor som är jagade. Exempelvis kvinnor som är förföljda och papperslösa.
Hon berättar också om hur ett företag på 80-talet som skulle donera papperstallrikar och muggar överträffade alla deras förväntningar.
— Vi trodde vi skulle få någon påse eller två. Men det kom en hel jäkla pall. Jag tror att det fortfarande finns papperstallrikar kvar på någon i vind i Jönköping från den donationen, säger Mian Lodalen med ett skratt.
Lokala företag donerar
Och även i årets upplaga verkar donationerna ha gått bra. Genom åren har det nästan blivit en följetång att ”Gemenskap i jul” i början på december går ut i lokalmedia och efterlyser fler donationer. Men just i år har allting fungerat.
Vi förflyttar oss tillbaka till mötet på Kulturhuset. Sebastian har hämtat en stor kaffetermos och några ur sällskapet tar för sig. Han berättar att donationerna av mat kommer från lokala företag. Det är allt från större grossister till mindre restauranger och bagerier som donerar. Ofta vill de mindre företagen att man återkommer närmare jul för att se hur mycket de kan skänka medan de större ofta kan ge besked tidigare. En del företag och organisationer skänker även pengar.
— Vi har minst fem företag som behöver ringas i morgon för att kolla hur mycket de kan ge och boka hämtning, summerar Kalle efter att ha gått igenom några mejl.
— Men vem skall ringa? frågar Jakob. Är det Albin?
— Jag kan ringa, säger Elma, men jag kan inte hämta.
— Vi löser hämtningen om du bokar in det, säger Kalle.
Allt arbete sköts ideellt. Stundtals är det svårt att organisera det så att alla bitar hamnar på rätt plats. Och nu är det bara en vecka kvar till den stora dagen.
— Det har varit stressigt och i vis mån oorganiserat. Man har inte alltid haft koll på vad som gjorts och vad som skall göras. Men nu vet vi att vi kommer få in tillräckligt med mat. Och skulle det saknas något så har vi pengar över från förra året och kan köpa in något om det behövs. Folk som kommer till oss kommer bli mätta, säger Jakob.
Alla är välkomna
Förutom maten och gemenskapen så är planen att det kommer finnas en öppen scen för den som vill stå för lite underhållning eller tänkvärda ord. Jakob berättar att Bokcafét tänker ha en filmvisning av Karl-Bertil Jonssons julafton. Någon föreslår att man borde skapa ett Facebook-event så att folk lättare kan hitta dit. De må vara lite oorganiserat men nu börjar bitarna falla på plats. De som valt att engagera sig kommer troligen inte ångra sig.
Alla är välkomna på ”Gemenskap i jul”. Men en viktig del av besökarna är ofta utsatta människor, bostadslösa, barnfamiljer med små medel och ensamma människor. Människor som får ta del av en mat och gemenskap som de annars kanske inte hade haft råd med.
— Jag firar normalt sett inte jul då jag har muslimsk familj, men jag vet att många har det jobbigt under jul. Jag vill gärna vara med och bidra till gemenskapen, berättar Elma.
Jag lämnar mötet och passerar Nyfiket. De som tidigare hyrt lokalen är borta. Nyfiket står tomt och det har slutat snöa. Om några dagar kommer här däremot krylla med människor – precis som alltid under julhelgen.
