Larsson Oparusic-Moravcevic. Tre efternamn trängs på brevlådan utanför det gråa huset i byn Kinnarumma. Larsson, det är Annas och Magnus efternamn. Och döttrarna Julis och Andréas. Oparusic-Moravcevic, så heter Marina och Linus samt Luka och Lea. Men trots de olika efternamnen är de numera en enda familj. En familj med tre föräldrar och fem barn.
– Det är jättebra, jag har alltid velat ha många syskon, säger 13-åriga Andréa Larsson när hela familjen satt sig ned vid det stora matbordet för att äta kvällsmat.
Det är tack vare att hennes föräldrar träffade Marina Oparusic-Moravcevic för två år sedan som Andréa har fått tre extrasyskon. Fast då visste de inte att det var så det skulle bli. Att de nu skulle vara en enda storfamilj. Med tre vuxna som alla älskar varandra.
– Jag hade aldrig tänkt tanken att jag skulle leva så här. Att jag var bisexuell visste jag, men mer än så hade jag inte tänkt. Vad poly var hade jag ingen aning om, säger Marina.
Inte heller var polyfamiljen något som Magnus och Anna hade planerat. De har varit tillsammans i 18 år och gifta i åtta. Att de träffade Marina var kanske ingen slump, men de hade inte räknat med att det skulle leda hit – till en ny partner, tre nya barn och en villa som håller på att byggas om för att alla ska få plats.
– Vi har aldrig varit i en sådan här relation innan. Men så pratade vi lite om hur det skulle vara att träffa en tredje person, och så började vi prata med Marina på nätet. Efter några veckor fikade vi och det bara klickade direkt, säger Anna.
”Känslorna fördubblas”
När Marina förstod att det faktiskt var två personer hon skulle träffa tänkte hon att varför inte. Efter första träffen tog det inte lång tid innan Marina blev en del av Magnus och Annas liv. Och de en del av hennes.
– Det var häftigt att känna att det går att vara förälskad i två, det blir som att känslorna fördubblas eller lite mer till och med, säger Marina.
De två andra håller med.
– Att vara tre och få älska fler, det är fantastiskt, säger Magnus.
Sedan juli bor de tillsammans allihop. Marina lämnade lägenheten i Biskopsgården i Göteborg för att flytta till villan i den lilla byn en dryg mil utanför Borås. Istället för höghus och mängder av grannar bor hon nu vid en glest trafikerad väg mittemot en åker. Omsluten av byns lugn, fast i ett hus där fem barn, tre katter, en hund och tre vuxna gör att det ändå aldrig är tyst.
– Det är annorlunda, men känns ändå väldigt rätt. Vi var här så mycket ändå och när också barnen sa att vi lika gärna kunde flytta in så fanns det inget som hindrade längre, säger Marina.
Men att vara tre vuxna i en kärleksrelation, i en liten by som Kinnarumma, var ni inte oroliga över vad folk skulle tycka?
– Nej, egentligen inte. Vi har varit väldigt öppna hela tiden, och det hjälper nog. Visar vi att vi själva inte tycker att det här är konstigt så smittar det kanske av sig, säger Magnus.
Samtidigt vet de att människor pratar och undrar. Att de tre bor tillsammans har knappast undgått någon i byn. Men känslan är att människor snarare är nyfikna än fördömande.
– De flesta lever ju inte som vi, så det är kanske inte så konstigt att människor undrar. Men det har faktiskt aldrig hänt att vi verkligen blivit ifrågasatta, att någon har sagt att de tycker att det här är fel, säger Anna.
Läs också: Äldre ligger mer och bättre
Barnen accepterade genast
Att få barnen att acceptera har inte heller varit några problem. Det gick lättare än någon av de vuxna hade vågat hoppas på.
– När jag skulle berätta för barnen minns jag att jag började prata om att det ju finns olika sätt att älska på, att man kan vara homosexuell eller bi eller poly, och är man poly så älskar man flera. Då sa Lea bara att, ja, det klart, du älskar ju alla oss barn, säger Marina.
– Polyamorös heter det ju, inflikar 11-årige Luka.
Att barnen har förstått vad det handlar om är uppenbart. Precis som att det är uppenbart att de varken skäms eller tycker att de vuxnas relation är konstig.
– Jag har berättat för alla mina vänner, och först förstår de ofta inte riktigt utan tror att pappa är otrogen typ, men då får jag förklara att nej, så är det inte. Alla accepterar och tycker bara att det är coolt, säger Andrea.
En vanlig fördom som familjen möter är just att det är Magnus som drar fördel av relationen. Att det är han som har fått en extra tjej. Som i en amerikansk mormonsekt där männen har flera fruar. Så är det inte.
– En del tror ju det, att Magnus liksom är herren på täppan, det är ofta första reaktionen, ”vad bra han har det som får leva med två kvinnor”. Men egentligen är det ju jag och Marina som har det bra. Vi är ju bi och får både en kvinna och en man, säger Anna.
”På väg åt rätt håll”
Fördelarna är inte bara att de har fått fler att älska, utan också att de är fler som delar på ansvaret för hem och barn. Fler som kan hjälpa till med läxor, fler som kan laga mat, fler som kan finnas till hands. Men att vara tre innebär också fler viljor.
– Kommunikationen kan ju vara svår även om man bara är två, nu är vi tre och det är en utmaning ibland. Och vi är tre som ska ta alla beslut gemensamt, det är inte heller alltid lätt, säger Magnus.
Att livet har blivit bättre sedan de bildade sin polyfamilj är alla ändå överens om. Så här vill de leva. Hade samhället haft en annan syn på vad en familj egentligen är tror de att fler hade insett att polyfamilj faktiskt är ett alternativ. Framförallt tror de att det vore bra om fler alternativ var möjliga.
– Att vara en mamma och pappa är kanske inte alltid den bästa lösningen. Men jag tror att vi är på väg åt rätt håll. Numera accepterar de flesta gaypar, så småningom kanske alla former av familjebildningar blir okej, säger Anna.
Yngsta barnet Juli börjar tröttna på att sitta stilla vid matbordet. Hon försvinner iväg för att snart komma tillbaka och krypa upp i Marinas famn. Marina, som inte är hennes biologiska mamma. Men för den som inte vet hade det varit omöjligt att avgöra vilka som från början hör ihop. Polyfamiljen med de många efternamnen är som vilken sammansvetsad familj som helst. Bara lite fler.
