En sökning i rättsdatabasen Acta Publica visar att det inte är unikt att en sexbrottsdömd begår nya övergrepp direkt efter frigivning. I oktober i år dömdes en 25-årig man i Småland för att ha begått grova sexuella övergrepp på flera barn. Utredningen visar att han började begå brotten dagen efter att han släppts från fängelse för ett annat sexbrott. Han var då villkorligt frigiven och ingick i ett behandlingsprogram.

Männen är två av de omkring 700 sexualbrottsdömda som Kriminalvården varje år tar emot. Målet är att så många som möjligt, och särskilt de med hög återfallsrisk, ska genomgå ett behandlingsprogram för att minska risken. 2023 fullföljde omkring var tionde sexbrottsdömd en sådan behandling. 

En färsk pilotstudie visar också att programmet Seif, som används vid hög återfallsrisk, ser ut att ha en positiv inverkan. 

– Man såg en minskning av vissa problem efter behandlingen. Exempelvis hypersexualitet, eller sexmissbruk som man kallar det, hade minskat. Det pekar på att behandlingen kan vara ett bra sätt att jobba med gruppen, säger Stina Lindegren, doktor i socialt arbete vid Stockholms universitet som genomfört studien.

Måste vara motiverad

Men systemet bygger på att den dömde själv är motiverad att delta i behandlingen. I samband med att Nytorgsmannen släpptes kunde Sydsvenskan berätta att han misskött sig i fängelset och att han inte fullföljt sitt behandlingsprogram. 

Johanna Lätth är Kriminalvårdens expert på sexualbrott och har lett utvecklingen av de två program som i dag används för att behandla dömda sexualbrottslingar inom Kriminalvården i Sverige. Hon säger att myndigheten de senaste åren har fått starkare verktyg för att få klienter att gå behandlingsprogram. Numera kan en villkorlig frigivning senareläggas om en klient inte deltar.

– Det är klart att om en klient helt vägrar och inte vill, då är det ju så. Men det är tydligare kopplat till konsekvenser för en själv nu än för några år sedan, säger hon. 

Hon tillägger att det i så fall handlar om veckor eller månaders förlängning.

– Det handlar aldrig om att man sitter kvar hela strafftiden, säger hon.

Men Nytorgsmannen fick inte sin frigivning senarelagd trots att verktyget nu finns tillgängligt. I hans fall anser Kriminalvården att det var rätt beslut att frige honom villkorligt i våras. 

– Jag känner mig trygg med vår hantering, sade Lisa Gezelius, enhetschef på myndigheten till TT efter gripandet tidigare i november.

Jobbar med riskfaktorer 

Johanna Lätth säger att den behandlingsmetod för sexualbrottsdömda som ser mest lovande ut är att jobba konkret och strukturerat med beteendeförändringar. Insatserna riktas specifikt mot det som man vet är riskfaktorer, och de kan se olika ut hos olika personer.

De påverkbara faktorerna delas in i fyra kategorier. Det handlar om de dömdas attityder, självregleringsproblem, relationer och sexualitet. När det gäller sexualiteten kan det för vissa handla om att sådana tankar nästan helt tar över.

– Man kanske har jättemycket sexuella tankar och tittar mycket på pornografi. Vi jobbar också med riktningen, alltså vad man är intresserad av och där kan exempelvis pedofili eller ett sexualsadistiskt intresse vara väldigt riskdrivande, säger hon.

Under behandlingen kartläggs varje persons individuella riskfaktorer. I nästa steg jobbar man med tankar, känslor, relationer och sexualitet. 

– Det kan vara allt ifrån att man lär sig om känslor. Hur det känns i kroppen när jag har den här känslan och hur jag kan verbalisera den till någon annan, säger Johanna Lätth.

Vet inte om det funkar

I behandlingen ingår också rollspel för att ge tillgång till alternativa beteenden i en situation som skulle kunna gå fel. 

– De har inte hög risk att begå brott i alla situationer. Men vissa situationer ska man vara uppmärksam på. För någon kan det vara att man mår dåligt psykiskt, har mycket sexuella tankar och är ensam hemma. Man har tillgång till dator och ingen kommer och stör när man har tillgång till övergreppsmaterial. För någon annan kanske det är att man är barnvakt och ensam med barn. Man måste identifiera sina risksituationer, sedan försöker vi förebygga dem, säger hon.

Vad gör ni med de som inte är intresserade av att gå ett behandlingsprogram?

– Motivationsarbete. All kriminalvårdspersonal jobbar med att försöka hitta vägar in, och är det så att man inte har gått ett program under tiden på anstalt kan man få med klienten i ett program under övervakning.

Hade du önskat att man kunde tvinga något?

– Det är jätteviktigt att vi får den här gruppen i behandling och vi gör det i större utsträckning än andra klientgrupper, där vi också prioriterar dem med högst återfallsrisk.

Vet ni om behandlingsprogrammen leder till färre återfall?

– Nej det vet vi inte än, det pågår en studie som inte är klar. Det vi vet är att vi utvecklat programmen utifrån bästa möjliga kunskap. Sen blir nästa steg jätteviktigt, att se om de funkar på riktigt.

Programmet ger en pusselbit 

Stina Lindegrens studie om Seif har inte undersökt återfallsrisken, men hon säger att de intervjuer hon gjort med sexualbrottsdömda visar att Seif varit livsförändrande för dem.

– Informanterna pratade mycket om möjligheten att förstå varför de begått brottet, vilket de flesta inte förstod innan behandlingen. Man kunde lägga ett pussel och se varför det blev som det blev. Jämfört med andra brott är det inte alltid så självklart vilka saker som lett fram till brottet, inte ens för dem som begår dem, säger hon.

Hur motiverade skulle du säga att de du intervjuat är? 

– Sexualbrottsdömda deltar i behandlingsprogram i högre utsträckning än andra dömda. Det kan man tolka som att det finns en högre motivation. Sen ska jag säga att många av dem är tveksamma till att gå i behandling till en början. Det handlar förstås om att de här brotten är omgärdade av stigma och skam, säger Stina Lindegren.

Nytorgsmannen har blivit en av de mest uppmärksammade sexualbrottslingarna i Sverige, men just det faktum att han greps en andra gång gör att han egentligen inte är någon särskilt representativ sexualbrottsling. Enligt Johanna Lätth visar statistiken att två procent av de som döms, döms igen för nya sexualbrott inom tre år, och nio procent återfaller i något brott.

– Varje återfall ska tas på allvar, men det kan finnas en föreställning om den här gruppen att de återfaller mer än de gör. Utan att förringa brotten de begått så är det den grupp som återkommer i Kriminalvården i minst utsträckning, säger hon.

Å andra sidan bedöms mörkertalet när det gäller sexbrott vara stort. Bara 10 till 20 procent av de faktiska sexualbrotten tros bli anmälda enligt Johanna Lätth. Många anmälningar leder inte heller till åtal och fällande dom.