"En del ger upp och går tillbaka till männen"

– Du kan inte jämföra kvinnornas boendesituation med andras. De är på flykt och måste gömma sig. Ofta är de skuldsatta för att mannen utnyttjat dem ekonomiskt eller inte tillåtit dem att jobba, säger Elin, verksamhetschef på kvinnojouren.

Här tar hon och två kollegor emot kvinnor och barn som söker akut skydd. Det skyddade boendet består av två lägenheter med plats för tre kvinnor och deras barn.

– Vi bedömer om det är säkert för dem att vara här eller om de måste placeras i en annan kommun. Vi ger stödsamtal, hjälper dem att söka bostad och ta kontakt med rättsväsendet, berättar Elin.

Kvinnorna hänvisas hit av socialtjänsten, som betalar cirka tusen kronor per natt för en plats. I snitt bor kvinnorna här i tre månader. Efter tre månader höjs priset–ett sätt att sätta press på kommunen att hitta en permanent bostad.

– Tidigare kändes det som att de ”dumpade” kvinnorna här, säger Elin.

Elin ägnar mycket tid åt kvinnornas bostadssökande. Hon letar rum och andrahandsboenden på Blocket, efterlyser lägenheter via Facebook och i egna nätverk. I vissa kommuner, som i Stockholms stad, kan man ansöka om förtur i bostadskön.

– Det finns få lägenheter och om du inte är skriven i Stockholms stad måste de ha ett skäl till varför du inte kan bo någon annanstans i hela landet än där, du måste vara skuldfri och om du trots allt godkänns är det en viss väntetid.

Bott kvar i ett år

Flera kvinnor har, i brist på en annan bostad, bott här i ett år. Ett problem när det är barn med i bilden.

– Vi har sett till att de får förskole- och skolplats här i Sollentuna även om de bott i en annan kommun, men de kan aldrig ta hem kompisar, säger Siv Gustavsson, kvinnojourens ordförande.

En del tappar till slut hoppet om en egen trygg bostad och går tillbaka till männen. De kommunala bostadsbolagen borde avsätta särskilda lägenheter för våldsutsatta kvinnor, som de gör för personer med missbruk eller psykisk problematik, tycker hon. De måste också samverka.

– Av säkerhetsskäl måste kvinnorna flytta till en ny kommun, då funkar det inte att tänka i kommungränser, säger hon.

Kvinnofridsarbetet varierar mycket mellan kommunerna, men det rör sig sakta framåt, tycker Siv Gustavsson.

– Nu finns det riktlinjer från Socialstyrelsen. Men kvinnofridsarbetet i kommunerna måste samordnas högt upp i hierarkin, man måste både ha makt och kunskap. Och det måste bli en egen budgetpost.